Erik Isberg: Materialismen begränsar fortfarande ekonomin

Det är vintern 1918 och Virginia Woolf gör en kort notering i sin dagbok: Kriget går inte att undslippa. Det har tagit sig in överallt, från skyltfönstrens erbjudanden till de egna tankarna. Hon skulle senare återkomma till känslan av att tillvaron, på ett nästan mystiskt sätt, förändrades under krigsåren för att aldrig mer bli sig lik.

Första världskrigets skala och förstörelse hade blottlagt något som legat dolt, både i den mänskliga naturen och i det moderna projektets marsch mot framtiden. Världen verkade samtidigt ha krympt: kampen om naturresurser hade synliggjort planetens inneboende gränser. Walter Benjamin, en annan av tidens stora intellektuella, menade att krigets enorma dimensioner gjorde jorden synlig på ett nytt sätt. Det var som att vi såg oss själva utifrån, som i ett planetarium.

Det senaste decenniet har just åren efter första världskriget varit en återkommande referens i sökandet efter historiska analogier till vår kaotiska samtid. Det är inte så konstigt. Likheterna finns där, och man behöver knappt ens kisa: spanska sjukan och covid-19, högerextremismens breda genomslag, geopolitisk oro, ett börsindex som stuckit upp i stratosfären och lanseringen av nya kommunikationstekniker med stora ekonomiska och mellanmänskliga effekter.

Men i sökandet efter likheter med ”the roaring twenties” är det lätt att förbise en mer fundamental fråga som seglade upp i krigets spår och som ekar in i vår tid av AI-expansion och klimatförändringar: Kan ekonomin frikopplas från sina materiella begränsningar?

Samtidigt som Virginia Woolf skrev i sin dagbok reste den brittiske konstnären Paul Nash runt i Belgien och norra Frankrike och målade det han såg. I målningen med den ironiskt optimistiska titeln We are making a new world står rader av skelettliknande träd på en skadeskjuten ås, medan solen går upp i bakgrunden.

Paul Nash illustrerade något som naturvetenskapliga forskare vid den här tiden redan var djupt upptagna av: hur kriget inte bara förändrade bilden av människan, utan också av hennes relation till naturen. Ubåtar och flygplan drog in både havsdjupen och luftrummet i geopolitiken, samtidigt som trådlös telegrafi och radio möjliggjorde blixtsnabb kommunikation över stora avstånd. De sönderbombade landskapen liknade nya geologiska formationer. Krigets globala omfång gjorde dessutom att naturresurser – olja, trä, järn och kritiska mineraler – behövde studeras och inventeras på global nivå.

I krigets spår framträdde jorden som ett enda slutet system: politiskt, ekonomiskt och fysiskt. Men hur systemets olika delar hängde ihop var svårt att överblicka.

En som frenetiskt försökte förstå sambanden var den rysk-ukrainske mineralogen Vladimir Vernadskij. Under kriget hade den ryska vetenskapsakademien gett honom i uppdrag att kartlägga landets naturresurser och identifiera möjliga svagheter och importberoenden. Vladimir Vernadskij ansåg att kollegerna hade ett alltför snävt fokus. I stället för att bara räkna på enskilda varor borde de tänka mer holistiskt och betrakta naturresurser som ett integrerat system i ständig rörelse. Där andra såg staplar och tabeller såg han flödande energier och kaskadeffekter.

Efter ryska revolutionen flydde Vladimir Vernadskij till Kiev, där han var med och grundade den ukrainska vetenskapsakademin och skrev sina mest banbrytande arbeten. År 1926 lanserade han begreppet ”biosfär” för att sammanfatta sin vetenskapliga gärning: Allt levande på jorden borde förstås som delar av samma system. Allt hängde ihop.

Flera decennier senare blev Vladimir Vernadskijs teorier grundläggande för framväxten av ekosystembegreppet och en modern miljöpolitik. Men hans inspiration kom inte från omsorg om naturen. I grund och botten var han en krigsmobiliserad tjänsteman som, på grund av krigets planetära omfång, tvingades tänka i helt nya banor. Våldet gjorde en ny värld synlig.

Medan 1800-talets imperialism var berusad av drömmen om evig expansion, om ännu outforskade paradis gömda djupt inne i Afrika, var det tidiga 1900-talets geopolitiska tänkare akut medvetna om planetens ändlighet. Första världskrigets explosiva utveckling, och naturresursernas avgörande betydelse för den, blev ett bevis för just denna ändlighet. När kriget övergick i fred bestod detta fundamentala faktum. De ekonomiska debatterna präglades av erfarenheten: Var det rimligt att föreställa sig evig tillväxt när det så tydligt hade visat sig att resurserna var allt annat än oändliga? Samtidigt var 1920-talet en tid då aktiemarknaderna globaliserades, inte minst tack vare snabbare kommunikationer. Börsens tillväxtpotential tycktes – trots allt – vara just oändlig.

När världen återigen skakas av geopolitisk turbulens och AI-bolagens börsvärderingar stiger allt högre, återaktualiseras den spänning som för första gången blev riktigt tydlig i första världskrigets spår. Kanske är det därför det tidiga 1920-talets debatter – om ekonomisk tillväxt, materiella begränsningar och geopolitisk strategi – ter sig märkligt moderna. Kriget hade synliggjort något som tidigare legat dolt, ungefär som ett stängt Hormuzsund och elslukande datacenter gör i dag. Men 1920-talet visar också hur snabbt det går att glömma.

Börskraschen 1929 blev möjlig just tack vare en alltmer abstrakt finansiell värld, som hade svävat i väg högt ovan de stympade träden Paul Nash målade tio år tidigare. Här framträder 1920-talets – och kanske också vår egen tids – dubbelhet: världsekonomins materiella grund blir ibland synlig, för att sedan snabbt förpassas till bakgrunden igen.

Efter ännu en stekhet sommar i Europa, där uråldriga handelsrutter i Rhen och Donau bokstavligen torkat upp, framstår den manövern som allt svårare att utföra. En ny typ av planetär instabilitet håller på att ta form, både politiskt och geofysiskt. Och kanske är det här, i mötet mellan vardagens lunk och planetens skälvningar, som vårt 20-tal och förra århundradets motsvarighet verkligen speglar varandra.

Vi tvingas, precis som Walter Benjamin skrev i sina minnen av första världskriget, få syn på oss själva på nytt – som i ett planetarium.