TOPPNYHETER:
Krönika

Johan Kellman Larsson: Ett liv av magisk litteratur

I december 2026 är det fem år sedan Joan Didion dog – och 20 år sedan sorgklassikern Ett år av magiskt tänkande kom på svenska. Johan Kellman Larsson förklarar varför det är hög tid att upptäcka, eller återupptäcka, en av de verkligt stora amerikanska författarna.
Bokomslaget till "The Year of Magical Thinking" av Joan Didion, bredvid ett porträtt av en äldre kvinna med axellångt hår och mörkröd sammetsjacka.
Joan Didion är en av Sikts litterära förebilder: hon rörde sig fritt mellan essäistik, fiktion och journalistik och förenade skarp samhällsanalys med nyfikenhet och skrivlust. Hennes essä Om självaktning finns att läsa i Sikt nummer 7. Foto: TT/pressbild
Hämta EFN:s app för iOS och AndroidGratis för iOS och Android: nyheter, analyser, börs, video, podd. Ladda ner gratis

Den ständigt Nobelpristippade amerikanska författaren och journalisten Joan Didion dog dagen före julafton 2021, 87 år gammal. Hon var en skönlitterär gigant – och en förnyare av den moderna journalistiken. 

Hennes breda genombrott som reporter kom 1968, med essäsamlingen Slouching towards Bethlehem. Boken slog ner som en bomb, eftersom stilen var så banbrytande. Tillsammans med bland andra Hunter S. Thompson och Gay Talese blev Joan Didion en förgrundsgestalt inom den så kallade nya journalistiken, där reportrar lånade litterära grepp från romankonsten. 

Vid sidan av journalistiken skrev hon romaner, politiska texter och filmmanus. Men det är i de personliga essäerna som hennes litterära röst framträder tydligast. När Joan Didions eget liv kraschade efter maken John Gregory Dunnes död, 2003, var det just skrivandet som hjälpte henne att överleva. På fyra månader hamrade hon fram Ett år av magiskt tänkande. Boken kom i svensk översättning 2006, gav henne det prestigefyllda amerikanska litteraturpriset National Book Award – och blev en omedelbar sorgklassiker. 

I slutet av det förtvivlade året skriver hon: ”Om vi själva ska kunna leva kommer det en punkt då vi måste avstå från de döda, låta dem gå, låta dem vara döda. Låta dem bli fotografiet på bordet.” Meningen är signifikant för hennes sätt att formulera sig. Det är på samma gång avskalat, akut och blixtrande vackert.

Porträtt av en äldre kvinna med ljust hår och ljus skjorta. Hon står med korsade armar framför fulla bokhyllor och tittar allvarligt in i kameran.
Det är en klyscha att säga att vissa författares stil inte går att sammanfatta, men i Joan Didions fall stämmer det ovanligt väl, skriver Kellman Larsson. Foto: TT

Redan i en av sina allra första essäer, On self-respect från 1961, finns mycket av det som skulle göra Joan Didion till en av efterkrigstidens mest särpräglade amerikanska författare: den kyliga precisionen och den kompromisslösa blicken, även på sig själv.

Texten i Vogue kom till av en slump. Egentligen var det någon annan skribent som skulle ha fyllt just de sidorna i magasinet, men när den tänkta reportern inte levererade fick Joan Didion rycka in. Hon upptäckte att hon ”njöt oförklarligt mycket av hantverket”, att skriva under tidspress. 

I essän undersöker Joan Didion vad självrespekt egentligen betyder – och vad det inte är. Hon tar avstånd från den ytliga, prestationsbaserade självkänslan och beskriver i stället självrespekt som något mer krävande: att leva med konsekvenserna av sina handlingar.

Precis som många andra av hennes alster har den här essän åldrats märkvärdigt väl. I vår tids galopperande prestationsjakt är Joan Didions tanke om att självrespekten inte ligger i bekräftelsen från andra en välkommen påminnelse. 

Det är en klyscha att säga att vissa författares stil inte går att sammanfatta, men i Joan Didions fall stämmer det ovanligt väl. Att återge hennes texter är ungefär lika hopplöst som att försöka beskriva Zlatans cykelspark mot England 2012. Det som i själva verket är fruktansvärt komplicerat – att tajma en bicykleta eller att skriva en fulländad mening – får Joan Didion att se bedrägligt enkelt ut.

Johan Kellman Larsson

Johan Kellman Larsson

Nästa Artikel