Niklas Ekdal: Det är dags att vara realistisk

Allt är relativt, och inget är mer relativt än nationalekonomi. Den som oroar sig för att Sverige saknar ny regering i turbulenta tider kan jämföra vårt utgångsläge med andras.

USA har skjutit sig själv i foten med tullar och krig som plågar konsumenterna. När räntan på tioåriga statsobligationer tickar över 5 procent är det även en varningssignal om ohållbara federala underskott.

Brasilien, ett av världens folkrikaste länder, genomlider ett presidentval med extrem polarisering mellan höger och vänster. En konstitutionell kris mot bakgrund av ruttna statsfinanser och skyhöga räntor.

Frankrike betalar nu mer för att låna än Grekland och Italien, eurozonens vanliga sorgebarn. Med kravaller på gatorna och ett populistiskt presidentval nästa år är fransk budgetdisciplin en flyende hägring.

Tyskland och Storbritannien har kämpat sig upp över 1 procents ekonomisk tillväxt 2026 efter några anemiska år, medan prognosen för Sverige ligger närmare 3 procent.

I kategorin ”strukturella problem” bland större ekonomier tar Japan priset. En statsskuld på över 200 procent av bnp och världens snabbast åldrande befolkning är alla onda cirklars moder. Men likväl finns förstås länder som gärna skulle byta med de japan­ka bekymren: Ukraina, Libanon, Egypten, för att nämna några.

Sverige är en välskött idyll i jämförelse, med vår begränsade offentliga skuldsättning, hyggliga tillväxt och starka börs. Men till stor del handlar det om gamla meriter. Kronan skvalpar återigen i valutornas gärsgårdsserie. Arbetslösheten är onödigt hög och bostadsmarknaden oförlåtligt seg. I stället för reformer som rustar oss för AI-språnget har vi fått småskuren valfläskpolitik.

Rent teoretiskt vet de flesta vad som borde göras. Men OECD, nationalekonomer och svenska expertorgan talar ett annat ekonomiskt språk än det vi hörde i valrörelsen. I den bästa av världar skulle regeringsförhandlingarna ta avstamp i en sådan att-göra-lista:

✔ Skatteväxla från arbete till konsumtion, fastigheter, miljöpåverkan och kapital. Obekvämt, men rätt för att få fler som jobbar smartare. I en värld där AI turboladdar produktiviteten på bekostnad av skattebasen arbete blir detta skifte oundvikligt, så varför inte ligga steget före?

✔ Boosta bostadsmarknaden med liberaliserad hyressättning. Tyvärr verkar sådana reformer lika impopulära som slopade ränteavdrag och återinförd fastighetsskatt. Enklare kanske att börja med lågt hängande frukter – förenklade byggprocesser, ökad tillgång på byggbar mark – men varför ska just det rätta vara politiskt omöjligt?

✔ Investera mera i energi och infrastruktur med långsiktigheten i en blocköverskridande uppgörelse. Sverige måste tänka både större och snabbare när det gäller elproduktion och järnväg.

✔ Kompetenslyft så att fler kommer närmare framtidens arbetsmarknad. Locka äldre att knega längre och arbetskraft att invandra. Stärk företagande och konkurrens. Den långsiktiga frågan blir hur varje arbetad timme och varje investerad krona kan öka produktiviteten.

Var och en får dra sina egna politiska slutsatser om hur dessa reformbehov lirar med en lämplig regeringskonstellation. I vilket fall som helst vore det enklare att föra förhandlingarna framåt om de tog avstamp i verklighetens utmaningar (och Sveriges fantastiska möjligheter).