Direktören som mätte sin tid – och kämpade för fokus
Nyligen läste jag ut en bok där författaren, en högt uppsatt direktör inom det svenska näringslivet, berättade om när han blev föremål för en systematisk tidsstudie. Under fem veckors tid hade en forskare följt honom och dokumenterat all hans arbetstid, inklusive kvälls och helgaktiviteter. Målet var att ta reda på vad en person i hans ställning faktiskt ägnade sig åt.
David Larsson Heidenblad
Direktören fann resultatet av undersökningen nedslående. Dels var hans arbetsvecka klart längre än vad han hade föreställt sig. Dels ägnade han alltför lite tid åt de frågor som han själv ansåg viktigast. Särskilt tiden för långsiktigt och strategiskt tänkande visade sig i praktiken vara åsidosatt. I stället tenderade den typiska arbetsdagen att ”styckas sönder av interna och externa besök” och ”telefonerna var den svåraste störningsfaktorn”.
Klagomålen klingar bekant. Det moderna arbetslivet upplevs av många som just upphackat. Möten följer på möten. Och när vi inte sitter i dem svarar vi på mejl. Får vi lite tid över är det lätt att fastna i mediala flöden. Det råder ingen brist på information. Däremot på uppmärksamhet.
Förmågan att koncentrerat arbeta med en sak i taget – så kallat djuparbete – har enligt datavetaren och produktivitetsgurun Cal Newport aldrig varit mer hotat.
Men är det verkligen så? Boken som jag nyligen läste ut heter Gesällvandring och publicerades 1976. Det är första delen av Handelsbanksdirektören Tore Browaldhs memoarer.
Han var vd mellan 1955 och 1966 och det var under denna tidsperiod som hans arbetsdagar studerades. För honom blev det en väckarklocka. Han började blocka daglig planeringstid, avsätta specifika timmar för telefonsamtal och kraftigt minska sitt informationsintag. Cal Newport hade varit nöjd med honom.
Tyvärr visade sig de höga ambitionerna svåra att hålla fast vid. Verkligheten trängde sig på. När han diskuterade saken med andra direktörer kände alla igen sig. De utbytte tekniker och tips. Samtidigt var de rörande överens om att tidsproblematiken ytterst bottnade i ”en viss brist på självdisciplin”.
Stegen från kunskap till handling till vana har alltid varit långa och svåra.