Johan Kellman Larsson: Ett liv av magisk litteratur

Den ständigt Nobelpristippade amerikanska författaren och journalisten Joan Didion dog dagen före julafton 2021, 87 år gammal. Hon var en skönlitterär gigant – och en förnyare av den moderna journalistiken.
Hennes breda genombrott som reporter kom 1968, med essäsamlingen Slouching towards Bethlehem. Boken slog ner som en bomb, eftersom stilen var så banbrytande. Tillsammans med bland andra Hunter S. Thompson och Gay Talese blev Joan Didion en förgrundsgestalt inom den så kallade nya journalistiken, där reportrar lånade litterära grepp från romankonsten.
Vid sidan av journalistiken skrev hon romaner, politiska texter och filmmanus. Men det är i de personliga essäerna som hennes litterära röst framträder tydligast. När Joan Didions eget liv kraschade efter maken John Gregory Dunnes död, 2003, var det just skrivandet som hjälpte henne att överleva. På fyra månader hamrade hon fram Ett år av magiskt tänkande. Boken kom i svensk översättning 2006, gav henne det prestigefyllda amerikanska litteraturpriset National Book Award – och blev en omedelbar sorgklassiker.
I slutet av det förtvivlade året skriver hon: ”Om vi själva ska kunna leva kommer det en punkt då vi måste avstå från de döda, låta dem gå, låta dem vara döda. Låta dem bli fotografiet på bordet.” Meningen är signifikant för hennes sätt att formulera sig. Det är på samma gång avskalat, akut och blixtrande vackert.

Redan i en av sina allra första essäer, On self-respect från 1961, finns mycket av det som skulle göra Joan Didion till en av efterkrigstidens mest särpräglade amerikanska författare: den kyliga precisionen och den kompromisslösa blicken, även på sig själv.
Texten i Vogue kom till av en slump. Egentligen var det någon annan skribent som skulle ha fyllt just de sidorna i magasinet, men när den tänkta reportern inte levererade fick Joan Didion rycka in. Hon upptäckte att hon ”njöt oförklarligt mycket av hantverket”, att skriva under tidspress.
I essän undersöker Joan Didion vad självrespekt egentligen betyder – och vad det inte är. Hon tar avstånd från den ytliga, prestationsbaserade självkänslan och beskriver i stället självrespekt som något mer krävande: att leva med konsekvenserna av sina handlingar.
Precis som många andra av hennes alster har den här essän åldrats märkvärdigt väl. I vår tids galopperande prestationsjakt är Joan Didions tanke om att självrespekten inte ligger i bekräftelsen från andra en välkommen påminnelse.
Det är en klyscha att säga att vissa författares stil inte går att sammanfatta, men i Joan Didions fall stämmer det ovanligt väl. Att återge hennes texter är ungefär lika hopplöst som att försöka beskriva Zlatans cykelspark mot England 2012. Det som i själva verket är fruktansvärt komplicerat – att tajma en bicykleta eller att skriva en fulländad mening – får Joan Didion att se bedrägligt enkelt ut.
Johan Kellman Larsson

Relaterat
EssäEssä: Självaktningen ger oss tillbaka oss själva
SiktJoan Didion och journalistiken | Gäst: Johan Kellman Larsson
Börs och finansUSA: Aktiviteten i tillverkningsindustrin backar kraftigt
AIUSA skyndar på exportstopp till Kina
AIMiljardras för bolagen bakom AI-boomen
Krig och konfliktUSA:s förslag till Ukraina: Donbas mot Natomedlemskap
USATrump kräver miljardsatsning efter flygkaoset
- Makro och omvärld
Fed-enkät: AI största hotet mot finansiella systemet
