Europa förlorar batterikriget

Svenska Northvolt representerade hoppet om en europeisk värdekedja för batterier. Det slutade i den största konkursen sedan Kreugerkraschen. Samtidigt är Northvolt också en berättelse om hur Europa hamnat på efterkälken i en global ekonomi där spelreglerna skrivs om, medan Europa tvekar inför vägvalet: Ska frihandel och marknadsstyrning få ge vika för protektionism och statsstöd?

Inom ramen för forsknings- och utbildningssatsningen Compel samlas kunskap som ska bidra till att göra Sverige konkurrenskraftigt inom batteriutveckling och elektrifiering av transportsektorn. Här medverkar mestadels batteriforskare som Daniel Brandell, professor i materialkemi, men också Ann-Kristin Bergquist, professor i ekonomisk historia, båda verksamma vid Uppsala universitet. Ann-Kristin Bergquist är samtidigt delaktig i ett större tvärvetenskapligt forskningsprogram finansierat av Riksbankens jubileumsfond som inleddes redan innan Northvolts öde var beseglat.

– Oavsett hur sådana här enorma satsningar faller ut är det viktig kunskap för framtida forskning. Lyckas de blir det en stor historisk lärdom. Misslyckas de är det en lika stor historisk lärdom, säger Ann-Kristin Bergquist.

I samarbete med Mattias Näsman, biträdande lektor i ekonomisk historia vid Umeå universitet, intervjuas nyckelpersoner inom Northvolt. Intervjupersonerna är konfidentiella i 20 år, vilket ger en fingervisning om hur lång tid det kommer att ta innan hela bilden klarnar. Vissa detaljer kommer sannolikt att förbli höljda i dunkel.

Vad som däremot ligger i öppen dager är kontexten där Northvolt växte fram – och hur den har förändrats under de 10 år som gått sedan Peter Carlsson registrerade embryot till bolaget 2015. Samma år undertecknades Parisavtalet och Kina lanserade sin industripolitiska strategi ”Made in China 2025”.

Grön omställning som affärsidé

Parisavtalet satte ramarna för den globala klimatpolitiken, med EU som självutnämnd ledare och Sverige som förebild för många. Den globala uppvärmningen uppfattades nu som en ödesfråga. Europeisk industri hade ett ansvar att ställa om – och skulle samtidigt dra ekonomisk nytta av att bli ledande inom den gröna industriella omställningen.

Northvolts vision om en alltigenom europeisk och miljövänlig värdekedja, med inhemskt ”sourcade” och producerade batterier, passade väl in i den politiska diskursen. För norra Sverige framstod satsningen som ett första steg mot återindustrialisering. Teslaveteranen Peter Carlssons projekt hade alla ingredienser för att tas emot med öppna armar av politiker och privata investerare. Framför allt de senare öppnade sina plånböcker.

Batterifabriken i Skellefteå fick förhållandevis små subventioner från det offentliga, enligt Mattias Näsman. Svenska staten bidrog med cirka 650 miljoner kronor i innovationsstöd till Northvolt. Det kan jämföras med den tyska statens satsningar på cirka 900 miljoner euro till Northvolts dotterföretag i Schleswig-Holstein.

”Northvolt har i proportion fått väldigt små direkta stöd”

Northvolt i Skellefteå fick däremot desto större lån från Europeiska investeringsbanken (EIB). Överenskommelserna uppgick till omkring 1,4 miljarder euro, även om hela beloppet aldrig betalades ut. Efter konkursen uppgår EIB:s utestående fordran till 313 miljoner dollar, en skuld som är garanterad av EU:s budget.

– Northvolt har i proportion fått väldigt små direkta stöd. Och det är någonting som företaget självt har varit väldigt stolt över, att de lyckades ta in så mycket privat kapital, säger Mattias Näsman.

Han tror däremot att Northvolts öde kunde ha blivit annorlunda med en annan typ av investerare – mer uthålliga aktörer som ställt andra krav på företaget. I korthet gjorde kraven på snabb avkastning att utrymmet att göra misstag och lära sig blev mycket mindre.

– Northvolt är en produkt av sin historiska kontext, där venture capital och tech bros är norm, säger Mattias Näsman och fortsätter:

– I någon mening får samhällen de industriföretag som politiken bäddar för. Med den industripolitik som Sverige för i dag är det väldigt svårt att bygga långsiktigt hållbara industriföretag.

Fredrik N G Andersson, docent i nationalekonomi vid Lunds universitet, delar bilden av bristande långsiktighet i dagens europeiska politik. Han pekar bland annat på otillräcklig samordning för att nå uppsatta mål.

Från vision till lag

År 2019 lanserade EU den gröna given. Två år senare antog unionen sin första klimatlag, med bindande mål om koldioxidneutralitet till 2050.

– De här målen har politiken beslutat om gemensamt. Då blir nästa fråga: Hur når vi dem? Det är där industripolitiken kommer in, säger han.

Tillsammans med kollegor i Lund har Fredrik N G Andersson författat rapporten Grön industripolitik: behov, möjligheter och risker. Den placerar industripolitiken i en klimatpolitisk kontext och belyser även bredden i själva begreppet.

– Industripolitik förknippas ofta med 1970- och 80-talens misslyckade subventionspolitik av obsoleta industrier. Då handlade det om att rädda gamla industrier. När Northvolt diskuteras i dag handlar det i stället om att bygga upp något nytt, säger Fredrik N G Andersson.

”Made in China 2025”

År 2015 lanserade Kina det industripolitiska programmet ”Made in China 2025” med målet att utveckla en inhemsk industri, minska importberoendet och samtidigt göra omvärlden mer beroende av Kina. När programmet utvärderades 2025 framstod måluppfyllelsen som imponerande.

Inom halvledarteknik begränsas Kina av amerikanska exportrestriktioner, och landet ligger även efter inom flyg- och rymdteknik. När det gäller de så kallade gröna industrierna, i praktiken elektrifiering, har Kina däremot lyckats skaffa sig ett mycket stort försprång som tycks omöjligt att ta igen. År 2024 stod landet för 85 procent av den globala försäljningen av battericeller.

”Made in China 2025” beräknas ha kostat staten ofattbara 1 500 miljarder dollar. Samtidigt närmar sig USA:s och EU:s satsningar de kinesiska nivåerna. Under Joe Biden lanserade USA Inflation Reduction Act och flera andra industripolitiska program. Tillsammans omfattar de minst 900 miljarder dollar. EU har i sin tur satt målet att investera 1 000 miljarder euro i den hållbara omställningen av ekonomin, med både offentligt och privat kapital.

Motstridiga signaler

Beloppen tyder på att investeringsviljan är stor i såväl EU som i USA och Kina. Skillnaden ligger i genomförandet. Fredrik N G Andersson menar att Europa har särskilt svårt att få ihop helheten. Strategierna är många och resurser finns, men insatserna blir fragmenterade.

– Politiken skickar motstridiga signaler. Transportsektorn ska elektrifieras, samtidigt som förbränningsmotorer ska leva vidare. Hur ska en biltillverkare tolka det? Ena dagen ska grönt stål prioriteras, nästa dag ifrågasätts satsningen.

Han avfärdar förklaringen att skillnaden enbart skulle handla om demokrati kontra diktatur.

– Så har det alltid varit. Det hindrade inte västvärlden från att föra en sammanhållen politik under 1900-talet. Det som saknas i dag är långsiktighet. Orsakerna är många och svåra att isolera, säger Fredrik NG Andersson.

Att staten varit aktiv under tidigare industriella genombrott vet vi, speciellt när det kommer till länder som låg efter de industriellt ledande nationerna, påpekar Ann-Kristin Bergquist.

– Sverige låg vid sena 1800-talet efter Storbritannien och USA i den industriella utvecklingen. Genom ansvar för exempelvis kostsam infrastruktur som järnvägsutbyggnad och energisystem bidrog staten till att komprimera industrialiseringen och göra en förhållandevis sen industriell utveckling konkurrenskraftig. I dag har Kina etablerat ett försprång mot både EU och USA.

Ett restriktivt Sverige

Sammantaget tecknar forskarna bilden av ett Europa som tappat orienteringen. Unionen har hållit fast vid sitt marknadsliberala frihandelsparadigm och räknat med att omvärlden skulle anpassa sig. I stället har motsatta krafter format utvecklingen. Europa balanserar nu mellan att försvara sina principer och att anpassa sig till en verklighet präglad av geoekonomisk konkurrens.

Sedan några år tillbaka betonar EU konkurrenskraft framför klimatambitioner. Begrepp som strategisk autonomi och återindustrialisering har fått genomslag. Tio år efter Peter Carlssons vision om en europeisk batterivärdekedja diskuteras nu åtgärder som europeisk preferens i offentlig upphandling.

Sverige, ofta beskrivet som ett av världens mest frihandelsvänliga länder, håller emot. Svenska regeringar, på båda sidor om blockgränsen, har haft en mycket restriktiv inställning till statsstöd. Det blev tydligt, inte minst när Northvolt stod på randen till konkurs. Näringsminister Ebba Busch slog fast att svenska staten inte skulle skjuta till något kapital.

"Hade kunnat bli det industriella underverk många hoppades på"

Mattias Näsman bedömer att just statens medverkan var den pusselbit som saknades för att få ihop de omkring 10 miljarder kronor som krävdes för att rädda Northvolt. Flera aktörer var beredda att satsa mer, förutsatt att svenska staten också deltog, menar han.

– I ett maxscenario verkar det ha handlat om omkring 1 miljard dollar som behövdes för att ha kvar det företag som enligt expertbedömningar hade kommit längst i EU. Northvolt levererade långt under sina mål, men ändå fler battericeller än någon annan europeiskt ledd fabrik, säger han.

Trots Peter Carlssons vision och EU-kommissionens ambitioner är Europa fortsatt beroende av import av både råvaror och tekniskt kunnande från Kina.

Daniel Brandell, professor i materialkemi vid Uppsala universitet och batteriforskare, pekar, i likhet med Mattias Näsman, på att Northvolts affärsmodell var alltför expansiv. Den snabba tillväxten skedde på bekostnad av fördjupad teknikutveckling, samtidigt som ägarstrukturen saknade uthållighet.

– Det här hade kunnat bli det industriella underverk många hoppades på. Men staten var inte intresserad och Northvolts ledning hade fel fokus.