Fredrik Strage: Skräckserien som har hållit i 40 år

För några veckor sedan skrev jag på den här sidan om drinken Dead by dawn som uppfanns av Freddie Wadling. Jag vill be om ursäkt för det. Kanske testade du den, trots att jag påpekade att den som rör ihop en del Gammeldansk och två delar silverrom riskerar att vakna upp i dödsriket. Kanske blev du också besviken över att jag felaktigt påstod att drinkens namn inspirerades av zombiefilmen Dawn of the dead.

I själva verket fick den sitt namn från Evil dead 2 – dead by dawn, en annan skräckklassiker i Freddie Wadlings videotek. Den kom 1987 och handlar, likt första Evil dead, om några ungdomar som åker till en stuga ute i skogen för att festa. I källaren hittar de en gammal bok med titeln Naturum demonto, även känd som Necronomicon eller The book of the dead, plus en rullbandspelare där en arkeolog läst in några av dess besvärjelser. Genom att lyssna på bandet släpper gänget loss mörka krafter och går en ond bråd död till mötes.

Skräckfilmer brukar ha hög vinstmarginal eftersom de går att göra relativt billigt och sällan förlitar sig på kända skådespelare. Evil dead kostade bara 375 000 dollar och spelade in nästan 30 miljoner dollar efter premiären 1981. Regissören Sam Raimi gjorde ytterligare två Evil dead-filmer innan han på 00-talet startade Hollywoods superhjältevåg med sin Spiderman-trilogi.

År 2013 producerade han en ytterst blodig reboot av Evil dead och tio år senare kom Evil dead rise där hemskheterna förflyttades från stugan i skogen till ett förfallet hyreshus i LA. I den senare finns en scen där två bröder ska ha Freddy Kruger-maraton och se alla filmer i den serien. ”Till och med de dåliga”, säger lillebror. ”Det finns inga dåliga”, invänder storebror som har fel: likt andra skräckföljetonger som The Texas chainsaw massacre, Halloween och Friday the 13th började A nightmare on Elm Street-filmerna om Freddy att stinka runt del fyra.

Evil dead har däremot hållit en förbluffande hög lägstanivå och sexan Evil dead burn, som just hade biopremiär, är inget undantag. Man kan visserligen hävda att den svarta humor som utmärkte de första tre delarna har gått förlorad – och att tvåan är det enda mästerverket – men ingen annan filmfranchise har med samma frenesi bjudit på kalla kårar och kaskader av blod.

Det skvätter inte riktigt inte lika mycket i nya filmen som i den förra (där det gick åt cirka 5 700 liter teaterblod). Den franske regissören Sébastien Vanicek skapar en nihilistisk atmosfär av den typ som vi sedan millennieskiftet förknippat med le cinéma d’horreur français. I Evil dead burn försöker en familj hantera sorgen efter en död son. Deras framlidne morfar forskade kring de dödas bok och i hans anteckningar hittas Necronomicon-sidor som väcker hopp om att få tillbaka sonen. Det går (spoilervarning) inte särskilt bra.

Att Evil dead-filmerna fungerar trots att de är totalt orealistiska och ganska förutsägbara beror till stor del på att de knyter an till den mytologi som författaren HP Lovecraft byggde upp kring Necronomicon. Han påstod att den skrivits i början av 700-talet av ”the mad arab” Abdul Alhazred, en magiker från Jemen, som fått kontakt med de mörka väsen som härskade på jorden före skapelsen. Genom omsorgsfulla källhänvisningar lyckades HP Lovecraft få många att tro att boken faktiskt existerat (och förbjudits av patriarken av Konstantinopel 1050 samt av påven 1232). Det händer fortfarande att Vatikanens bibliotek får förfrågningar om den. I en tid när fysiska böcker ses som överflödiga blir Evil dead-filmerna en påminnelse om deras kraft.