Var är USA:s litterära röst?

Av allt att döma borde vi i dag ha en litterär guldålder i USA, något som motsvarar Östeuropas litterära storhetstid efter kommunismens fall. Den amerikanska drömmen blev en mardröm: under exceptionalismens fernissa fanns endast maktens brutala språk och imperiet som sade sig värna frihet började hota såväl allierade som den egna civilbefolkningen med våld. Men om allt detta skrivs det inga romaner.

Givetvis är det svårt att veta om det är så att dessa romaner saknas på grund av författarna eller förlagen. Det kan mycket väl vara så att förlagen anser att apolitiska romaner är det som säljer, och att det ligger högar med ambitiösa manus i deras skräpkorgar efter att ha blivit refuserade. Visst är det också så att bokbranschens ekonomi i USA är alltmer beroende av enorma bästsäljare för att uppnå den vinst som multinationella förlagskoncerner kräver. ”Litterär” betyder numera, enligt en förläggare, helt enkelt ”icke-kommersiell”. Men att skylla på förlagen ter sig som en alltför enkel lösning: om inte annat finns det redan en hel drös bästsäljande författare som i princip kan ge ut vad som helst och som inte skulle ha några hinder framför sig om de ville ge ut ett verk om det amerikanska imperiets fall.

Ett skäl till denna tematiska tystnad är att satiren, genren som varit den amerikanska efterkrigslitteraturens signum, är något som trumpismen gjort sig immun mot. Absurditeterna i Joseph Hellers Moment 22, Kurt Vonneguts Burfågel eller Robert Coovers The Public Burning bleknar i jämförelse med det som nu händer i verkligheten. Vilken författare skulle våga skriva om ett USA som invaderar Grönland – delvis för att presidenten inte fick Nobels fredspris? MAGA-rörelsen ter sig för uppenbar för att skildras litterärt. Det är kanske därför rörelsen, de få gånger den explicit skildrats, antingen beskrivs som om Trump vore Voldemort ur Harry Potter-böckerna (som i Jenny Offills Väder, där hon konsekvent vägrar nämna Trump vid namn) eller som en abstraktion (som i slutet av Ben Lerners Topekaskolan).

Att skildra ett kollapsande imperium inifrån är inte heller en given position för en författare. Kritikern John Freeman skrev redan 2011 att den amerikanska litteraturen hade ”imperialistiska blinda fläckar”, där ”de fattiga, de svaga och resten av världen på många sätt är frånvarande i deras böcker”. Den Vietnam-födde författaren Viet Thanh Nguyen skrev något liknande förra året i onlinetidskriften Lithub när han beskrev den amerikanska samtidslitteraturens dilemma: ”Att motsätta sig Trump och det han representerar utan att inse att Trumps imperialism är en mer uppenbar version av den liberala imperialismen är en begränsad form av opposition.” Författare hade trots allt inga problem med att glatt dela Barack Obamas årliga litteraturrekommendationer eller kalla Joe Biden för ”Guds gåva”, som Marilynne Robinson gjorde. Den amerikanska litteraturen har länge setts som en del av landets mjuka makt — under kalla kriget var detta något som CIA explicit kämpade för – men trumpismen har inget behov av mjuk makt. ”Trumps innovation”, skriver Nguyen, ”är att avskaffa alla känslor av ofullkomlighet, vilket är vad den imperialistiska litteraturen utforskar”. När författarnas roll som imperiets mjuka, självkritiska ambassadör visar sig förlegad finner sig författarna plötsligt helt maktlösa.

Så ja, vi bör läsa färre amerikanska författare – inte som del av någon bojkott, utan för vår egen skull. Vi kan väl vänta tills de faktiskt har något att säga.