Fredrik Sjöberg: Pengar och sex

Under några år vid sekelskiftet samlade jag blomflugor på Runmarö, där jag bor, och skrev sedan en bok om saken – Flugfällan – vars titel syftar på att varje passion kan bli en fälla. Snart var jag på flykt igen, från mig själv. När en journalist av den där infantila Naturmorgontypen påstod sig veta vad som är mitt intresse i livet sa jag nej, det vet du nog inte. Grinigt, visst, men jag höll på att bli en kopia av omvärldens förväntningar. Alltså tvingade jag fram en fråga.

– Vad är du intresserad av då?

– Pengar och sex.

Det blev ingen bra intervju. Mitt svar var visserligen sant, men inte uttömmande nog. Det fanns mer. Kort efter utgivningen 2004 hade Flugfällan börjat leva sitt eget liv; den översattes till många språk och klarade sig bra utan min medverkan. Nog för att jag reste en hel del och drygade mig på all världen litterära scener, men hela grejen med flugor på nål i räta rader var passé. Pengar och sex kändes onekligen roligare, åtminstone som svar. Dessutom hade jag börjat odla ett gammalt intresse för konst, eller om det var konstnärer.

Ändå kunde jag inte släppa insekterna. Under pandemin skrev jag en bok om fjärilar, vilket förstås är ett lättviktigt ämne men flugor är så hopplöst små och snabba, och min syn har inte blivit bättre med åren. Fjärilar fladdrar förbi i stilla enkelhet. Jag känner igen alla arter som finns på öarna och just den här dagen var jag på jakt efter en av de ovanligare. Myrpärlemorfjäril (Boloria aquilonaris). Det började med att Aase skulle gå en promenad med hunden och ville ha sällskap.

– Vi går till Silverträsket, sa jag.

– Nej, det är för långt, sa hon.

– Vi går till Silverträsket, upprepade jag med ett patriarkalt magstöd som sällan vinner gehör i stadsmiljö men funkar hur bra som helst på landet.

Sagt och gjort. Det var tisdagen den 2 juni 2026. Solen sken och min idé var att vi kunde kolla ifall myrpärlemorfjärilen hade börjat flyga. Dess enda kända förekomst i skärgården är just vid Silverträsket på Runmarö. En magisk plats, som påhittad av John Bauer. En förmodat bottenlös, gungflyomgärdad tjärn i skogen där Strindberg på sin tid rände omkring; minns hans novell Silverträsket, utgiven på tyska 1899 med i varierande grad sinnessjuka illustrationer av Edvard Munch.

Vi brukar gå dit vid midsommar och då flyger alltid myrpärlemorfjärilen. Frågan var alltså om den är på vingarna redan den 2 juni. Svar: nej. Noll fjärilar. En utebliven observation är också en observation, tänkte jag och sände en tanke till Emily, flugforskare från Kalifornien som i ungdomen förläste sig på The fly trap och sedan flyttade till Sverige. Hon tipsade mig en gång om den vetenskapliga tidskriften Journal of Negative Results. Rön som är stolpe ut platsar där.

Det var då det hände. Jag stod i vitmossan på gungflyet och tänkte lite håglöst på Emily medan hunden drack äckligt sumpvatten och Aase ville gå hem. En fluga kom flygande, tätt över mossan. Den hade något avvaktande över sig; flykten var liksom trög och vankelmodig. Den landade, flög ett stycke och landade igen. Jag satte på mig glasögonen, varpå dagens kortaste tanke materialiserades i mitt medvetande.

En Microdon!

Här tvingas vi till en kortare utvikning. Också förhärdade finansmän är ju villiga att lära sig saker, inte bara håva in vinningen. Av alla blomflugor här i världen hör arterna i släktet Microdon till de egendomligaste. Deras larver, sfäriska blobbar som Linné trodde var sniglar, lever som parasiter hos myror. Men låt oss börja med namnets rätta uttal. Som så ofta med latinska namn ligger betoningen på andra stavelsen. Micródon. Betonar man den tredje låter det som ett huvudvärkspiller, typ Alvedon. Inte bra.

Det finns fem arter i Sverige varav två sitter i min samling. Det här var inte en av dem, det såg jag direkt, men eftersom jag inte samlar längre hade jag inte håven med mig. Dock en filmburk i fickan. Den digitala fototekniken har medfört mycket gott, men man kan sakna filmburkarna av härdig plast som tål de onämnbara gifter man har ihjäl insekter med. Ja, och hur det nu var lyckades jag få ner kräket i burken. Tröga djur, som sagt.

Varför håller man på?

Det visade sig vara rödmyreblomfluga (Microdon myrmicae), en minst sagt gåtfull art som inte ens var upptäckt på den tiden jag samlade. Knuten till myrsamhällen på myrar. På engelska heter den bog ant fly. Hade jag inte för flera år sedan avböjt när jag erbjöds en plats i namnberedningskommittén för svenska flugor hade den fått heta myrmyrfluga eller åtminstone pissmyreblomfluga. Skit samma, man kan inte vara med överallt. Kul fynd var det i alla fall. Mina gamla vänner i blomflugesocieteten hörde av sig och gratulerade.

Som alla missbrukare vet ska man akta sig för återfall. Det kan gå utför illa kvickt. Jag kände suget. Kunde jag inte ägna återstoden av mitt liv åt att studera och skriva om släktet Microdon? En snabbsökning på nätet visade att jag inte skulle bli ensam. På universitetet i Turin finns en hel forskargrupp som sysslar med just myrmyrflugan M. myrmicae. Jag utgår ifrån att alla vet vem jag är. Flugfällan på italienska – L’arte di collezionare mosche – blev otippat nog en braksuccé.

Men, nej. Forskarna i Turin heter visserligen Magdalena, Sara, Simona och så vidare (förr var alla entomologer förvuxna pojkar med ovårdat yttre) men jag kan säkert slinka ur fällan den här gången också. Driften att samla och veta är stark, men den att berätta är starkare. Och det jag har skrivit har jag gett bort. Inte mitt längre. Bara att leta vidare.