Även i Sverige har Gabriel Zucmans förslag om en miljardärsskatt seglat upp som ett svar på växande ekonomiska klyftor. Försvarare ser ett verktyg för att minska klyftorna och stärka välfärden, kritiker ser ett trubbigt instrument som riskerar att hämma investeringar och företagande – utan att ge särskilt stora intäkter.
Den franske nationalekonomen Gabriel Zucman har föreslagit en årlig skatt på 2 procent på alla förmögenheter över 100 miljoner euro, motsvarande drygt 1 miljard kronor. Förslaget har fått stort stöd bland den franska befolkningen och börjat sprida sig till länder som Storbritannien, Tyskland, Brasilien och Australien. I sitt jultal till studenter i Uppsala meddelade Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar att partiet vill införa en liknande skatt även i Sverige.
– Den största skiljelinjen i vårt land går inte mellan dig och dina kollegor, mellan kristen och muslim, mellan sjuka och friska. Den går mellan de superrika och alla oss andra, sade Nooshi Dadgostar.
Den svenske nationalekonomiprofessorn Daniel Waldenström har känt Gabriel Zucman i över 20 år. De lärde känna varandra i Paris, där Daniel Waldenström arbetade med Thomas Piketty, som var Gabriel Zucmans handledare under doktorandtiden. Inledningsvis stod Daniel Waldenström ideologiskt nära sina franska kollegor, men med tiden började han omvärdera sin syn på ekonomi.
– Jag insåg allt tydligare att vi tolkade datan på olika sätt, och att deras tolkningar var snedvridna och politiska.
Sedan Gabriel Zucmans förslag på miljardärsskatt började diskuteras har Daniel Waldenström varit tydlig gentemot sina tidigare kollegor med sin kritik. Enligt honom är skatten inte särskilt effektiv. Om den infördes i Sverige bedömer han att den skulle utgöra en ytterst marginell del av skatteundelaget som totalt uppgår till omkring 1 400 miljarder kronor.
– Om någon med 1 miljard i förmögenhet betalar 1 procent i skatt ger det 10 miljoner kronor per år. 100 sådana personer ger 1 miljard i skatteintäkter. Med omkring 500 miljardärer i Sverige borde det sammantaget vara rimligt att räkna med några miljarder kronor, i nivå med den tidigare förmögenhetsskatten, säger Daniel Waldenström och fortsätter:
– Jag har sagt det till Thomas och Gabriel också: strunta i den skatten – den ger inte så mycket pengar!
Han tror inte att det främst är de möjliga intäkterna som driver intresset, utan snarare en syn på de allra rikaste och deras förmögenheter.
– Tanken tycks vara att de rika har pengar, och inte alltid av goda skäl, och därför kan beskattas. Skatten blir ett sätt att markera gentemot framgångsrika företagare.
Tanken tycks vara att de rika har pengar, och inte alltid av goda skäl, och därför kan beskattas.
Tekniska svårigheter
Till skillnad från moms eller inkomstskatt, där det handlar om pengar som redan finns tillgängliga, är förmögenheter sällan likvida, påpekar Daniel Waldenström. Det kan röra sig om börstillgångar, andelar i onoterade bolag eller fastigheter.
– Det är tillgångar som inte bara kan omsättas i pengar. Det är ofta svårt att ta ut kapital ur ett företag. Det är inte ägarens pengar, utan företagets. Dessutom saknas det ofta exakta värderingar.
Gabriel Zucman är medveten om problemen och föreslår olika lösningar. Ett alternativ är att personer med förmögenhet bunden i företag skulle kunna överföra aktier till staten i stället för likvida medel. Ett annat är att låta de rikaste belåna sina tillgångar för att frigöra kapital till skatten.
– Att låna pengar är möjligt, men det visar hur problematisk den här skatten är jämfört med andra skatter.
Det största problemet är, enligt Daniel Waldenström, risken att skatten hämmar investeringar och innovation.
– Vi riskerar att få färre drivna företagare och färre företag, och därmed färre jobb. På sikt kan det förändra hela det svenska näringslivet i negativ riktning. Människor kan avstå från att starta företag om de riskerar att beskattas på ett sätt som försätter dem i stora bekymmer.
Vi riskerar att få färre drivna företagare och färre företag, och därmed färre jobb. På sikt kan det förändra hela det svenska näringslivet i negativ riktning.
Till Gabriel Zucman-skattens försvar
Att en miljardärsskatt skulle hämma företagandet saknar tydliga belägg i forskningen, medger Daniel Waldenström. Samtidigt har många OECD-länder avskaffat sina förmögenhetsskatter, något som enligt Daniel Waldenström talar för att de fungerat dåligt.
Olof Johansson-Stenman, professor i nationalekonomi vid Göteborgs universitet, gör en annan bedömning. Han är mindre övertygad om att en sådan skatt skulle få människor att sluta starta och driva företag.
– Jag tror inte att incitamentseffekterna, eller snedvridningarna, är särskilt stora. Drivkraften att skapa värde och inkomster är mycket stark, säger Olof Johansson-Stenman och fortsätter:
– Att någon som äger flera företag, vilket ofta gäller mycket rika personer, skulle tappa intresset för att fortsätta utveckla dem för att de betalar någon procent av sin förmögenhet per år – det har jag svårt att se.
Risker med stora klyftor
Medan Daniel Waldenström främst oroar sig för effekterna på det gemensamma välståndet ser Olof Johansson-Stenman större risker med växande klyftor mellan rika och fattiga. Han ser skatten som ett sätt att omfördela de allra största förmögenheterna och därigenom dämpa ojämlikheten.
– Att motverka kraftigt ökande inkomst och kapitalojämlikhet har ett värde. Mycket forskning visar att stora klyftor tenderar att minska tilliten i samhället. Och tillliten är central för många saker, inte minst demokratin.
Daniel Waldenström delar bilden av att koncentrerat välstånd kan vara problematiskt, särskilt i kombination med auktoritära politiska strukturer.
– Ett fåtal extremt rika som kan liera sig med makten på det sättet kan låsa in ett samhälle i en dålig situation.
Han pekar framför allt på Ryssland som ett tydligt exempel. Samtidigt menar han att bilden av Sverige och världen i stort är mer nyanserad. I vissa avseenden minskar klyftorna, och välståndsökningen har förbättrat situationen för de flesta, även om några blivit mycket rika.
– När vi mäter ser vi att den stora majoriteten av befolkningen har gjort en betydande förmögenhetsresa i de flesta västländer. Föreställningen att de på toppen bara skor sig på andras bekostnad är extremt förenklad och felaktig.
Kapital är rörligt
Olof Johansson-Stenman tror inte heller att en miljardärsskatt är särskilt realistisk i praktiken, främst på grund av risken att förmögenheter flyttas till länder med mer gynnsam beskattning.
– Om rika västländer lyckades samordna sig och införa något liknande samtidigt skulle det kunna fungera och ge substantiella intäkter. Men generellt sett är det mycket svårt med internationell samordning. Det räcker att se på klimatfrågan, säger han.
Om rika västländer lyckades samordna sig och införa något liknande samtidigt skulle det kunna fungera och ge substantiella intäkter. Men generellt sett är det mycket svårt med internationell samordning. Det räcker att se på klimatfrågan.
Daniel Waldenström håller med om de stora praktiska problemen med att beskatta kapital. Men det går, och det finns betydligt mer effektiva skatter än en förmögenhetsskatt om man vill komma åt kapitalet, menar han:
– Att kapital bör beskattas håller de flesta med om. Frågan är hur, och här visar både teori och praktik att vi bör beskatta kapitalets avkastning, inte förmögenhetsvärdet i sig.
Följ taggar