Andreas Johansson Heinö: ”Populismen är här för att stanna”

Högerpopulisten Viktor Orbán förlorade valet i Ungern. Vänsterpopulisten Nicolás Maduro störtades från makten. Samtidigt har populistpartier stark medvind i Frankrike, Tyskland och Storbritannien. Och i Vita huset kommer en lika populistisk som nyckfull president med det ena utspelet efter det andra. Populism är ett återkommande ord i dagens politiska rapportering.

Men vad betyder populism – och vad lägger forskarna i begreppet?

Som ord är ”populism” lika gammalt som den romerska senaten. I sin moderna betydelse formulerades det för drygt 20 år sedan av den nederländske statsvetaren Cas Mudde. Han, som räknas till en av världens främsta forskare på politisk extremism, definierar populism som en politisk rörelse som utgår från en intressekonflikt mellan ”eliten” och ”folket”.

– Populistpartierna anser sig vara ensamma om att stå på folkets sida. Utan dem blir folket lurade och utnyttjade av eliten, säger Andreas Johansson Heinö, statsvetare och förläggare på den marknadsliberala tankesmedjan Timbro.

Finns det någon ekonomisk variabel – som arbetslöshet, brottslighet eller försämrad köpkraft – som korrelerar med populismen?

– Det där är en central fråga där det råder stor akademisk oenighet. Det finns ett ganska tydligt samband mellan ekonomisk kris och framväxten av vänsterpopulism. Syriza i Grekland, Podemos i Spanien och Femstjärnerörelsen i Italien fick alla ett uppsving efter finanskrisen 2008–2009. För högerpopulistiska partier som tyska Alternative für Deutschland, franska Rassemblement National och brittiska Reform UK är sambanden mindre tydliga. De har vuxit stadigt under 30 år, både i ekonomisk upp och nedgång.

Invandring och globalisering som centrala drivkrafter

Andreas Johansson Heinö pekar i stället ut invandringsfrågan och globaliseringen som centrala drivkrafter bakom högerpopulismens framväxt. En kollektiv upplevelse av att ekonomisk och politisk makt har flyttat bort, i kombination med ökad migration, är högerpopulismens bränsle.

Vad har Sverige för relation till populismen – började det med Ny demokrati?

– Sverige hade lokala populistpartier på 1980-talet, men Ny demokrati var det första som nådde nationell framgång, 1991. Invandringsfrågan var viktig för dem, men partiet var framför allt inspirerade av Framstegspartierna i Norge och Danmark – tydligt profilerade antietablissemangspartier med krav på minskad byråkrati och sänkt skatt. Sedan får vi inte glömma att alla partier använder sig av populistisk retorik, mer eller mindre. Men populismen som ideologi är mer djupgående.

Att peka ut en enskild faktor som orsak till populismens stadiga framväxt de senaste 30 åren är svårt. Flera samhällsförändringar samverkar. Men Andreas Johansson Heinö menar att globaliseringen spelar en central betydelse. Väljare som upplever sig som förlorare på globaliseringen känner sig ofta övergivna av etablerade partier och lägger därför sina röster på ett populistiskt alternativ.

Men handlar populism om retorik eller faktisk politik?

– Populismen är en ideologi och har definitivt ett politiskt innehåll. Men det är en tunn ideologi. Inom forskningen brukar vi skilja mellan tjocka ideologier, som försöker ge svar på alla frågor, och tunna ideologier, som är mer begränsade. Men centralt för populismen är en demokratisyn som skiljer sig. Populismen argumenterar för folkstyre, vill se mer direktdemokrati och hyser en stor skepsis mot överstatlighet och olika maktdelningsprinciper som självständiga domstolar. I Sverige kan vi se hur Sverigedemokraterna är frustrerade över hur lång tid det tar att få ny lagstiftning på plats och hur stort inflytande olika expertgrupper har när beslut fattas. Det är ett uttryck för populism.

Ett återkommande resonemang är att de etablerade partierna – liksom forskarsamhället och näringslivet – har misslyckats, inom områden som sysselsättning, bostadspolitik, migration och utbildning. Men detta avfärdar Johansson Heinö i hög grad som retorik. Alla politiska partier beskyller sina motståndare för att ha misslyckats. Det ingår i det politiska spelet. I stället beskriver han utvecklingen i termer av utbud och efterfrågan. När en fråga eller frustration växer sig stark och inte fångas upp av etablerade partier uppstår nya alternativ.

– Det handlar om utbud och efterfrågan. Vi ser det tydligt i den svenska debatten om migration och integration. När väljarna inte har ett politiskt alternativ som är kritiskt till den förda migrationspolitiken så växer det fram ett nytt. I Sverige var Sverigedemokraterna det enda alternativet. Nu tog det tid för Sverigedemokraterna att etablera sig och växa eftersom partiet varit befläckat av en rasistisk och högerextrem historia.

Är det alltså inte ett misslyckande?

– Jag skulle säga att det är en större fråga än ett enskilt misstag. Högerpopulistiska partier har vuxit fram i nästan alla västländer under de senaste 30 åren och orsakerna har varit likartade överallt. Det har inte funnits några enkla strategier som bitit på populistpartierna. Samhället har förändrats – och det politiska utbudet har anpassats därefter.

Populism har en tydligt negativ klang. Men finns det positiv populism?

– Motsatsen till populism är elitism och det är inte heller positivt. Vi vill inte ha en politisk elit, en politikerklass, som styr över folket. Det har funnits tendenser till detta i svensk politik. Ett exempel är Europapolitiken, som länge varit svår att förankra i opinionen. Alla etablerade politiker tyckte i princip samma sak. Då kom Junilistan och vi fick ett nej till euron i folkomröstningen 2003. Migrationen är ett annat, där inget av de etablerade partierna plockade upp det folkliga missnöjet. Men är populismen enbart negativt? Statsvetare vid Göteborgs universitet har kommit fram till resultat som tyder på att de populistiska partierna förbättrar legitimiteten för det demokratiska systemet. När väljarna har ett populistiskt alternativ så går helt enkelt fler till vallokalerna.

Är Orbáns nederlag början på slutet för högerpopulismen?

När Viktor Orbán förlorade det ungerska parlamentsvalet drog många politiska bedömare en lättnadens suck. Folket sade tydligt nej till autokrati och politiserade domstolar. Är detta nederlag början på en bred europeisk tillbakagång för högerpopulismen?

Nej, är Andreas Johansson Heinös entydiga svar. Populismen är här för att stanna. Sverigedemokraterna är inte 2020-talets Ny demokrati. Populismen som ideologi kommer inte att marginaliseras och försvinna, den kommer att förändras och ta sig nya uttryck.

– Det har skett en generationsväxling. Ett nytt ledarskap har tagit över, i vissa länder har nya partier ersatt de gamla. Retoriken om etnicitet och religion har tonats ned, men frågor om kulturella värden och identitetsfrågor är fortsatt centrala. Och den traditionella uppdelningen mellan höger och vänsterpolitik har också luckrats upp. Jag ser inga tendenser till någon avmattning. De högerpopulistiska partierna har vuxit stadigt under 30 år och ligger på de flesta håll på sina högsta nivåer någonsin.