Strages brev till Elvis: Hålen i hans själ

Hej kungen!

Jag frågade efter dig på skivbörsen igår. De sa att du var död. Det är förstås många år sedan du drog ditt sista andetag men personalen på Nostalgipalatset i Stockholm menade att du inte heller lever kommersiellt i deras överfulla skivbackar. ”Vi har hyllmeter av Elvis”, sa expediten Ronny Andersson. ”Vi får in många samlingar och han är med i varenda en. Men vi säljer nästan ingenting. Vi har bara en Elvis-samlare som kommer in en gång i månaden.”

Hans kollega Ronny Engström instämde i att du var utrotningshotad: ”Ungdomarna som samlar skivor köper Beatles men inte Elvis. Det är för mossigt. 50-talet håller på att dö ut men 60-talet är fortfarande intressant.”

Nostalgipalatset sålde visserligen den ovanliga, schweiziska samlingen "Golden boy" för 16 000 kr men de flesta av dina andra skivor kostade knappt över hundralappen. Och när jag var på väg ut fick jag syn på tre ex av livedubbeln ”Aloha from Hawaii via satellite” i backen för tiokronorsvinyl.

Den här utvecklingen beskrevs redan 2017 när The Guardian publicerade artikeln ”Can't help falling in price” om hur värdet på dina rariteter minskat. ”Elvis-skivor som man kunde sälja för 15-20 pund på åttiotalet går knappt att ge bort idag”, sa ägaren till en vinylbutik.

Artikeln nämnde också att Cirque du Soleil-showen ”Viva Elvis” blev den första i truppens historia att läggas ner i förtid och att specialiserade Elvis-butiker kämpade med lönsamheten.

Förlåt, Elvis. Jag ska inte deppa ner dig på din födelsedag. Om du levt lite mer hälsosamt skulle du ha fyllt 90 idag! Du hade antagligen ersatt dig själv med en avatar på scen (du blev ju postumt en pionjär på det området, när ditt gamla band turnerade med dig på stora filmdukar i mitten av nittiotalet, och nu till våren har showen ”Elvis evolution – The immersive experience” premiär i London).

Har du sett den bortklippta scenen ur ”Pulp fiction” där Uma Thurman intervjuar John Travolta med videokamera? Hon säger att det finns två sorters människor, Beatles-människor och Elvis-människor: ”Beatles-människor kan gilla Elvis och Elvis-människor kan gilla Beatles. Men ingen gillar båda lika mycket.” Jag är en Elvis-människa. Beatles skrev förstås många fler bra låtar, du skrev inte en enda, men som rockidol, sångare och symbol för den amerikanska drömmen var du oöverträffad ända tills Lana Del Rey dök upp. Och som hon sjunger i ”Body electric”: ”Elvis is my daddy, Marilyn's my mother, Jesus is my bestest friend.”

Att värdet på dina skivor sjunker betyder inte heller att din stjärnstatus gör det. Baz Luhrmanns film "Elvis" tog sig en del friheter med fakta men visade nya generationer vilken makalös artist du var. Du ligger fortfarande fyra på Forbes lista över de mest inkomstbringande döda kändisarna (ja, du låg tvåa 2023 men blev nedknuffad av Freddie Mercury och författaren Dr Seuss i fjol). John Lennon får nöja sig med en tiondeplats och han var, som du vet, en Elvis-människa.

Och det finns faktiskt kvar hängivna samlare. I fjol såldes de blå mockaskorna, dina blue suede shoes, som du bar i ”The Steve Allen Show” 1956 för 1,6 miljoner kronor. Samma auktionshus sålde härom året din skräddarsydda minkpäls (som du gav till din flickvän Ginger Aldens bror strax innan du dog) för 1,8 miljoner. 2020 såldes en av dina hårlockar för 55 600.

Inte illa med tanke på att du oroade dig för om någon skulle bry sig i framtiden. ”Jag fyller snart 40”, säger du till din ex-fru Priscilla i Baz Luhrmanns film. ”Och ingen kommer att minnas mig. Jag har inte gjort något varaktigt. Jag har inte gjort en klassisk film som jag kan vara stolt över.”

Nej, du gjorde ingen klassisk film. Du medverkade i så många pajiga komedier och melodramer att vissa fans hävdar att det inte var drogerna eller kolesterolet som tog kål på dig utan Hollywood.

Men det största problemet var förstås din artighet. Du lät nästan alltid andra bestämma: först dina föräldrar (du sov i din mors säng tills du var tolv), därefter din upptäckare Sam Phillips på Sun Records och sedan din manager Tom Parker som behandlade dig som en bankomat snarare än som en artist. Du vågade inte säga ifrån. Du hade varit fattig som barn och oroade dig för att allt skulle tas ifrån dig om du gjorde något fel.

När musikjournalisten Lennart Persson recenserade boxen ”From Nashville to Memphis – The essential 60’s masters” skrev han så här om dig: ”Han var näst intill patologiskt väluppfostrad och modersbunden, han var djupt religiös och fylld av auktoritetstro, han var säkerligen djupt präglad av de sexuella tabun som fanns inbyggda i hela hans sydstatsuppfostran. Han hade aldrig någonsin haft en chans att hitta sig själv, sin själ, sexualitet, roll i förhållande till andra människor.”

Vilken ironi att du blev en symbol för uppror. Att du hjälpte miljoner tonåringar att slå sig fria från femtiotalets moralism. Att du tillsammans med Little Richard, Chuck Berry och Jerry Lee Lewis skapade en antiauktoritär rock'n'roll-revolution som spred sig över hela planeten.

Men framgångarna fick dig inte att må bättre. ”Are you lonesome tonight?” sjöng du och kände dig ensam trots att du alltid omgav dig med folk. ”You'll be so lonely you could die”, sjöng du och tog upp tjejer i din hotellsvit utan en tanke på sex. Du ville bara att någon skulle vara där.

Maten var nog också ett sätt att fylla hålet i din själ. Jag testade din favoritmacka i fjol: Fool's gold, den som du förälskade dig i på restaurangen Colorado Mine Company i Denver och en gång flög privatjet för att få äta. Komikern Nisse Hallberg och jag konstruerade den klassiska kaloribomben i "Matkanalen", Arlas Youtubekanal, genom att bre smör över en limpa vitt bröd, värma den i ugn, gröpa ur den och fylla den med jordnötssmör, knaperstekt bacon och blåbärssylt (i brist på amerikansk druvgelé). Efter en tugga var jag i himlen. Efter tre var jag mätt. Efter halva limpan hatade jag mig själv lika mycket som du gjorde på slutet.

Eller gillade du kanske i hemlighet att bli tjock? Att slippa vara ett sexobjekt? Var det rentav en tyst protest mot alla som krävde att du skulle fortsätta vara lika snygg som i slutet av femtiotalet? Ingen har ju lyckats med det. Eller som Christian Slater säger i rollen som Elvis-fan i filmen ”True romance”: ”Jag är inte bög men Elvis var snyggare än de flesta kvinnor.”

Däremot hörs du inte lika mycket i radio som förr. Men på Spotify (som till och med är bättre än din gamle manager på att blåsa artister) är du med 47,8 miljoner lyssningar i månaden hälften så populär som Taylor Swift. Du blir säkert nöjd när du får höra att dina fans i The Beatles, som en gång konkurrerade ut dig, bara har 33,2 miljoner.

Så grattis på födelsedagen, Elvis. Än finns det ingen anledning för dig att abdikera.

LÄS MER: Strage: När jag betalade för att träffa Linda i Älvsjö
LÄS MER: Strage lade ut sedlarna på sängen och luktade på dem
LÄS MER: Är felet mitt att bröderna splittras? Strage går på en bluff
LÄS MER: Strage om Klassiska jullåten – lika korkad som SSAB
LÄS MER: Strage om 30 år med Kent