Populisternas dilemma i ekonomiska verkligheten

I många år beskrevs Europas nationalistpartier som missnöjespartier. Men efter att gradvis ha vunnit mer och mer politiskt inflytande, genom att rikta retoriska knytnävar mot det politiska och kulturella etablissemanget, är de nu själva på väg att bli en del av det.

I Europas tre största länder leder högerpopulistiska och nationalistiska partier i opinionsmätningarna: Reform UK i Storbritannien, Rassemblement National i Frankrike och Alternative für Deutschland i Tyskland.

Högerpopulisternas dilemma – ekonomisk trovärdighet avgörande

Partierna leds av profiler med stark medial genomslagskraft: Nigel Farage i Storbritannien, Alice Weidel i Tyskland och Jordan Bardella och Marine Le Pen i Frankrike.

Men i takt med att deras väljarbas växer och det politiska inflytandet ökar ställs partierna inför nya krav. De måste formulera en bredare sakpolitisk plattform som inte bara fokuserar på migration och stärkta gränser. Ekonomisk trovärdighet och handelspolitik blir avgörande.

De tre högerpopulistiska partierna står därmed inför dilemmat att övertyga finansmarknader och investerare om att de har en seriös ekonomisk politik, samtidigt som de måste övertyga sina egna väljare att de inte övergivit de populistiska löften som gjort dem populära.

I Storbritannien har Labourpartiets Keir Starmers styre, efter 14 år med konservativa premiärministrar, gett Nigel Farage och Reform UK en möjlighet att etablera sig som det ledande oppositionspartiet. Partiet har inte bara lockat till sig väljare utan även rådgivare och nationalekonomiska experter från det konservativa partiet. Den karismatiske Zia Yusuf har också klivit fram som en mer sofistikerad kommunikatör än den burduse Nigel Farage.

Men trots nya rekryteringar av luttrade teknokrater och meriterade ekonomer präglas Reform UK:s sakpolitik av motsägelser, menar Jagjit Chadha, ekonom på University of Cambridge och ordförande för National Institute of Economic and Social Research.

– Nigel Farage använder en finanspolitisk konservativ retorik om åtstramningar, men deras väljare är ofta de som är mest beroende av den offentliga sektorn och välfärdsprogram, säger han.

”Skapat en zombie-ekonomi”

Jagjit Chadha beskriver populisternas framgång som en direkt konsekvens av vad han kallar en ”trivialisering av finanspolitiken” under de senaste 15 åren. Enligt honom har konservativa regeringar fokuserat på godtyckliga skuldtak på bekostnad av investeringar i infrastruktur och utbildning.

– Det har skapat en ”zombie-ekonomi” där välståndet har gynnat dem som redan äger tillgångar, medan arbetarnas inkomster har stagnerat sedan 2010. Storbritannien lider av kroniskt låg tillväxt, särskilt i norr och i Wales. Klyftorna mellan London och sydvästra Englands välbärgade hushåll och resten av landet har vuxit, säger Jagjit Chadha.

Reform UK:s ekonomiska politik kombinerar nya utgifter med sänkta skatter. Det riskerar att leda till en ”Liz Truss-liknande härdsmälta” varnar han.

– Det är oklart hur Reform UK ska nå budgetbalans och stabilitet. De lovar offentliga besparingar, men vi har en åldrande befolkning som kommer att behöva mer stöd. Väljarna förväntar sig inte nedskärningar i välfärden. Om partiet samtidigt genomför massiva skattesänkningar utan en långsiktig finansiering kommer marknaden att reagera med samma oro som när Liz Truss var premiärminister.

I Nigel Farages manifest Our contract with you presenteras partiets sakpolitik, som bland annat omfattar 90 miljarder pund i skattesänkningar för företag, slopad arvsskatt och minskade investeringar i den gröna omställningen. Framför allt lovar han att minska invandringen och utvisa miljoner som nu bor och arbetar i landet. Reform UK hävdar att detta skulle stärka statens finanser, men Jagjit Chadhas forskning pekar i motsatt riktning.

– Vår sjukvård, NHS, skulle falla samman utan utländsk arbetskraft. Det gäller även socialtjänsten och stora delar av finanssektorn i London. Migranter är ofta mer välutbildade än genomsnittsbritten och bidrar med mer i skatteintäkter än de kostar. En kraftig minskning av migrationen skulle därför minska statens intäkter och riskera att försämra skola och vård, säger Jagjit Chadha.

Här ökar väljarstödet

I Frankrike är den politiska dynamiken snarlik den brittiska. Väljarstödet för traditionella konservativa partier och mittenpartier har rasat. Det gynnar högerradikala Rassemblement National (RN) som nu för första gången leder de nationella opinionsmätningarna inför ett presidentval.

Partiets långvariga ledare Marine Le Pen är tillfälligt avstängd från att ställa upp i valet efter en dom för bedrägeri – ett beslut som överklagas under våren. Situationen kan paradoxalt nog ha stärkt nationalisternas chanser att vinna valet. Den unge Jordan Bardella har blivit dess nya ansikte och hjälper nu partiet att expandera sitt väljarstöd bland tre viktiga grupper: unga män, den borgerliga, traditionella högern och näringslivets toppskikt.

– Men det innebär också att deras politik blir mer ideologiskt motsägelsefull. Partiet rasar gärna mot storföretag och eliten, samtidigt är de ofta storföretagens favoriter. Det är samma motsägelser som Donald Trumps koalition i USA. De lockar både arbetare och näringslivets miljardärer, säger Victor Mallet, journalist på Financial Times och författare till den nya boken Far-right France.

I takt med att Rassemblement National vuxit har de fått lättare att rekrytera ekonomer och rådgivare från Frankrikes mest prestigefulla skolor. De samarbetar även med den hemlighetsfulla tankesmedjan Les Horaces, där ekonomer och erfarna byråkrater arbetar för att stärka partiets teknokratiska status och stärka bilden av regeringsduglighet.

En av strategerna bakom partiets bredare valstrategi är den unge Renaud Labaye, med bakgrund i finansdepartementet. Han har sagt till franska medier att partiets viktigaste uppdrag inför valet är att övertyga finansmarknaderna och väljarna att den franska ekonomin ”inte kommer att störta i kaos om vi vinner”.

Renaud Labaye tillhör, tillsammans med Jordan Bardella, en yngre falang som försöker modernisera partiets profil. Ambitionen är att komma bort från den protektionistiska, EU-skeptiska och öppet antisemitiska politik som präglade partiet när de styrdes av Marine Le Pens far, Jean-Marie.

Men även om partiet utåt sett tonat ner dessa krav för att locka traditionellt borgerliga väljare genomsyras partiprogrammet fortfarande av protektionism. En av partiets främsta ekonomiska rådgivare, Charles-Henri Gallois, står nära Jordan Bardella och förespråkar en protektionistisk politik för ”ekonomisk självständighet” och ”frexit”, ett franskt utträde ur EU.

Bäddat för konflikt

Partiet har också konsekvent motsatt sig president Emmanuel Macrons pensionsreform, som höjde pensionsåldern från 62 till 64. Marine Le Pen lovade tidigare att sänka pensionsåldern till 60, men nöjer sig nu med 61 eller 62 år.

Ekonomen Michaël Zemmour vid Sciences Po i Paris menar att RN:s ekonomiska ekvation är en matematisk omöjlighet. Partiet lovar sänkt pensionsålder, kraftigt sänkt moms och skatter på bränsle och energi, samtidigt som de inte vill skära i välfärdsprogrammen. Det skulle innebära en enorm belastning på den franska statsbudgeten, som riskerar att leda till förlorad kreditvärdighet och höjda räntor för landet, menar Michaël Zemmour.

RN räknar med att finansiera reformerna genom minskade utgifter för migration. Nästan 10 miljarder euro ska sparas i budget för administration och byråkrati relaterad till invandring. De vill även kraftigt minska utgifter för bistånd och EU.

Marine Le Pen är mer uttalat protektionistisk än Jordan Bardella, som arbetar aktivt för att främja relationerna med näringsliv och inte minst de stora industrierna i jordbruket och livsmedel, som ofta är multinationella och exportberoende. Men partiet vill samtidigt införa nya handelstullar för att skydda inhemska industrier. Där kan det uppstå en konflikt mellan olika intressen i närningslivet, enligt tankesmedjan Institut Montaigne.

Retoriskt har partiet övergivit en del av retoriken om att utvisa migranter och rasa mot ”eliten” i Paris, då Jordan Bardella nu försöker charma just det franska närngslivets ledare, där miljardärer som mediemogulen Vincent Bolloré, investeraren Pierre-Édouard Stérin och LVMH-direktören Bernard Arnault står bakom partiet.

– Under Jean-Marie Le Pens styre stod partiet nära de franska kommunisterna i ekonomisk politik. De demoniserade storföretagen och försvarade välfärdsstaten. I dag har de blivit mycket mer tillmötesgående för näringslivet. Direktörerna i fransk industri har insett att det här är den nya högern, att de är på väg att få makten, så de gör nu allt de kan för att knuffa dem i en mer moderat riktning, säger Victor Mallet.

I Tyskland leds det högerradikala nationalistpartiet AFD av Alice Weidel, som själv har en bakgrund som ekonom. Hon har arbetat på investmentbankerna Goldman Sachs och Allianz, och disputerat på Kinas pensionssystem. Men trots hennes teknokratiska profil är partiets ekonomiska program, enligt många experter, det minst realistiska av de stora nationalistpartierna i Europa.

AFD föreslår skattesänkningar på mellan 100 och 150 miljarder euro – för inkomster, kapitalvinster och framför allt bensin, olja, gas och hushållsenergi.

Samtidigt håller partiet fast vid det tyska skuldtaket. Denna ekvation ska lösas genom att skära ner på det de kallar ”ideologiska utgifter” – en term för allt som rör klimatpolitik, bistånd och mångfaldsinitiativ. Men det är budgetposter som i praktiken bara utgör en liten del av de nödvändiga besparingarna, visar flera ekonomiska analyser.

Marcel Fratzscher, chef för forskningsinstitutet DIW i Berlin, kallar programmet för en ”ekonomisk självmordsmission”.

Efter AFD:s framgångar i lokala val 2024 visade en undersökning från IFO-institutet i München att sju av tio ekonomer väntar sig negativa konsekvenser för ekonomin.

AFD lovar att varje hushåll i Tyskland ska få mer än 4 000 euro i plånboken tack vare skattereformerna, men det innebär också att skatten i förhållande till bnp ska sjunka från 23 till 19 procent av bnp – den lägsta nivån sedan Weimarrepubliken.

Partiet är starkt emot EU:s gröna omställning och koldioxidskatter, och i partiets manifest tar man avstånd från all sakpolitik och beskattning ”som påstås skydda klimatet”. I stället vill AFD återstarta landets kärnkraft och återupprätta gashandeln med Ryssland, genom Nordstream.

Gemensamt för de tre partierna är att de försöker tillfredsställa två väljargrupper samtidigt. De har vuxit genom att fånga upp en utbredd ilska och frustration över att den globaliserade ekonomin lämnat stora grupper bakom sig. När partierna vuxit och blivit mer socialt accepterade har de framför allt lockat till sig välbärgade väljare och näringsliv, med helt andra ekonomiska intressen. De lovar nu ekonomiska program som gör många ekonomer oroade, då de kan utlösa precis den typ av finansiell turbulens som drabbar de mest utsatta i samhället hårdast.

Som Jagjit Chadha poängterar är finansmarknaderna allergiska mot populistisk oförutsägbarhet.

– Finansmarknaderna gillar stabilitet och förutsebarhet. Vår politik har varit alldeles för intressant de senaste åren. Den behöver bli betydligt tråkigare igen, säger han.