En gemensam vision framåt

Året som just passerat har skakat. Krig, geopolitiska spänningar, klimatkris, demokratiskt slitage och tekniksprång som förändrar spelplanen snabbare än vi hinner förstå dem. Allt på samma gång, utan paus och utan tydlig riktning. Som ett konstant brus av samtid där marken under fötterna aldrig riktigt står still.

Så vad gör vi när allt rör sig samtidigt? Håller i kaffekoppen hårdare, eller lyfter blicken?

Vi pratar mycket om problemen. Men i en tid av så kallade ”wicked problems”, komplexa samhällsutmaningar utan enkla lösningar där varje åtgärd skapar nya följdproblem, räcker det inte med fler analyser, rapporter eller panelsamtal. Det är inte information som saknas. Det är riktning.

Dammar vi av historieböckerna ser vi att det har hänt förut. 1960-talet präglades också av oro i form av ett kallt krig, kärnvapenhot och sociala spänningar. Men mitt i detta formulerades en tydlig riktning, med en lika tydlig deadline. En vision som då framstod som närmast galen. Att ta människan till månen och tillbaka igen innan decenniets slut.

Visioner om framtiden kan fungera som magneter. De drar oss mot sig, påverkar våra beslut och styr våra handlingar. De väcker nyfikenhet, hopp och längtan. Men bara om de känns meningsfulla, lockande och samtidigt möjliga att uppnå. Även när de kräver imponerande innovationer, stora investeringar och en rejäl dos av mod.

För snart 60 år sedan lyckades politiska ledare, forskare, entreprenörer, samhällsaktörer och medborgare tillsammans genomföra ett gemensamt uppdrag där politik, näringsliv och vetenskap krokade arm. Det handlade aldrig bara om månen. Det handlade också om vad riktningen fick samhället att bli.

Ett tydligt gemensamt uppdrag gör något med oss. Det ger riktning, sammanhang och hopp, utan att låtsas att problemen är enkla. Skapar prioriteringar och gör uppoffringar begripliga.

I dag har vi gott om mål och utmaningar, men få berättelser som binder ihop dem. Strategier, ramverk och policydokument men ingen gemensam kurs som engagerar. När vi nu går in i 2026 behöver vi inte fler listor på hot. Vi behöver ett nytt gemensamt uppdrag. Ett som rymmer människan, klimatet, tekniken och framtidstron. Vår tids månlandning där vi tillsammans bygger ett samhälle där ekonomi, innovation och sättet vi lever på ryms inom planetens gränser.

Så när vi står här med kaffekoppen i ett stadigt grepp kan vi konstatera att vi har något som man på 1960-talet bara kunde drömma om: dagens imponerande teknologier som gett oss nya superkrafter. Nu behöver vi lära av historien och åter mobilisera det som gjorde skillnad då. En tydlig riktning och en imponerande förmåga att samarbeta över gränser, sektorer och perspektiv.

Världen skakar fortfarande. Men en riktning förändrar hur vi rör oss i skakningen.

Frågan är inte om vi har verktygen.

Frågan är om vi har viljan att använda dem åt samma håll.