Lynchstämning när Strage väljer låtar

10. "Audrey's dance" av Angelo Badalamenti i "Twin Peaks" (1990)
"God, I love this music. Isn't it too dreamy?" säger tonårsflickan Audrey Horne och tar sig en somnambul svängom på kaféet The Double R Diner. Miljoner människor har blivit lika förtrollade när de hört musiken ur David Lynchs filmer, framför allt Angelo Badalamentis soundtrack till tv-serien "Twin Peaks" som ibland är drömskt jazzigt, ibland eteriskt skimrande och alltid fullkomligt förhäxande.

9. "The locomotion" av Little Eva i "Inland empire" (2006)

Skådespelerskan Nikki Grace drabbas av en psykos, eller eventuellt en polsk förbannelse, efter att ha tackat ja till en roll. Hon gömmer sig i en garderob där hon träffar ett gäng prostituerade som mimar och dansar till Little Evas klassiker "The locomotion". Att David Lynch filmade sin sista långfilm med handhållen dv-kamera ger den en realistisk råhet som kontrasterar mot den suddiga storyn. Dansnumret blir ett sista, desperat flimmer av glädje innan allt går under.

8. "A violent yet flammable world" av Au Revoir Simone i "Twin Peaks: The return" (2017)

När David Lynch efter en 26 år lång paus spelade in en tredje säsong av "Twin Peaks" lyckades han – genom att bejaka absurdism och undvika nostalgi – återskapa den effekt som serien hade på publiken i början av nittiotalet. Alla avsnitt utom två gästades av en artist som spelade live på The Bang Bang Bar (mer känd som The Roadhouse): bland annat Eddie Vedder, Nine Inch Nails, Chromatics och Sharon Van Etten. Allra bäst var Au Revoir Simone, en synthpoptrio med låtar lika skira och gåtfulla som dimman ute i skogen.

7. "This magic moment" av Lou Reed i "Lost highway" (1997)

Trent Reznor från Nine Inch Nails producerade "Lost highway"-soundtracket innan han själv etablerat sig som filmkompositör. Han satte ihop ett blandband (på samma sätt som han tidigare sammanställt "Natural born killers"-soundtracket) med artister som David Bowie, Smashing Pumpkins, Marilyn Manson och Rammstein. De flesta låtarna ackompanjerar förvirring, kaos och våld. Men det mest oförglömliga ögonblicket är när bilmekanikern Pete får syn på Alice, som är älskarinna till en gangsterboss. Lou Reeds cover av Doc Pomus "This magic moment" har aldrig låtit bättre än när Patricia Arquette kliver ur en svart Cadillac och hennes blonda hår flimrar i stroboskopljus.

6. "The pink room" av David Lynch i "Fire walk with me" (1992)

På film blir nattklubbsscener ofta orealistiska eftersom folk kan prata med varandra på dansgolvet utan att höja rösten. När det blivande mordoffret Laura Palmer går på toplessbaren The Power and the Glory ser Lynch till att musiken är så öronbedövande att alla repliker måste textas. Stämningen blir hotfull, smutsig och dekadent. Några män med cowboyhatt och solglasögon spelar en monotont malande industriblues, som inte skrevs av tv-seriens huvudkompositör Angelo Badalamenti utan av David Lynch själv.

5. "In heaven" av Peter Ivers i "Eraserhead" (1977)

The Pixies har tolkat den, Freddie Wadling likaså, plus Devo, Bauhaus, Miranda Sex Garden, The Weeknd och massor av andra musiker som velat återskapa dess olycksbådande skönhet. Men ingen har överträffat den version av "In heaven" som sjungs av kvinnan som bor i ett element, och har tumörer på kinderna, i David Lynchs ångestladdade långfilmsdebut. Peter Ivers, som skrev "In heaven" tillsammans med Lynch, gav ut tre album på sjuttiotalet men lyckades aldrig slå igenom trots att han värmde upp publiken åt bland andra New York Dolls och Fleetwood Mac. 1983 hittades han ihjälslagen med en hammare i sin lägenhet i Los Angeles. Mordet är fortfarande olöst.

4. "Rockin' back inside my heart" av Julee Cruise i "Twin Peaks" (1990)

"Twin Peaks" skulle inte ha blivit ett globalt fenomen utan låtarna som David Lynch och Angelo Badalamenti skrev till den änglaröstade Julee Cruise. Hon medverkar i alla tre "Twin Peaks"-säsongerna. Min favoritlåt är den romantiskt tickande "Rockin' back inside my heart", som hon sjunger i andra säsongens sjunde avsnitt, strax innan en jätte uppenbarar sig för agent Cooper och berättar att ett nytt mord är på väg att begås.

3. "Slaughterhouse" & "Im Abendrot" av Powermad respektive Richard Strauss i "Wild at heart" (1990)

Kåkfararen Sailor Ripley och hans käresta Lula kör från North Carolina mot Kalifornien. Medan han sover i baksätet försöker hon hitta bra musik på radion. Men det är bara nyheter om en mamma som skjutit sina tre barn, en man som haft sex med ett lik och krokodiler som släppts ut i Ganges för att äta upp flytande lik. "It's night of the living fucking dead!", utbrister Lula, tvärnitar och beordrar en yrvaken Sailor att hitta en bra musikkanal. Han skruvar febrilt på kontrollen. Plötsligt dånar thrash metal-riff ur bilstereon. "Powermad!" vrålar Sailor. "Powermad!" skriker Lula. Han slår en volt ur bilen och börjar karatesparksdansa i solnedgången medan hon headbangar. Efter 30 sekunder tonas hårdrocksbandet från Minneapolis ner och ersätts av Richard Strauss smäktande stycke "Im Abendrot" varpå Sailor och Lula kysser varandra. Passionen i David Lynchs filmer leder ofta ner i fördärvet – så även i den komiska och brutala "Wild at heart" – men den här scenen visar bara, på det allra vackraste vis, två människors kärlek till musik och till varandra.

2. "I've told every little star" av Linda Scott i "Mulholland drive" (2001)

Regissören Adam Kesher har audition för sin nästa film och efter att ha sett Camilla Rhodes, en blondin i rosa klänning, mima till Linda Scotts sextiotalshit "I've told every little star" säger han till sina producenter: "This is the girl." Men han ger henne bara rollen för att gangsters har krävt att han ska göra det. Medan låten spelas får han syn på en annan blondin i studion som han verkar gilla bättre, men hon flyr när deras blickar möts. Kanske känner hon igen honom. Kanske känner hon den riktiga Camilla Rhodes. Kanske är det hennes tvillingsjäl. Kanske drömmer hon alltihop. Psykologer, cineaster och lynchianer har försökt lägga hans kalejdoskopiska pussel sedan premiären 2001. Det klokaste är nog att släppa logiken och bara njuta av varje pusselbit. Som den här hypnotiska scenen.

1. "In dreams" av Roy Orbison i "Blue velvet" (1986)

Femtiotalsstjärnan Roy Orbison chockades svårt när han såg David Lynchs första mästerverk. Han hade godkänt att Lynch använde hans låt "In dreams" men visste inte att en knarklangare skulle mima den inför en sadistisk dåre och hans hejdukar. "Jag blev förskräckt eftersom de talade om 'a candy coloured clown' i samband med en droguppgörelse. 'Vad i hela friden?' tänkte jag." Men låten fick ett nytt liv och en ny mörkare mening som Roy Orbison, vars liv kantats av tragedier (hans två äldsta söner dog i en eldsvåda, hans första fru i en motorcykelkrasch), kunde relatera till. Att Orbison gjorde storstilad comeback innan sin död 1988 berodde till stor del på "Blue velvet". Att Lynch blev filmhistoriens mest framgångsrika surrealist berodde till stor del på "In dreams". "Now it's dark", säger psykopaten Frank när låten är slut. Drömmar blir inte mörkare än så här. Film blir inte bättre.

Här hittar du min spellista "Lynchstämning".

LÄS MER: Strage: Då bör Dylans skärmtid begränsas
LÄS MER: Strage: När jag betalade för att träffa Linda i Älvsjö
LÄS MER: Strages brev till Elvis: Hålen i hans själ