Jesper Roine: "Grisch" är en feltolkning av kapitalismen

När Gunnar Lindstedt intervjuas av EFN Bok beskriver han drivkrafterna bakom Trustorhärvan som ”pengar och ära” och en jakt på snabba pengar. Han konstaterar också att det fortfarande finns människor som tycker att huvudpersonerna är ”tuffa”. Det är en iakttagelse som borde oroa. Fascinationen inför denna typ av berättelser – som i dag återkommer i nya skepnader, inte minst bland unga killar som identifierar sig som ”grisch” – säger något om hur ”kapitalismen” förstås. Eller snarare: missförstås.

Det märkliga är att deras missförstånd tycks vara detsamma som hos många som förfäras över affärer som Trustor. De ser det som ett uttryck för marknadsekonomin. Antingen som dess mest renodlade form – där skicklighet och risktagande belönas – eller som dess moraliska sammanbrott.

Men båda läsningarna missar marknadsekonomins kärna. Redan hos Adam Smith är poängen med marknaden inte jakten på snabba pengar, utan möjligheten till arbetsdelning och ömsesidigt gynnsamt utbyte.

Genom specialisering och frivilliga transaktioner kan människor tillsammans skapa något som är större än summan av deras enskilda insatser. Samma grundidé återkommer hos senare ekonomer, från David Ricardo till Friedrich Hayek: marknaden som en ordning där samarbete – inte överlistning eller bedrägeri – står i centrum.

Mot denna bakgrund framstår Trustoraffären i ett annat ljus. Det är inte ett exempel på marknadsekonomi som drivits till sin spets, utan på vad som händer när dess grundläggande principer sätts ur spel. Lögner, manipulation och förskingring är inte extrema former av handel. De är dess motsats.

Den som vilseleder sin motpart deltar inte i ett utbyte där båda parter vinner. Det handlar inte om specialisering och samarbete, utan om att tillskansa sig resurser utan motprestation.

Detta är en distinktion som alltför ofta försvinner i samtalet. När varje aktivitet som genererar pengar – oavsett hur – börjar betraktas som ”ekonomi”, suddas gränsen ut mellan värdeskapande och värdeöverföring. Då kan personer som berikat sig genom bedrägeri framstå som framgångsrika aktörer snarare än som det de faktiskt är: individer som brutit mot de mest grundläggande villkoren för ekonomiskt samspel.

Det är i detta ljus som fascinationen inför ”snabba pengar” blir problematisk. Inte för att rikedom i sig är något suspekt, utan för att den lösrycks från frågan om hur den uppstått. När processen blir ointressant och endast utfallet räknas förlorar vi också möjligheten att skilja mellan verksamhet som skapar värde och sådan som enbart omfördelar det – ofta på andras bekostnad.

Invändningen är bekant: sådant här sker ju inom kapitalistiska system. Och det är sant. Men därav följer inte att det definierar vad systemet är till för. Att regler bryts säger något om behovet av institutioner som upprätthåller dem – inte om att reglerna saknar innehåll.

Det finns goda skäl att kritisera marknadsekonomin. Men kritiken blir inte mer träffsäker av att man misstar dess avvikelser för dess essens. Och beundran för dem som lyckas kringgå dess spelregler är inte ett uttryck för ekonomisk förståelse, utan för dess motsats.

Kanske är den viktigaste lärdomen av Trustorhärvan därför inte vad den säger om kapitalismen, utan vad den säger om vår egen benägenhet att förväxla framgång med förtjänst – och pengar med värde.