Fatima Bremmer: Hon var mänsklighetens dikesblomma

Under somrarnas kvällspromenader utmed den slingrande grusvägen försöker jag desperat insupa allt. Stillsamheten. De läkande ljuden av fågelkvitter, humlesurr och susande trädkronor. De dallrande, solgula klasarna på grannens gullregnsbuske.

Men det är under vägdamm, smuts och skräp som det allra vackraste finns. Dikesblommorna. 

De väcker så många känslor i mig. 

Jag ser hur de står där, så raka i ryggen, och lyser i den grådassiga vägrenen och jag tänker att dikesblommorna är de starkaste och stoltaste av alla blommor. Inget motstånd har rått på dem. De har vuxit upp i lorten, under nedblåsta trädgrenar och sly, bland oljefläckar och giftiga bensinångor. 

Förutsättningarna att knoppas och blomma ut där i diket borde vara de absolut sämsta. Ingen har tagit hand om dem, vattnat regelbundet och rensat bort ogräset runtomkring. De är blommorna som aldrig var planerade att fylla ett tomrum i en anlagd rabatt, ingen följde nyfiket och fascinerat deras framväxt. Vissa av dem anses till och med vara ogräs som ska bekämpas. 

Ändå står de där, med förtrollande vackra kronblad i alla tänkbara färger, och jag blir lite rörd när jag passerar stinknäva, prästkragar, vildmorot, hundkex, blåklint och smörblommor.

För det finns dikesblommor även bland oss människor. 

Journalisten, äventyraren och författaren Ester Blenda Nordström (1891–1948) var som barn ständigt utskälld och straffad för att inte se ut och uppföra sig som en ”fin flicka”. Tonåringen Ester Blenda Nordström var ostyrig och utdömd av sin omgivning. Straffen haglade. Trots det fortsatte hon som ung vuxen att vägra inordna sig i konventioner, normer, lagar, klassificeringar. Med egen kraft blommade hon ut till ett unikt exemplar.

Den nödvändiga näringen fick hon från likasinnade som hon fann på tidningsredaktionerna bland de nyanställda kvinnliga reportrarna. De som spräckt glastaket och utmanade sin omvärld att utvecklas. Ligan kallade de sig och Ester Blenda Nordström blev en given medlem. Hon har beskrivits som en ovanlig människa. Ett socialt geni och en virvelvind som blåste fram och ruskade om. Ostoppbar.

Ester Blenda Nordström förnyade journalistiken, utbildade sig till bonde som ensam kvinna bland över 200 manliga elever, hon skapade en ny och efterlängtad typ av barn- och ungdomshjälte i litteraturen, visade att även kvinnor kunde bli äventyrare som red på Pampas, och körde hundspann i ryska Kamtjatka bland björnar och oroliga vulkaner. 

Utan hämningar tog hon för sig av livet, körde motorcykel, rökte och svor i en tid när kvinnan fortfarande saknade rösträtt och blev omyndig när hon satte en vigselring på fingret. 

Hon lyste alltid starkast i rummet. 

Men Ester Blenda Nordström var också skör och ensam. Inombords bodde skam och självförakt för att hennes hjärta tillhörde en annan kvinna, Carin. Att älska någon är komplicerat nog utan att samtidigt leva i en tid då man enligt lagen är psykiskt störd och riskerar att låsas in. 

Ester Blenda Nordström tvingades gömma sin kärlek. Det förtärde henne långsamt inifrån och hon föll djupt ner i smutsen gång på gång. Varje gång reste hon sig igen, precis som dikesblomman efter ett hårt regn. Utåt var hon fortfarande den livliga och djärva förebildskvinnan som banade väg rakt in i 2000-talet.

Ester Blenda Nordström stod i full prakt under en lång sommar, men fick aldrig uppleva livets höst. Sådana är dikesblommors villkor. Missbruk och sjukdomar bröt ner henne. Men hennes frön har spridits för vinden och blivit till oräkneliga nya blommor som lyser upp i mörka, utsatta vägdiken. Även på det viset är dikesblommorna de allra vackraste. 

Ändå har jag slutat att plocka dem på mina sommarpromenader. Redan dagen efter ser buketten lite ledsam ut. Blombladen släpper och singlar ner på bordet, stjälkarna mjuknar och hukar sig i vasen. Det blir så uppenbart att de omedelbart börjar dö när de kapas av och trycks ner i ett påtvingat sammanhang och jag skäms alltid lite för att jag försökt tämja det vilda.

Så nu låter jag dikesblommorna vara och njuter i stället av dem, dammiga och alldeles alldeles underbara. De lyser upp vår värld allra bäst precis där de står.