Richard Bråse: Utskällt och förlöjligat – men här är sanningen om Ebitda

Vinst före räntor, skatt samt av- och nedskrivningar är inte vinst. Och om det inte är vinst är det rimligen ett uselt sätt att ringa in ett bolags vinstkapacitet och låta utgöra grunden för dess värdering via ev/ebitda-multiplar. Så långt är undertecknad överens med sin omvärld.

Precis som med alla rörelseresultatmått är det bara ett verktyg för att ge en bild av ett bolags operationella utveckling över tid. En måttstock som ska fånga en förändringstakt från ett år till ett annat och bolagets operationella hävstång, det vill säga hur väl försäljningsförändringen växlar ut i resultattermer.

Ebitda är motorn i kassaflödesmaskineriet och dess viktigaste förändringsfaktor. För att ägarintjäningen ska öka måste ebitda öka över tid. Visst går det trixa med leverantörsfinansieringsupplägg och andra delar i rörelsekapitalet eller att hålla tillbaka nödvändiga investeringar, men det kommer bara ge en temporär effekt. Om bolaget ska tjäna mer utdelningsbara pengar är det ebitda som behöver öka över tid på ett effektivt sätt i relation till sina investeringar.

Förargelsen över ebitda handlar inte om att det är något fel på akronymen, utan på hur det används. Som med alla verktyg handlar deras relevans om vad de ska användas till. Att uttrycka sitt förakt för ebitda är ungefär lika imponerande som att skälla ut en hammare för att den inte lämpar sig för att dra åt en skruv.

År 2019 utsattes rörelseresultatakronymen för ett omfattande sabotageförsök. International Accounting Standards Board, IASB, den internationella organisation som styr de redovisningsregler börsbolagen lever under, införde IFRS 16. Hyreskostnader lyftes ur resultaträkningen och bakades ihop till en syntetisk skuld i balansräkningen, som skrivs av ackompanjerad av en räntekomponent. Eftersom hyror inte längre var en kostnad utan en avskrivning – och lite ränta – belastade dessa inte längre ebitda. Hyresintensiva verksamheter såg sitt rörelse­resultat stärkas över en natt. I verkligheten hände förstås ingenting, mer än att investerare numera tvingas lägga tid på att neutralisera effekten från IFRS 16 på rörelseresultatet. En varm applåd är här på sin plats för bolag som teleoperatören Tele 2 och teknikkonsulten Sweco, som själva använder rörelseresultatmått som neutraliserat för detta omständliga redovisningshumbug.

Den mest bisarra delen av IFRS 16 var att hyreskostnaderna landade i kassaflödesanalysens finansieringsdel och på så vis jämställdes med amortering av en bankskuld.

Många bolag, framför allt danska, som slänger sig med begreppet ”fritt kassaflöde” låter bli att dra av för sina hyreskostnader, som om de plötsligt inte längre finns. Det gör de.

Hygienkoncernen Essity har på sidan 4 i sina delårsrapporter en hemmasnickrad uppställning över vad man kallar ”operativ kassaflödesanalys”. I stället för att använda de kassaflödespåverkande hyresbetalningarna använder Essity tillskottet från nytecknade hyreskontrakt i denna uppställning. Det krävs förmodligen en ekonom med doktorsgrad för att förstå logiken där en syntetisk balansräkningsövning blir till en bättre kassaflödesproxy än de kassaflödespåverkande hyresbetalningarna. Det ser såklart bättre ut. Essity betalade förra året drygt en halv miljard kronor mer i hyra än vad den ”operativa kassaflödesanalysen” ger sken av. 

En konsekvens av IASB:s leasingtilltag är att jämförbarheten mellan olika bolags nyckeltal minskat än mer. Om nu ebitda är föraktat och lite fult, har ebita blivit något slags informell standard för att beskriva rörelseresultatet för börsens storbolag. Men det är skillnad på ebita och ebita. Å ena sidan har vi ortodoxa skolan som bara exkluderar avskrivningar på förvärvsrelaterade övervärden, å andra sidan finns det bolag som passar på att även dra av avskrivningar på kapitaliserade utvecklingskostnader. Organiska kostnader blandas samman med förvärvsrelaterade avskrivningar och trollas bort, som om de aldrig existerat. Lägger vi på lagret av allehanda justeringar blir det uppenbart att begreppet rörelseresultat inte existerar i bestämd form.

Det ska IASB nu försöka råda bot på. Nästa år träder IFRS 18 i kraft och man skulle kunna se det som ett nytt försök att underminera användningen av alternativa nyckeltal och resultatmått, som organisk tillväxt, ebita eller ebitda. Det verkar mer vara en fråga om att öka kravbilden vid användandet av egenkomponerade nyckeltal. Rörelseresultat blir ett standardiserat obligatorium och utöver det behöver bolagen både definiera och visa hur de räknat fram sina justerade siffror, som ska stämmas av mot IFRS-resultatet.

I jämförelse med det så omvälvande IFRS 16 låter IFRS 18 mer som en kosmetisk övning.

I grunden finns det två anledningar att laborera med icke-standardiserade nyckeltal och det hänger samman mellan en grov men gångbar dikotomisering. Dels finns det bolag som gör vad de kan för att investerarna i möjligaste mån ska förstå dess finansiella utveckling, dels finns det bolag som gör vad de kan för att se så bra ut som möjligt.

Förhoppningsvis innebär IFRS 18 att det blir mer uppenbart vem som tillhör den senare kategorin.