Henrik Mitelman: Obekväma sanningen bakom rallyt i sektorn

Riksbanken vill att vi har tusen kronor i byrålådan. Kontanter, ficklampa och kanske några burkar sardiner – där har vi det! Det låter nästan lite gulligt, som om världens stora frågor kan lösas med en liten krislåda hemma i hallen. Men rådet säger något om tiden.

Vi har gått från pandemi, lågränteboom, inflationsoro och inflationsglädje till geopolitiska utmaningar, som det så vackert kallas. Och börsen reagerar som börsen ofta gör vid krigsutbrott: Försvarsaktier stiger först. Allt som flyger, exploderar, skjuter eller kretsar i rymden får plötsligt nya värderingar. Saab rusade i öppningen efter krigsutbrottet, trots att aktien redan har gått som en raket sedan den ryska invasionen av Ukraina. Rymdbolaget Ovzon har haft ännu mer medvind. Satelliter, cybersäkerhet och militära system, det är där investerarna letar inledningsvis. Marknaden tänker att det blir beställningar i decennier, och så kanske det blir. Logiken är lätt att förstå.

Försvaret behöver allt. Stål, elektronik, programvara, logistik, satelliter, transporter och kanske till och med en orkester. Det blir i praktiken en gigantisk inköpsorganisation. I Börslunch har flera gäster varit inne på samma sak, att +världen står inför en militär uppbyggnad som kan pågå i tio eller tjugo år. Det är klart att börsen upplever upprustningen som något positivt ur ett krasst ekonomiskt perspektiv. 

Men här finns också en ganska obekväm sanning. Krig kan skapa tillväxt i statistiken, utan att göra oss rikare eller gladare. Ett universitet gör oss smartare, ett sjukhus gör oss friskare och ett datacenter gör oss sannolikt mer produktiva. Men en missil? Den producerar ingenting som finns kvar efteråt. Den exploderar. 

Försvarsutgifter är därför något annat än traditionella investeringar. De är i praktiken en potentiell försäkring mot katastrof, helt nödvändiga i en farligare värld, men inte produktiva i ekonomisk mening (om man inte i kölvattnet av denna satsning finner lösningen till cancerns gåta eller helt nya sätt att producera el, eller vad det nu kan vara). 

Ändå kan effekten på kort sikt bli kraftfull. Militära beställningar fyller fabriker, skapar arbetstillfällen och driver upp efterfrågan generellt. Företagens orderböcker sväller och börsen räknar hem framtida vinster. Och självklart stiger BNP, som är ett sällsynt trubbigt mått på framgång, precis som den gör vid en jordbävning eller trafikolycka, trots att ingen blir gladare för det (och någon välståndsökning kan inte ens den mest kreativa av ekonomer notera). Allt är inte guld som glimmar ens i excel. 

Ett problem är finansieringen. Den sker genom högre skatter och framför allt skulder. Vi får alltså efterfrågan i ekonomin i dag, och skickar fakturan till våra barn. Stater måste låna pengar genom att emittera fler statsobligationer, som i sin tur köps upp av framför allt pensionsbolagen. För det får pensionsbolagen några procent ränta av staten.

Men inte ens pensionskassorna är outsinliga och pengarna måste tas någonstans ifrån för att köpa obligationerna. ”Investeringar” i dessa statsobligationer kommer med en kostnad i form av - i slutändan - mindre investeringar i företag, alltså i aktier, av den enkla anledningen att pengarna är begränsade. Parallellt ökar statens räntekostnader, en nota som vi skattebetalare får stå för. 

Det är därför nationalekonomer ibland ställer sig frågande när marknaden firar. En militär upprustning kan skapa både tillväxt och börsoptimism på kort sikt, men den bygger inget nytt välstånd. Den lånar bara av framtiden. 

Nu kanske inte pengar luktar och för aktieinvesterare som träffar rätt i upprustningen är det bara att gratulera, men på makrofronten gäller det att komma ihåg att detta är ett lånefinansierat kalas och en humanitär katastrof. Det finns inga gratisluncher.