Wu-Tang Clans nya videor är AI-generande

Sensommaren 1998 följde jag RZA, ledare för rapgruppen Wu-Tang Clan, när han smög omkring på bakgator i Brooklyn. Han hade en vit Zorromask på huvudet och en gyllene pistol i handen. Ninjor och gangstrar jagade RZA genom det nedlagda hamnområdet Greenpoint i vad som skulle bli en scen i hans första långfilm Bobby Digital – döpt efter den mystiske hämnare som han spelade själv, en sorts kung fu-it-superhjälte.

RZA lät som en bredbandsentreprenör när han beskrev sin rollfigur: ”Han inser att många bröder lever i en analog värld och inte har en aning om den nya teknologin. Så han förvandlar sig själv till Bobby Digital för att digitalisera det svarta samhället.”

Vi satt på en rutten packlår i hamnen, Manhattan tornade upp sig på andra sidan vattnet, och RZA pratade om digitala pistolkulor, helig matematik och den high tech-mysticism som genomsyrade Wu-Tang Clans texter. Tyvärr hade han inte bemödat sig att skriva ett manus. Storyn blev så förvirrad att RZA lade ner projektet och nöjde sig med att släppa soundtracket Bobby Digital in stereo.

AI utan själ

Endast fragment av filmen finns kvar på Youtube. De imponerar ändå mer än musikvideorna som Wu-Tang Clan gör 27 år senare. Nu är det inga problem att göra film utan manus, skådespelare, rekvisita, kameror eller någon annan utrustning än ett AI-program. Mandingo och Warriors two, Cooley high, de två singlarna från nya albumet Black Samson, the bastard swordsman, har fått videor som ska efterlikna en karatefilm respektive en svartvit gangsterrulle. Båda ser anskrämliga ut. Det slickade, sterila och utslätade bildspråk som utmärker AI-produktioner skär sig mot Wu-Tangs sound som alltid varit knastrigt, kaotiskt och smutsigt.

Wu-Tang får gärna anamma ny teknik – även om den enda fördelen är att de sparar pengar. Jag bryr mig lika lite om deras girighet nu som när de auktionerade ut det enda exemplaret av albumet Once upon a time in Shaolin, i stället för att låta publiken lyssna. (Det vinnande budet, två miljoner dollar, lades av Martin Shkreli, entreprenören som blev avskydd efter att som vd för ett medicinföretag ha höjt priserna på aidsmedicin med tusentals procent.) Wu-Tang älskar pengar. Deras mest kända refräng lyder: ”Cash rules everything around me! CREAM! Get the money, dollar dollar bill y’all!”

När framtiden blir tråkig

Men jag blir bedrövad av att de tekniska triumfer som RZA brukade drömma om inte ledde till något mer intressant. AI har på kort tid gått från att imponera till att bara irritera. Så sent som i vintras tittade jag gärna på AI-genererade klipp som visade hur Star wars hade sett ut om filmerna gjorts på 50-talet, eller hur Sagan om ringen hade sett ut om det varit en 80-talssitcom. Nu känns AI-bilder som en visuell förorening, något som jag vill filtrera bort från mitt synfält.

Många Wu-Tang-anhängare är lika besvikna som jag. ”Det här förstör min glädje över en ny Wu-Tang-skiva”, skriver en. ”Ni skulle inte göra så här med er musik, gör det då inte med er konst”, skriver en annan. Några accepterar AI-videorna med de vanliga argumenten att det ”är framtiden” och ”inte går att undvika”. Och tekniken kommer förstås att finslipas så att vi snart inte ser någon skillnad mot riktig film.

Ändå är det deprimerande att RZA – som är cineast och kompis med Quentin Tarantino – inte bryr sig mer. Wu-Tang Clans nya videor är AI-generande snarare än AI-genererade: de får mig att skämmas både över gruppen och över mig själv som tittar. Eller som Nick Cave sade om en låttext som Chat GPT skrivit i hans stil: ”Det här är skräp, ett groteskt hån av vad det innebär att vara människa.”