En gullig apa räcker inte när Stockholm sprängs
Fredrik Strage tänker på domedagsklockan och drömmer inte längre om det glada tjugotalet.
Som barn drömde jag om år 2001. Då skulle vi glida runt i rymden i skinande vita skepp, till tonerna av wienervals, och få kontakt med andra livsformer precis som i Stanley Kubricks film. När det inte blev verklighet drömde jag i stället om 2019, "Bladerunner"-året då vi skulle leva i ett regnigt Metropolis fullt av skyskrapor, flygande bilar och sexigt rökande robotar. Dessa futuristiska drömmar infriades inte heller.
Jag insåg att framtiden var bättre förr men vågade i alla fall hoppas att 2020-talet skulle bli en repris av 1900-talets "roaring twenties" eller "det glada tjugotalet", som man brukar säga: en tid av ekonomiskt välstånd, tekniska triumfer och elegant dekadens.
Vi skulle dricka cocktails i art deco-lounger, dansa charleston och vara fyndiga som Dorothy Parker och snygga som Rudolph Valentino.
Man kan lugnt säga att 2020-talet inte heller har levt upp till mina förväntningar. Det är kanske inte det sämsta decenniet någonsin, som hävdats i sociala medier, men definitivt det sämsta decenniet på... tja, decennier. Vi har drabbats av covid-19, islamistisk terror, rysk imperialism, kris i Mellanöstern, gängvåld, global uppvärmning, global fördumning och en högerextrem våg vars inflytande och idioti vida överträffar 2010-talets förvirrade vänstersväng.
Nittiotalets cyberdrömmar om att information vill vara fri har inte lett till upplysning utan till att konspirationsteorier frodas mer än på medeltiden (flera av min sons åttaåriga kompisar tror inte att månlandningen ägt rum). Och teknikmogulerna som vi trodde skulle rädda oss har visat sig vara fascistlakejer.
Som om inte det var tillräckligt nedslående bestämde sig organisationen Atomforskarnas bulletin i tisdags för att skruva fram Domedagsklockan en sekund.
"Nu har halva tjugotalet gått", tänkte jag på nyårsafton. "Nu vänder det." Men januari har varit så deprimerande att jag gång på gång klickat bort nyhetsflödet och i stället tittat på klipp med den knubbiga, enarmade apan Xing-Xing som bor i ett tempel i östra Kina och stirrar på omvärlden med en blick så sorgsen att den både skänker tröst och sammanfattar världsläget.
Men en gullig apa räcker inte långt när Stockholm sprängs och idoler dör: David Lynch, Marianne Faithfull, Bertrand Blier, Snoop Dogg (okej, han andas fortfarande men efter att han uppträdde på en gala för att fira Donald Trump är han död för mig, liksom för en halv miljon andra fans som avföljde honom på Instagram).
Som om inte det var tillräckligt nedslående bestämde sig organisationen Atomforskarnas bulletin i tisdags för att skruva fram Domedagsklockan en sekund. Det är en symbolisk klocka som skapades 1947 av forskare som varit inblandade i Manhattanprojektet. Domedagsklockan visar hur nära mänskligheten står undergången som anges av midnatt på uret. Till en början visade den sju minuter i tolv. 1949 skruvades den fram till tre minuter i tolv, eftersom Sovjetunionen testat sina första atombomber, och 1953 blev klockan två i tolv på grund av att båda supermakterna utvecklat vätebomber.
23:58 var länge det närmsta klockan kommit midnatt. Följande decenniers nedrustningsavtal gjorde att minutvisaren skruvades bakåt. Tryggast var världen 1991 då Domedagsklockan visade 17 minuter i tolv. Men efter att länder som Indien, Pakistan och Nordkorea skaffat kärnvapen började visaren att ticka framåt igen.
Kritiker har också ifrågasatt Domedagsklockans effekt. Får den folk att engagera sig för att göra världen bättre? Gör den oss bara rädda?
Sedan 2010-talet har Atomforskarnas bulletin också tagit hänsyn till pandemier, riskabel AI-teknik och klimatkrisen när de bedömer risken för en global katastrof. 2018 visade klockan åter 23:58 och i tisdags blev den 23:58:31 – det närmsta vi hittills varit undergången. Läget är alltså värre än i Iron Maidens klassiska låt "2 minutes to midnight" som inspirerades av Domedagsklockan och skildrar de ekonomiska intressena bakom kapprustningen. Bruce Dickinson sjunger om napalm, hungersnöd och ond bråd död. Om att olja krigsmaskinen och mata den med bebisar.
Men Kubakrisen då? Atomforskarna förstod uppenbarligen inte hur nära världen var ett kärnvapenkrig 1962 då deras klocka bara visade 23:53 (samma tid som de relativt lugna åren 2002 till och med 2006). Kritiker har också ifrågasatt Domedagsklockans effekt. Får den folk att engagera sig för att göra världen bättre? Gör den oss bara rädda? Eller kanske apatiska eftersom allt verkar kört?
Mina drömmar om det glada tjugotalet är i alla fall döda. Jag vill inte ens tänka på framtiden. Jag vill bara se en kinesisk apa som äter en banan.
LÄS MER: Lynchstämning när Strage väljer låtar
LÄS MER: Strage: Då bör Dylans skärmtid begränsas
LÄS MER: Strage: När jag betalade för att träffa Linda i Älvsjö
LÄS MER: Strages brev till Elvis: Hålen i hans själ