Phonken gör mig lugn, trots världens tillstånd

Jag kikar över axeln på min tioåring när han spelar Brawl stars på min mobil. Minimonster i kulörta färger pucklar på varandra. ”Det är läggdags”, upplyser jag. ”Du kan gå och lägga dig”, säger han. Sedan vrider han upp volymen på sin Nintendo Switch där han lyssnar på musik från Youtube. Han vet att det kommer att försena nattningen ett par minuter. Jag älskar nämligen musiken som han använder som Brawl stars-soundtrack: fräsande, elektroniskt sprakande slow motion-beats med förvridna röster. Första gången jag hörde det utbrast jag: ”Wow! Vad är det här?” ”Phonk”, svarade min son. ”Funk?” frågade jag varpå han suckade: ”Nej, phonk.”

Och så upptäckte jag, tack vare min sons spelande, en ny musikgenre. Det är inte första gången jag blir förtjust i en ättling till 60-talsstilen funk. På 80-talet gillade jag funkrock som Prince, på 90-talet g-funk som Dr Dre och på 00-talet bailefunk som MIA. Funken har muterat så många gånger att det är svårt att hitta likheter mellan dess förfader James Brown och musiken som min son kallar phonk. Den senare föddes i början av 2010-talet och inspirerades av gammal sydstatshiphop – bland annat den som skapades av pionjärer som DJ Screw, hade ett släpigt sound som kallades ”chopped & screwed” och konsumerades av folk som blivit bänga i huvudet på kodeinhaltig hostmedicin (så kallad ”lean”, därav namnet på Sveriges största rapexport: Yung Lean).

Under förra decenniet började, som sagt, denna antika rapscen (som år 2000 fick sin egen Jimi Hendrix-tragedi när DJ Screw dog av en överdos hostmedicin) att inspirera yngre artister. Rapparen Spaceghostpurpp från Florida var en av de första att använda begreppet ”phonk” och den nygamla stilen påverkade i sin tur producenter i Östeuropa och Brasilien som utvecklade sina egna varianter. Artisternas hemvist har dock ingen större betydelse i de här sammanhangen. Man härstammar från streamingtjänster som Soundcloud eller Youtube snarare än från ett land.

Och ja, det blir rörigt när man beskriver kopplingsschemat mellan olika genrer. Till slut säger alltid någon förnumstig person: ”Det är ju bara musik. Varför ska man hålla på och stoppa in den i små fack?” Kanske för att musik till sitt väsen är abstrakt och vi behöver etiketter för att navigera – särskilt nu när det produceras fler låtar än någonsin i mänsklighetens historia.

Dessutom gör nya genrenamn att man blir nyfiken och upptäcker intressanta saker. Om ingen upplyst min far om att det fanns något som hette rock’n’roll skulle han kanske inte ha hittat sin favoritlåt Long tall Sally med Little Richard 1956. Om inte min son berättat om phonk skulle jag kanske inte ha fastnat för DJ VGK1:s och Hwungiis gamerhit Voce na mira 70 år senare.

För det mesta går phonk snabbt: den östeuropeiska varianten kallas ofta ”drift phonk” och den brasilianska ”funk automotivo” eftersom de brukar ackompanjera Youtubeklipp där folk trampar gasen i botten på sportbilar. Men mest suggestiva är de långsamma mixarna: ”super slowed”-versionen av ovan nämnda Voce na mira ger mig samma slöa kick som DJ Screws ”chopped & screwed”-produktioner på 90-talet. Det är hackat, skruvat och avslappnande – vilket passar de kemikalier som jag just nu stoppar i mig. Nej, inte kodeinhaltig hostmedicin utan Losartan och Amlodipin. Jag lider av en karotisdissektion, en blödning på halspulsådern, och måste äta blodtryckssänkande medicin. Phonken får minimonstren i min sons spel att fajtas fortare och gör mig alldeles lugn, trots att världens tillstånd i januari 2026 skulle kunna ge vem som helst en stroke.