USA 250 år: Demokratin prövas – men historien ger hopp

Den amerikanska befolkningen ”beväpnar sig för armageddon”, skriver en av landets tyngsta historiker. Landet håller på att slitas isär och närmar sig ”ett andra inbördeskrig”, där de två sidorna går i väpnad konflikt med varandra. 

De här raderna skrevs inte i år, utan 1968 av historikern Garry Wills, i boken The second civil war. Bokens alarmerande titel var inte obefogad. Ett dussintal politiska ledare hade mördats i USA under de föregående åren. Slitningarna i samhället närmade sig en bristningsgräns, och många ifrågasatte om amerikansk demokrati kunde överleva. Brutala kravaller präglade de politiska konventen inför presidentvalet samma år. 

När USA närmar sig sin 250-årsdag den 4 juli lider landet av den djupaste demokratiska svackan i modern tid. Enligt de institut som analyserar demokratins hälsa, däribland The Economist Intelligence Unit och V-Dem vid Göteborgs universitet, har USA:s demokratiska institutioner aldrig varit så allvarligt hotade. Staffan Lindberg, som grundade V-Dem, har sagt att Donald Trump under de senaste 18 månaderna försvagat amerikansk demokrati i betydligt snabbare takt än auktoritära ledare som Viktor Orbán i Ungern, Narendra Modi i Indien, Aleksandar Vučić i Serbien och Recep Tayyip Erdoğan i Turkiet.

Rånarbaronernas sekel

Just därför finns skäl att blicka tillbaka på de politiska kriser som med jämna mellanrum drabbat landet tidigare. Många historiker ser tydliga paralleller mellan dagens demokratiska turbulens och sekelskiftets så kallade Gilded Age – ”den förgyllda tidsåldern” – då den politiska korruptionen, förmögenheterna koncentrerades till ett fåtal händer och tilliten till de demokratiska institutionerna kollapsade. Michael Wolraich är författare till en rad hyllade böcker om USA:s historia och har ägnat de senaste åren åt att undersöka hur landet tagit sig ur sina värsta politiska kriser.

– Om jag fick välja en epok som liknar vår skulle jag peka på sekelskiftet. I slutet av 1800-talet rubbade industrialiseringen den ekonomiska ordningen och koncentrerade förmögenheterna i händerna på ett fåtal så kallade ”robber barons” som Jay Gould, Andrew Mellon och John D. Rockefeller. De köpte upp tidningar och finansierade politiker, samtidigt som de etablerade partierna var djupt korrumperade. Demagoger utnyttjade det växande populistiska missnöjet. Vissa riktade ilskan mot marginaliserade grupper, vilket ledde till lynchningar av svarta människor i södern och utvisningar av kinesiska migranter i väst, säger Michael Wolraich.

Under stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021 sade den nyvalde presidenten Joe Biden: ”Det här är inte Amerika.” Mitt Romney och flera andra republikaner instämde. Så här beter vi oss helt enkelt inte i USA, löd budskapet. 

Radikal demokratisk vision

Den som tittar närmare på den amerikanska historien ser emellertid att detta långt ifrån var första gången som regeringsbyggnader stormades, demokratiska val ifrågasattes och våldsamma konflikter drabbade landets politiska institutioner. Under de så kallade rekonstruktionsåren efter inbördeskriget, då slaveriet avskaffades, stormades vid flera tillfällen regeringsbyggnader i ­Louisiana av medborgargarden och terroristgrupper som vägrade acceptera att den svarta befolkningen deltog i demokratin.

När den franske diplomaten och författaren Alexis de Tocqueville reste runt i USA på 1830-talet såg han fröet till ett jämlikt samhälle och en modell för framtidens demokratier. Samtidigt såg han spänningar som verkade göra landet näst intill omöjligt att regera. USA präglades inte bara av slaveriet utan även av ökända fängelser som tycktes stå väldigt långt från grundlagsfädernas högtidliga principer om frihet och jämlikhet. Alexis de Tocque­ville såg i stället ett land där stora grupper exkluderades, inte bara från demokratin, utan även från själva mänskligheten. 

I den amerikanska konstitutionens första tre ord, ”We, the people”, betonas att den politiska makten i USA inte utgick från en despotisk monark med ärvda privilegier, utan från folket. Det var en radikal demokratisk vision. Men den omfattade inte svarta, kvinnor eller män som inte ägde land.

Thomas Jefferson, en av grundlagsfäderna, erkände själv att det land han varit med om att skapa rymde en rad explosiva konflikter. ”Jag skälver för mitt land när jag betänker att Gud är rättvis och att hans rättvisa inte kan slumra i evighet”, skrev Thomas Jefferson. Han syftade på slaveriet, som mycket riktigt blev den utlösande faktorn i inbördeskriget 1861, som kostade mer än 700 000 amerikaner livet.

Löftet om rättvisa

Thomas Jefferson och grundlagsfäderna hämtade inspiration från antikens idéer om demokrati, från Cicero och Cato och från upplysningsfilosofer som John Locke och Montesquieu. Thomas Jefferson hade samtidigt den djupt amerikanska ambitionen att uttrycka sig begripligt. Han ville skriva en text som alla kunde förstå. 

De radikala formuleringarna om alla människors lika värde öppnade en Pandoras ask av rättighetstänkande, som fått orden att citeras av emancipatoriska rörelser världen över i århundraden – från Mahatma Gandhi till Nelson Mandela och Václav Havel och regimkritiska dissidenter i Hongkong.

Men i just det löfte om rättvisa som dessa ord artikulerade finns också ett hopp som den amerikanska demo­kratin aldrig riktigt levt upp till. I glappet mellan de amerikanska idealen och den amerikanska verkligheten, där så många människor – befogat eller inte – upplever att de står långt från den politiska makten, uppstår ofta dessa blodiga konflikter.

Efter sekelskiftets turbulenta decennier och demokratiska kriser följde en period av omfattande reformer, där presidenter som Theodore Roosevelt, Woodrow Wilson och senare Franklin D. Roosevelt upprättade många av de institutioner som många hoppades skulle göra USA mer stabilt. De skapade centralbanken Federal Reserve, införde arbetslagstiftning, antitrustlagstiftning och ett socialt skyddsnät, samt inte minst kvinnlig rösträtt.

– Dessa förändringar mildrade kriserna och lade en grund för stabilitet och välstånd. Men det betyder inte att alla kriser får ett lyckligt slut, vilket framgår av de europeiska länder som omfamnade fascismen under samma period. Jag hoppas att nya ledare med djärva idéer så småningom kommer att förändra oss till det bättre, men det kan vara svårt att se horisonten mitt i en storm, säger Michael Wolraich.