Varför äter jag inte rå fisk med lime och chili varje dag?

Det finns krogar som kan krossas av en dålig recension. Och så finns det matställen som kan gå under av beröm. MXCO är en nyöppnad restaurang som ligger på Klarabergsviadukten, alltså blåshålet ovanför Stockholms central, ingenmanslandet mellan City och Kungsholmen. Närmaste granne är kongresshotellet Stockholm Waterfront, mest känd för sin fula stråhatt på taket.

Den statliga fastighetsägaren Jernhuset som äger de flesta av landets tågstationer har enorma planer för området. De har anlitat den brittiska arkitektfirman Norman Foster som bland annat ligger bakom nya Slussen och den röda Årstabron. Jernhusen vill kapsla in området med stora bågar. Bredvid Tegelbacken ska det bli en “mysig” park och spårområdet vid Klarabergsviadukten ska täckas över. På AI-bilderna ser det fint ut och ja, det kan i alla fall inte bli sämre än i dag. 

Utanför MXCO hänger de taxibilar som inte får vara med i de stora kedjorna. De för ett lågintensivt krig mot varandra om det fåtal kunder de planerar att lura. Få platser är bättre än denna när man vill studera taxiavregleringens värsta avarter. 

MXCO ingår i ett kluster om tre restauranger, de två andra är Tiktok-italienaren Popina Vitti som serverar ljummen pizza, men ljuvlig tiramisu och mysiga Griffins steakhouse som tillhandahåller rejäla biffar. Mellan dessa två finns MXCO som serverar mexikansk mat. Samtliga dessa tre restauranger ingår i den ständigt expanderande Stureplansgruppen som ägs av grundaren Vimal Kovac och hotellmiljardären Petter Stordalen. Bolagets omsättning är runt 2 miljarder och nästa år fyller koncernen 30 år. Stordalen pratar ofta passionerat i media om det välskötta bolaget, grundaren Vimal Kovac ger sällan intervjuer.

Möblerna känns direktimporterade

MXCO har varit igång i två månader och en iskall tisdag i december är det gott om gäster i den nyrenoverade lokalen. (Tidigare höll det brittiska resturangvarumärket Wagamama till här.) Att det är en stor krogkoncern bakom MXCO är omöjligt att uppfatta när man är i restaurangen eller tittar på hemsidan. Menyer, inredning, bord, stolar, golv, tak etc känns direktimporterade från södra Kalifornien eller förstås från Mexico. Det är mexikanska schlagers i högtalarna, propellerfläktar av plast i taket och blått neonljus i baren. På toaletten är det grönt ljus och blå och gula toalettstolar. Och ja, de är välstädade.

Blir först placerad i en “lucka” med viss insyn i köket. Barstolen kan vara den mest obekväma jag suttit på någonsin. Framför mig är det ett vitt galler som skiljer mig från kockarna där bakom. Där hinner jag halsa två öl innan mitt sällskap dyker upp. Klassikern Sol smakar vatten och lime precis som vanligt. Nya bekantskapen Modello har en oljig fet smak. Till ölen anländer en plåtbricka med tortillas med tre såser, mild, stark och bränn-upp-halsen-stark plus lime. Detta är restaurangens salt och peppar, allt som sedan bärs in kan berikas med dessa såser. När den lilla skålen med majschips är slut är personalen snabb att komma med mer.  

Ljuvliga tuggor

När min yngsta son anländer efter sin boxningsträning flyttar vi över till en hög soffa med två barbord framför. Han är en hungrig ung man med en enorm förbränning. Följaktligen beställer vi en Combo Grand för 455 kronor per person. Den innebär fyra förrätter, lika många huvudrätter och en avslutande dessert.

Första rätten är en härlig delikatess. Tonfisk och vattenmellon trängs på ett chips inbäddade i en härlig olja. Det blir två ljuvliga tuggor. Nästa rätt är friterad bläckfisk, mycket kras och lite havets sugpropp. Men en fin majonnäs. Taco de Camarón är en räka panerad med kokos. Godkänt.

Högsta betyg går till Ceviche Veracruz, varför äter jag inte alltid rå fisk med lime och chili varje dag? Svaret är förstås att denna mat är skapad för att ätas i en varm, svettig öken. Inte i ett land vid Polcirkeln. Tittar jag runt i lokaler ser jag många representanter från Syd- och Latinamerika. När jag går ett ärende hör jag både spanska och engelska. Och förstås svenska. 

Gör sina egna tacos

Enligt hemsidan är restaurangen en taqueria, enligt Wikipedia, betyder det taco-butik. Mxco gör alltså sina egna tacos.  Apparaten som gör detta återfinns i det långa köket under namnet LENIN. Enligt krögaren José Manuel Cruz Martinez producerar köket minst 300 tacos om dagen. Det finns gula, men även svarta och snart ska det serveras ännu fler färger. 

Det går ett dygn och jag återkommer med min andra son. Vi kör in en liknande omgång mat som smakar nästan exakt som dagen innan. Vi testar även Volcáno Campechano som är en smarrig rätt med fläsksida och kyckling med ljuvlig salsa. De flesta rätter som serveras mår bra av en liten dusch lime.

När det gäller desserterna håller jag Flan de mi Abuela högst. En mexikansk Crème caramel med riktigt fet konsistens och ljuvlig sås. En äkta sockerbomb. Tvåa blir glassen med mango. Inte helt olik japansk glass. Trea kommer husets churros. En avlång mix av vetemjöl, frityr och socker. Una montaña de Churros (125 kronor) balanserar på gränsen att vara för mycket, men några sekunder senare finns det inte mycket kvar på tallriken. Avokado-sorbet är för de extrema finsmakarna. Vi lämnar hälften kvar i plåtskopan.

Detta är som ni märker en recension som gör tummen upp för Mxco. Det innebär att många som läser denna text kommer att söka sig till Klarabergsviadukten för att testa om det är så bra som jag skriver. Hade Mxco bara varit ett litet hål i väggen utan uppbackning av en stor koncern hade detta kunnat sluta illa, men nu är jag inte så orolig.  

Fotnot: Viggo Cavling är chefredaktör för Travel News.

LÄS MER: Bobergs – här hänger män som vill bli bekräftade av män
LÄS MER: Operakällaren – ät här och kliv in i romanen om Sverige
LÄS MER: På TAKO kan man se världen gå förbi