Donald Trump vill kraftigt pressa värdet på dollarn och samtidigt straffa dem som använder den amerikanska valutan mindre. Det är inte helt lätt att få ihop. Kanske är han på väg att göra en mycket viktig upptäckt?
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Gör följande tankeexperiment. På tisdag vinner Donald Trump valet i USA med rätt klar marginal, ungefär som för åtta år sedan. Den 6 januari 2025 ratificerar kongressen resultatet under ordnade former, den 20 januari svärs han in.
Eftersom alla vet att de första hundra dagarna är särskilt viktiga och Trump varit med förr rivstartar han. Att Republikanerna vinner majoriteter i kongressen hjälper, liksom att Demokraterna gått in i ett slags depression.
I den ekonomiska politiken gör han ungefär vad han lovat. Han sänker skatterna brett och inför höga tullar på import från Kina samt något lägre på varor från resten av världen för att gynna den amerikanska tillverkningssektorn. Några senatorer knorrar men eftersom Trump har stark medvind och juridiken är oklar – Vita huset menar att man har rätt att införa tullar utan kongressens stöd – viker de snabbt ner sig.
Parallellt inleder han en kampanj för att kraftigt och varaktigt sänka värdet på dollarn, ett annat löfte.
Syftet är att krympa det kroniska underskottet i den amerikanska handelsbalansen, som han avskyr eftersom han ser det som ett tydligt kvitto på att USA låter sig ”domineras” (ett favorituttryck) av andra och listigare länder. Han har påtalat det i närmare 40 år – för övrigt ett skäl till att arbetarväljarna i Ohio och Michigan håller honom högt.
Parhästen JD Vance tycker likadant. Att USA importerar ”billigt skräp” från Kina på bekostnad av ”meningsfulla jobb” i Mellanvästern, samt att detta ytterst beror på att dollarn är systematiskt övervärderad, är själva kärnan i hans numera starkt inflytelserika samhällsanalys. Han kallar den starka dollarn för ”den nyliberala ordningens heliga ko”.
Exakt hur Trump och hans krets borde gå till väga för att göra dollarn billigare blir föremål för intressanta tekniska diskussioner. Låt finansdepartementet köpa upp enorma mängder utländsk valuta, ungefär som när centralbankerna använder valutareserven för att köpa sin egen fast tvärtom, föreslår någon. Inför ett slags tull på aktier och andra finansiella tillgångar, det skulle pressa ner efterfrågan på dollar, hävdar en annan. Sparka Fed-chefen Jerome Powell och ersätt honom med någon som håller räntorna nere, tycker en tredje, sannolikt Trump själv.
Samtliga dessa idéer har i själva verket redan framförts. Man kan som en del avfärda dem som galenskaper, men seriösa bedömare i seriösa kanaler debatterar dem, mest för att Trump kan bli president igen men också för att hans kritik har sina poänger. Dollarn har som regel varit övervärderad under lång tid. Det har slagit mot den amerikanska tillverkningssektorn; de sociala konsekvenserna av den ordningen är på sätt och vis berättelsen om vår tid. Kina har bidragit genom att hålla yuanen artificiellt låg – Republikanernas dåvarande presidentkandidat Mitt Romney påpekade det hela tiden och utlovade repressalier redan i valrörelsen för 12 år sedan. Sedan dess har dollarn ökat med omkring 30 procent mot den kinesiska och andra stora valutor. Handelsunderskottet är rekordhögt.
Inte undra på att Trumps kritik vinner gehör.
Problemet är att han fortfarande tycks ha förtvivlat svårt att förstå vad som faktiskt driver dollarn uppåt. Skälen är inte särskilt komplicerade, men glöms alldeles för ofta bort. Den amerikanska ekonomin går som tåget. Tillväxten är unikt stark, liksom numera löneutvecklingen, också för dem som tjänar mindre. Europa och Japan kommer inte i närheten. Kina har tappat mark, inte knappat in, som nästan alla förutspådde för 10-12 år sedan. Att dollarn är dyr och yuanen billig beror idag mindre på att kineserna håller sin valuta artificiellt låg och mer på att den amerikanska ekonomin växer så det knakar på naturlig väg.
Men framför allt beror dollarns styrka på dess ohotade status som global reservvaluta – trots ihärdiga kinesiska försök att välta den ordningen över ända under mer än ett decennium. Alla viktiga råvaror prissätts i dollar, hälften av all global handel sker i dollar och 60 procent centralbankernas valutareserver består alltjämt av dollartillgångar. Yuanens andel? Omkring 3 procent samt för tillfället sjunkande.
Eller annorlunda uttryckt: Alla vill ha dollar. Det pressar upp värdet samt i förlängningen handelsunderskottet. Så fungerar en reservvaluta.
Visst, det har sina baksidor men de väger mycket lätt jämfört med fördelarna. Den som kontrollerar världens reservvaluta kontrollerar i mångt och mycket den globala ekonomin. Eftersom varje dollartransaktion av nödvändighet sker via en amerikansk bank kan den amerikanska regeringen i praktiken stänga ute hela länder från världsekonomin med en knapptryckning. Det är makt på riktigt. Fråga Ryssland eller Iran, som vet hur det känns. Eller fråga Kina, som av just dessa skäl ser reservvalutastatus för yuanen som sitt kanske viktigaste strategiska mål.
Att Trump tycks ha svårt att begripa det är ett av vår tids stora mysterier. Normalt kan han ju lukta sig till den sortens oinskränkta makt som dollarns status ger.
Möjligen har han till slut börjat få korn på det där. De senaste veckorna har han dundrat en del om att straffa länder som vill använda dollarn mindre, till exempel Brasilien. Hur det går ihop med planerna på att kraftigt och varaktigt pressa dollarns värde (läs efterfrågan), förstår sannolikt bara han själv. Kanske spelar Trump tredimensionellt schack, som många i hans närhet hävdar? Eller Fia med knuff, som en del tidigare medarbetare säger?
Eller kanske är han på vippen att göra en viktig upptäckt. Det amerikanska handelsunderskottet är inte ett bevis på att resten av världen drar USA vid näsan. Det är det tydligaste kvittot som finns på att USA fortfarande dominerar världen, för att använda ett favorituttryck.
