Fredrik Strage: Ikonen som gjorde det nordiska coolt

Spelar skivor på Guldhumlan, EFN:s nyinstiftade pris, och tänker att jag borde spinna riktiga vinyler – inte mp3-filer – för att hylla en dj-förebild som just avlidit. Han var å andra sidan ingen tekniksnobb. Eller musiksnobb. När jag avslutar kvällen med Diana Ross The boss tänker jag att det är en av låtarna som alltid får alla att dansa och på så vis en typisk Micke Goulos-låt.

Han visste allt om udda musik, en av hans klubbar hette Disco & Weirdness Extravaganza, men han hade alltid med sig Tom Jones It’s not unusual, en lika generationsöverbryggande hit som The boss, utifall det mot förmodan blev glest på dansgolvet. ”Han var en professor i allt från highlife till new wave, rockabilly, zouk, rocksteady, dancehall, fransk pop, disco, soukous och jazz”, skrev hans vän och dj-kollega Nasty Nate i en minnestext. ”Han gjorde aldrig något väsen av sin kunskap men han var otroligt givmild med att dela med sig av den.”

Micke Goulos blev på 80-talet en av de första som spelade hiphop och house på Stockholms klubbar. Som dj hade han en hel del gemensamt med hiphoppionjärerna Kool DJ Herc och Grandmaster Flash som pusslade ihop alla möjliga genrer till ett rytmiskt collage. Zanzibar, klubben som han drev på Ritz, betydde mycket för Stockholms utveckling till modern storstad.

Micke Goulos eklekticism nådde en riktigt stor publik när han valde ut samplingarna i Army of Lovers första hit Love me like a loaded gun (till exempel Bollywoodkörer, bulgariskt joddlande, en uppspeedad Shirley Temple, Bob Hope som underhåller soldater i Vietnam och syntbandet Moskwa TV). Army of Lovers framgångar fick den hippa brittiska tidningen i-D att 1988 göra ett reportage om Stockholm och sätta La Camilla på omslaget. De skrev om ”en explosion av svensk dansmusik som för alltid kommer att radera minnet av Agnetha Fältskogs utsvängda jeans”. Så blev det inte riktigt, men vågen av så kallad ”nordik beat” lade grunden till exportframgångar som Swedish House Mafia och Avicii.
Micke Goulos skröt förstås aldrig om det där. När han intervjuades i DN 1988, under rubriken ”Stans hetaste discjockey: Musiken ska spraka av glädje”, bad han snarare om ursäkt för att han upptäckt dansmusik så sent: ”På 1970-talet var det punk som gällde och man skulle inte gilla disco. I dag blir jag sjuk när jag tänker på hur roligt jag skulle kunna ha haft i stället för att gå runt som en sur SKP:are (red: Sveriges Kommunistiska Parti).”

Musikälskare lärde känna Micke Goulos på Skivbörsen vid S:t Eriksplan, där han jobbade i 55 år. Där fanns så mycket skivor att jag övervägde att bära gruvarbetarhjälm utifall jag råkade utlösa ett jordskred av vinyl. Det sades att han hade ännu mer skivor hemma: grannarna som bodde under honom hade fått sprickor i sitt tak och han förvarade reggaesinglar i ugnen eftersom det var viktigare än att laga mat.

Jag höll med om det efter att ha hört reggaen som han skrev om i sina reseskildringar från Kingston och presenterade för en europeisk publik på samlingsskivan Destination Jamaica. Micke Goulous lärde mig att man inte kan förlita sig på logaritmer, att man måste gräva för att hitta den bästa musiken. Som när han var han hemma hos Dennis The Dread, en jamaicansk skivhandlare: ”Dennis lp-skivor är inte särskilt kul. Konvoluten innehåller lite för många insekter för min smak. Men singeltunnorna – oj. Visserligen bor det mycket djur i dem också – efter svenska mått mätt är det väldigt stora insekter som samsas med alla fina Studio One- och Treasure Isle-singlar. Och ju längre ner man kommer i tunnorna, desto större djur och bättre singlar hittar man.”