Fredrik Strage: En resa 39 ljusår från Barcelona

Vi tar ett kliv från en trottoar i Barcelona och befinner oss plötsligt 39 ljusår bort. Den tryckande sommarhettan ersätts av världsrymdens kalla mörker. Vi befinner oss i en av korridorerna på fraktfartyget Nostromo. En eldkastare hänger på väggen och till höger finns ett laboratorium där vi kan undersöka den spindelliknande varelse som just lagt ett ägg i andreofficerens bröstkorg. Forskningschefen, androiden Ash, är inte på plats. Hans avslitna torso ligger i en glasmonter, i ett virrvarr av sladdar och vitt klägg, och blänger på oss med ögon som ser verkligare ut än i filmen.

– Den här gjordes av ostron, berättar vår guide Luis Escribano och pekar på spindelns köttiga undersida. De använde mycket organiskt material. Alienäggens insida består av magsäcken från en ko. Och när monstret kommer ut genom bröstkorgen är det riktiga inälvor och grisblod som stänker. Skådespelarna var inte förberedda på vad som skulle hända.

Som barn inbillade jag mig att rymdcharter skulle bli populärt på 2000-talet. Tack vare Luis Escribanos Alien-museum får jag i alla fall träda in i de bästa interplanetära skräckfilmer som gjorts. Det är andra gången jag gör det i år. I våras spelade vi in ett avsnitt av EFN:s samlarprogram Saker och ting hemma hos Alien-fantasten Fredrik Gustafsson som i sin mancave i Tibro också har byggt interiörer från Nostromo och planeten LV-426 (där alienäggen upptäcks). Museet har dessutom ett rum utformat som Narcissus, nödskytteln där hjälten Ellen Ripley utkämpar den sista striden mot monstret i första filmen.

En liten del av mig tänker att jag i Barcelona borde ägna mer tid åt traditionella sevärdheter som Antoni Gaudís arkitektur. Men jag kan inte missa chansen att se rekvisita från de nio Alien-filmerna. Vi betraktar vördnadsfullt en urna som rymmer svart slem i Prometheus och de sexfingrade handskar som den 208 cm långe nigerianen Bolaji Badejo hade på sig när han bar monsterdräkten i Alien.

– De frågade om Bolaji Badejo ville vara med i uppföljaren men då hade han flyttat tillbaka till Nigeria, berättar Luis Escribano. Han dog av en blodsjukdom 1992. Av de sju som spelade besättningen i Alien lever bara tre: Sigourney Weaver, Veronica Cartwright och Tom Skerritt. De andra fyra har dött i samma ordning som de dör i filmen. Läskigt, eller hur?

Efter sommarens högerextrema hatkampanj mot Christopher Nolans filmatisering av Odysséen (där mörkhyade fick roller som traditionellt gått till vita) kan jag inte låta bli att fundera på hur Alien skulle ha mottagits om den haft premiär nu. Den är inte uttalat feministisk (även om dubbla X-kromosomer tycks vara det bästa skyddet mot monstren) men att den interplanetära företagskoncernen Weyland-Yutani ständigt framställs som det värsta hotet gör den definitivt antikapitalistisk. Monstrens livscykel – i vilken både män och kvinnor kan befruktas – inbjuder dessutom till vänstervridna queerteorier. Luis Escribano lyfter fram den sexuella ambivalensen när han visar sina alienägg.

– Som ni ser påminner öppningen om fyra korslagda vaginor. Och monstrets huvud inspirerades av en penis.

Han berättar om HR Giger, den schweiziske konstnären som designade både varelser och farkoster i Alien, och mitt dåliga samvete över att ha missat Barcelonas sevärdheter försvinner när jag inser hur mycket HR Giger inspirerades av Antoni Gaudí: här finns samma organiska, förvridna och förföriska former. Eller som den amerikanske filosofen Timothy Leary en gång skrev om schweizarens biomekaniska stil: ”Han lär oss att tycka om våra krälande, slemmiga, embryonala insektskroppar så att vi kan förändra dem.” När jag kommer ut på gatan igen känns det som om jag ska mutera vilken sekund som helst.