Fredrik Strage: Freddie Wadling stirrar på mig från dödsriket

Freddie Wadling har sjungit om döden många gånger förut så Living in the land of the dead är knappast en överraskande låttitel. Men att den ges ut postumt av Henryk Lipp, hans partner i duon Blue For Two, skänker stycket ett större allvar. Det blir bokstavligt talat en hälsning från Hades – tio år efter att Freddie Wadling kastade av sig stoftets tunga skrud, för att citera Hamlet och det gjorde han gärna själv.

När jag en gång frågade honom om den magi som han påstod sig ha utövat – genom att hämnas oförrätter med hjälp av den metoden ”onda ögat” – svarade han att han inte längre sysslade med sådant: ”Det får man skit för rent andligt. Det är bättre att bära vanda plågor än fly till dem vi icke känna, som Shakespeare sade. Man får alltid betala. It’s a law by nature. Du anar inte vilka krafter som finns där ute, grabben.”

Jag har sällan trott på något övernaturligt, men det kändes faktiskt som om Freddie Wadling stod i kontakt med högre, och lägre, makter. Han var en undergroundschaman och punk-Nosferatu vars röst fick jorden att rämna och ondskans blommor att slå ut.

Kring millennieskiftet började han sjunga ballader och psalmer vilket gav honom ett välförtjänt genombrott hos den breda publiken. Men han trivdes bättre i skuggorna än när han sjöng Barnatro i tv-programmet Psalmtoppen eller gjorde en vacker version av Pink Floyds Comfortably numb på Polarprisgalan (där han bar frack och konstaterade att han såg ut som ”Herbert Tingsten på crack”).

Den stökiga och slamriga Living in the land of the dead, som pusslats ihop av Henryk Lipp, låter däremot som något Freddie Wadling skulle ha varit stolt över. Zombieregissören George A Romeros namn förvandlas till ett do-re-mi-liknande lockrop: ”Oh oh oh, Rome-ro!”

I slutet samplas en intervju där George A Romero själv säger att de döda kommer att vandra på jorden när det inte längre finns något plats i helvetet. Det står så på affischen till hans film Dawn of the dead, som inspirerade Freddie Wadling till att skapa drinken Dead by dawn (enligt Robert Lagerströms omistliga biografi Freak innehöll den en del Gammeldansk och två delar silverrom, undvik om du inte vill vakna i dödsriket).

I samband med att singeln släpps visas utställningen Freddie Wadling: analog + digital på Göteborgs konstförening. Kuratorn Carl Michael von Hausswolff skriver i programmet om hur Freddie Wadling, som ofta behövde övertalas att ställa sig vid mikrofonen, upplevde en helt annan frihet vid ritblocket: ”Ibland uppstod ett processliknande rituellt tecknande där laddade symboler och kraftfält spelar mot varandra.”

En målning av Freddie Wadling stirrar på mig hemma: en atomkärna omgiven av elektroner och blixtar som sprakar åt sidorna samtidigt som det tredje ögat – ajna chakra på sanskrit – öppnas i ett ödesmättat ansikte och släpper loss apokalypsen. Den får mig att tänka på hur kärnfysikern Robert Oppenheimer citerade Bhagavadgita efter den första atombombsexplosionen: ”Nu har jag blivit döden, världarnas förstörare.”

I nya låten sjunger Freddie Wadling om att bli bränd till aska i krig och sedan vandra ”back to the fields of red, here I live in the land of the dead”. De röda fälten påminner om John McCraes dikt In Flanders fields, där vallmo växer över första världskrigets gravar, eller rosorna som omger det mörka tornet i Stephen Kings romansvit. Freddie Wadlings verk rymmer ett myller av referenser – enligt Carl Michael von Hausswolff har min tavla kopplingar till ”hermetisk symbolism, Rosenkorsorden och kabbala” – som fortsätter att förbrylla och förhäxa. ”Ty i döden, vad drömmar i den sömnen månde komma?” sade Hamlet. Freddie Wadling må vara död, men det han lämnade efter sig är så levande att det känns som att han också är det.