Jina Zachrisson: Gänget som skapar märkliga kursrörelser 

Fram till 1990-talet var det rätt glada dagar för hedgefondindustrin, som kunde visa på tillväxt i antal fonder och kapital under förvaltning. Typexemplet var en framgångsrik förvaltare som lämnade en större organisation för att starta eget, och då lanserade en hedgefond i stället för en vanliga aktiefond. Hedgefonderna på den här tiden var ofta små firmor, som var centrerade runt en eller ett par förvaltare med expertkunskaper.

Mycket har hänt sedan dess. Idag kan man säga att branschen har industrialiserats. De mindre firmorna har fått konkurrens av hedgefondfabriker (multi-manager-firmor, eller podshoppar, som de kallas i branschen). De mest framstående exemplen är Millennium, Citadel, Balyasny och Point72. Detta är amerikanska firmor som har byggt globala organisationer där kapital fördelas mellan ett stort antal investeringsteam.

Skillnaden mellan dessa multi-manager-firmor och ”vanliga” hedgefonder (de mindre organisationerna som växte fint fram till 1990-talet) är fundamental. Tidigare var själva produkten tillgång till stjärnförvaltarens goda omdöme runt aktier som ska köpas eller kortas. Runt själva förvaltaren finns inte mycket till organisation eller process. En multi-manager är däremot byggd nästan uteslutande kring organisation och process – vi snackar kapitalallokering, data och riskkontroll.

Kapitalet fördelas bland många investeringsteam (ibland väldigt många), som förvaltar parallellt i så kallade poddar inom olika sektorer och tillgångsslag. Modellen är alltså naturligt diversifierad och samtidigt skalbar. Investerar du i fonden bettar du inte på någon enskild förvaltares omdöme eller flyt, utan på att organisationen klarar av att vaska fram de duktiga (och sortera ut de dåliga) förvaltarna.

Konsekvent bra avkastning under lång tid har resulterat i att multi-manager-firmornas förvaltade kapital har vuxit lavinartat. För de här firmorna är det idag inte kapitalet och svårigheten att hitta nya investerare som begränsar tillväxten, utan tillgången till förvaltare som kan skapa avkastning. Konkurrensen om just förvaltare (och ibland hela team) har blivit stenhård, med ersättningar som skulle göra en framgångsrik NHL-spelare avundsjuk.

Det är inte bara lönerna som kan liknas vid elitidrotten, utan även villkoren för själva jobbet. Multi-manager-firmorna är kända för att snabbt dra i nödbromsen: Millennium kan halvera en pods förvaltade kapital vid ett fall på 5% från toppnoteringen. Innan förvaltaren hinner förlora 10% har han (det är oftast en han) sannolikt blivit eskorterad ut ur byggnaden.

Hedgefonder som grupp förvaltar bara en mindre del av det globala kapitalet, ändå kan en liten grupp podförvaltare ha stor påverkan på aktiekurserna i våra lokala bolag. Hur kommer egentligen det sig? När allt kommer omkring är det ju ändå de svenska bankfonderna, Fredrik Lundberg och familjen Wallenberg, som äger större delen av Stockholmsbörsens bolag.

Svaret är att Wallenberg, Lundberg och bankfonderna står för en solklar majoritet av ägandet, medan podförvaltarna står för en betydande del av den dagliga handeln. Investor är en maktspelare med stora ägarandelar, men har ägt de flesta av sina aktier i årtionden. Bolaget handlar nästan ingenting och påverkar därför knappast aktiekurserna från dag till dag. Lundbergs och Industrivärden är inte heller speciellt aktiva (utöver att de återinvesterar sina utdelningar).

En bankfond på 30 miljarder kronor som omsätter sin portfölj 0,5 gånger om året handlar för 15 miljarder kronor över börsen. Det kanske låter mycket ... Men låt oss titta på ett hypotetiskt exempel i form av en anonym, 26-årig podförvaltare i London. Några år in i karriären får han testa vingarna med en portfölj på två miljarder kronor som han omsätter 15 gånger om året. Det motsvarar dubbelt så mycket som bankfonden i årlig handel, trots att portföljen bara är en femtondel så stor.

Portföljen är dessutom till stor del belånad. Denna typ fonder använder sig av betydande hävstång, ofta så mycket som fyra lånade kronor för varje krona som investerarna stoppar in. Bakom 26-åringens två miljarder står alltså mindre än en halv miljard i faktiskt kapital. Lägg sedan till att vår 26-årige vän inte har familjen Wallenbergs eller ens bankfondens tålamod. Det har han inte råd med om han vill vara behålla jobbet. Blir han besviken på rapporten för det tredje kvartalet i ett innehav stänger han därför gärna positionen samma dag, även om det driver ner kursen ytterligare.

Multiplicera 26-åringen med hundra, alla med samma press att leverera avkastning... Plötsligt är det inte längre så svårt att förstå varför börsreaktionerna under rapportsäsongen kan framstå som obegripliga. Det är inte längre bankfonden som sätter priserna, utan podförvaltaren som behöver sälja innan lunch.