Fredrik Strage: Det svängde om ZTV under Stenbecks tid

Det var en afton i början av maj 1998 och jag åt middag med min dåvarande flickvän på Gondolen. När jag smakat desserten – antagligen crême brûlée som var hippt på den tiden – gav servitören mig en underfundig blick och frågade: ”Svängde det?” Jag nickade och kände hur det bubblade inombords – av självgodhet.

”Nu är du känd från tv”, sade min tjej. Och inte vilken tv som helst, tänkte jag. Under våren hade jag medverkat i ZTV:s långkörare Tryck till där en panel bestående av mig och den blivande författaren Bea Uusma Schyffert, plus en gäst, bedömde låtars hitpotential. ”Svänger det eller svänger det inte?” frågade programledaren (och blivande komikern) Mårten Andersson i varje avsnitt. Jag var värdelös på att avgöra vilken musik som skulle slå. Mejas megahit All ’bout the money avfärdade jag som kommersiellt skräp som inte hade en chans (”hon uppvisar ändå en imponerande självinsikt när hon sjunger att det bara handlar om pengarna”).

Även om jag aldrig hade kunnat jobba som talangscout visste jag en del om musik och den kunskapen stod högt i kurs på ZTV. Faktum är att musik var det enda som medarbetarna på kanalen visste något om. När sändningarna startade – som ett ungdomligt sidoprojekt till TV3 – visste varken de som stod framför eller bakom kameran hur man gjorde tv. Det blir uppenbart i Jens von Reis nya dokumentärserie ZTV – det stora tv-experimentet som berättar historien om den stökiga kanalen från starten 1991 (när programledarna ibland inte märkte att de låg i direktsändning) till de sista programmen i slutet av 00-talet (som fick sin beskärda del kaos när en ljudtekniker störtade genom taket mitt i en intervju med Petter).

ZTV var ett exempel på hur kreativitet sporras av att man släpper alla krav på professionalism. Eller för att citera programledaren Per Sinding-Larsen: ”Punken visade att vem som helst kan starta band. ZTV lärde Sverige att vem som helst kan göra tv.” Den minimala budgeten tillät inte den armé av fotografer, tekniker och redaktörer som SVT behövde för att göra proffsigare och tråkigare program. Att ZTV inte kostade så mycket bidrog till att ägaren MTG lät dem fortsätta, trots blygsamma annonsintäkter. I dokumentären framgår också att Jan Stenbeck älskade Babbla med Babsan, där dragartisten svarade på tittarnas frågor.

Det ringdes och faxades mycket till ZTV:s program som i vissa fall var extremt långa: som 48-timmarsdebatten med tyngdlyftaren Lennart ”Hoa Hoa” Dahlgren och maratonsändningen från den alldeles vanliga familjen Sköld, som i december 1993 fick en kamera monterad i sitt vardagsrum så att tittarna kunde följa deras julfirande (som mest bestod i att titta på tv).

ZTV blev mer än ett svenskt MTV. Utan att det fanns större ambitioner än att ha kul och fylla tablån introducerade man en ny journalistik, som tog popkulturen på allvar, och ett nytt bildberättande, som förebådade våra dagars aldrig sinande medieflöden.

Ägarna såg kanalen som en plantskola för talanger.

Med tanke på Jan Stenbecks aversion mot statstelevision är det ironiskt att så många av ZTV:s stjärnor senare hamnade på SVT – liksom att den kärleksfulla ZTV – det stora tv-experimentet finansieras med public service-pengar. Det konstigaste projekt som nämns i dokumentären tycks också vara ett uttryck för MTG:s anti-SVT-attityd: när den nya kanalen firade ett år fanns långt gångna planer på att hyra ett flygplan och släppa 100 hamstrar i ZTV-fallskärmar över Gärdet.

Som Alice Bah Kuhnke, panelist i kanalens kronjuvel Knesset, konstaterar blev en hel del ”väldigt bra” och en hel del ”fruktansvärt dåligt”. Men svängde det? Tveklöst.