Elisabeth Åsbrink: Det förflutna blir inte färdigt med oss

Behövs verkligen en bok till om förintelsen? Det var en fråga som jag ofta fick när jag berättade om min kommande bok ”Förlåt, sa Ingvar Kamprad”. Året var 2010 och i frågan låg en inbäddad åsikt, nämligen att nazisternas folkmord på Europas judar och romer var tröskat och klart, det var dags att låta det förgångna vara. Jag kunde också ana en så kallad whataboutism. Frågeställarna verkade tycka att det fanns gradskillnader i det mänskliga lidandet och att folkmordet vägde lättare än det som hände här och nu. Jag tappade nästan modet. Men jag visste något som de inte visste, jag kände till en trettonårig pojke som hette Otto och inte en jävel hade hört hans historia förut. 

Det började med att en för mig okänd kvinna tog kontakt. Hon visade mig en Ikea-kartong full med brevbuntar som prydligt bundits ihop med snöre. Kvinnan, som heter Eva, berättade att hennes pappa Otto hade levt i Wien – en smart kille som spelat fotboll och gillat musik. Hans pappa var sportjournalist och de bodde i en lägenhet i innerstan. Sedan kom nazisternas annektering av Österrike 1938 och över en natt förlorade pappan sitt jobb och sedan infördes över fyrahundra restriktioner för alla som klassades som judar. Ottos familj åt fläsk och firade jul och var som folk är mest, men det hade ingen betydelse, som alla vet. En jude är en jude, enligt nazisterna. Eftersom alla judiska barn kastades ut ur skola och idrottsföreningar och alla sparkonton måste överlämnas till myndigheterna och så vidare, ville Ottos föräldrar lämna landet. Men de valde att rädda sitt enda barn först. De fick kontakt med svenska präster i Wien, missionärer som ville omvända judar till kristendomen, och genom dem kunde trettonårige Otto sättas på ett tåg och få en fristad i Sverige, närmare bestämt i Tollarp i Skåne. När föräldrarna vinkat farväl gick de hem för att skriva det första brevet för de saknade honom redan och detta brev följdes av nästa och till slut hamnade alla deras brev i en Ikea-låda som Eva, Ottos dotter, kånkade hem till mig. Ville jag ha dem, frågade hon, ville jag skriva en bok? 

Nej, blev mitt svar. Det hela påminde för mycket om min egen familjehistoria, fast min pappa var ett barn i Budapest i stället för Wien. Han visste inte ens att han var jude men tvingades in i gettot och skulle deporteras och sedan mördades hans far … Vem vill ägna sitt korta liv åt en sådan smärta, tänkte jag – men ångrade mig. Tanken på storstadskillen från Wien, som hamnade i Tollarp och som fjortonåring måste bli dräng för att försörja sig, släppte inte taget. Så började det mödosamma arbetet med att översätta 523 brev från tyska till svenska och boken fick alltså arbetsnamnet ”Förlåt, sa Ingvar Kamprad”. 

När Otto var nitton år sökte han nämligen jobb på familjen Kamprads gård Elmtaryd i Agunnaryd, där han blev bästa vän med sonen Ingvar. De jobbade, festade och jagade tjejer tillsammans (och sedan startade de Ikea) och allt hade varit fint om det bara inte var så att breven från Ottos mamma och pappa blev alltmer kryptiska, korta och till slut helt upphörde. Vad hände med dem? Otto visste inget.

Inte heller visste han att Ingvar, hans bäste vän, var medlem i den svenska antisemitiska fasciströrelsen. När det avslöjades i Expressen långt senare, ringde Kamprad upp för att säga förlåt men Otto förstod inte hur något sådant kunde förlåtas – och allt det skulle bli en del av min bok. Jag fick också en intervju med Ingvar Kamprad. Där gjorde han det häpnadsväckande påståendet att fascistledaren Per Engdahl var ”en stor människa”. Och slutligen hittade jag tidigare okänt material i Riksarkivet: Kamprad var övervakad av den svenska hemliga polisen under kriget därför att han var medlem 4014 i hardcore-nazistiska Svensk Socialistisk Samling (SSS). Säkerhetstjänsten citerar ur Kamprads brev där han skröt om att han har värvat folk till SSS och ”icke vill försaka något tillfälle att arbeta åt rörelsen”. De drog slutsatsen att Kamprad ”innehar någon form av befattning inom nämnda organisation”.

När boken kom ut blev detta en världshändelse. I en veckas tid talade jag oavbrutet i telefon och blev intervjuad av journalister från India Times, Forbes, Die Welt, BBC, NBC … Och Ikea blev sura. Först gick företagets presstalesman ut och sa att mina uppgifter var gamla. Nästa uttalande blev att Kamprad varit ung och politiskt förvirrad. Inte heller det dämpade världens intresse för storyn och folk började diskutera en bojkott. Då bytte Ikeataktik. De beslöt att Ikea Foundation skulle skänka 62 miljoner dollar, motsvarande cirka 390 miljoner kronor, till FN:s flyktingorgan UNHCR för att hjälpa flyktingar i flyktinglägret Dadaab i Kenya. Det var ”tidernas största privata donation till UNHCR” enligt FN. En god nyhet släckte den dåliga och inga bojkotter blev av. 

Min bok hade fått en ny titel och hette Och i Wienerwald stod träden kvar. Den vann Augustpriset för bästa fackbok 2012 och fick flera internationella priser. Jag kan aldrig glömma när jag mötte några unga kurder från Irak som berättade att boken om Otto var den bästa bok de läst. De hade själva skickats till Sverige som barn, ensamma och med föräldrarnas brev som ständiga påminnelser om att de måste sköta sig och skapa sig en framtid, precis som Otto. Vartenda ord handlade om mig, sa en av dem. Och plötsligt har frågan om det behövs ytterligare en bok om förintelsen besvarat sig själv. För vi är långt ifrån färdiga med denna ohyggliga del av Europas nutidshistoria Där finns fortfarande nya hemligheter som väntar på att avslöjas och det som hänt berör alla.