Fredrik Strage: Popstjärnor rasar – men inte i sina låtar

Av alla som fördömt Renee Good-skjutningen har jag blivit mest imponerad av Mark Ruffalo och Zara Larsson. Den amerikanske skådespelaren blev så arg utanför Golden Globe-galan att många trodde att han skulle förvandlas till sin mest kända roll: Hulken. Den svenska popstjärnan rasade både mot ICE-styrkornas brutalitet och mot det amerikanska migrationsverket som vägrar hennes pojkvän (dömd för att ha rökt en joint) inresa till världens mest marijuanaliberala land.

När Zara Larsson blev en stjärna i mitten av 10-talet gäspade jag mest åt hennes engagemang. Hon gjorde bara vad som förväntades av en artist under den vänstervridna era som i efterhand kallats ”peak woke”. Nu känns hennes ilska mer genuin – och farlig eftersom hon riskerar att inte få arbetsvisum i USA där kritik mot presidenten stämplas som förräderi.

”I don’t know about y’all but I’d rather have someone smoking crack on my couch than a fucking ICE agent”, skrev hon och jag önskade att hon sjungit exakt de orden i en låt. Samtidigt tänkte jag att det var skönt att Mark Ruffalo inte gjort musik av sina åsikter eftersom han var en av de 25 kändisar som sjöng John Lennons Imagine i en video som filmstjärnan Gal Gadot satte ihop i mars 2020 för att muntra upp mänskligheten under pandemin – vilket bara ledde till att fler började avsky att kändisar engagerar sig för, eller mot, precis vad som helst.

Kanske är den avskyn ett av skälen till att det skrivs så få politiska låtar nu för tiden. Nävar knyts förstås inom genrer som punk och hiphop, men det var länge sedan en genuin protestsång fick ett brett genomslag, något i stil med Barry McGuires Eve of destruction eller Beyoncés Freedom (som blev ett soundtrack till Black Lives Matter-protesterna men tappade sin kraft efter att ha varit signaturmelodi till Kamala Harris valkampanj).

Ibland sägs att hårda tider inspirerar revolutionär konst. När Donald Trump kom till makten 2016 sade Amanda Palmer, känd från gruppen Dresden Dolls, att hon förväntade sig stordåd: ”Donald Trump kommer att göra punkrocken great igen. Vi kommer alla att krypa ner i källare och göra satirisk, politisk konst.” Den musiken har i så fall inte lyckats ta sig upp ur källaren. Temat i så gott som all popmusik är kärlek.

Zara Larsson gjorde visserligen låten Liberation day som skulle funka i ett demonstrationståg (”we dream of liberation from the darker days, so we put our hands up, this is how we pray”) men den kom typiskt nog inte med på hennes senaste album Midnight Sun där hon mest sjunger om relationer.

Förr hände det att även superstjärnor som inte hade en uttalat politisk image plötsligt tyckte till om något (som när Prince varnade för droger och aids i Sign o’ the times, Madonna avhandlade tonårsgraviditeter i Papa don’t preach eller när Michael Jackson nämnde polisbrutalitet i They don’t care about us). Nu nöjer sig artister med att protestera på Instagram. De gör inte låtar om problemen.

Den klassiska vänsteråsikten att det privata är politiskt – och förväntningarna på artister att blotta sig själva snarare än att gestalta något – har nog bidragit till utvecklingen. Beyoncé hyllades som en viktig politisk röst när hon gjorde albumet Lemon som till största delen handlade om hennes äktenskap. När hon sedan gav röst åt en kvinna som arbetade nio till fem i Break my soul fick hon höra att hon lajvade arbetarklass. Vad skulle ha hänt om Elvis sjungit In the ghetto 2026? Han skulle antagligen ha fått höra att han inte borde uttala sig som rik, vit man.

Möjligen har artister också blivit desillusionerade. I många år försökte de förändra världen med musik. Det gick inte så nu sjunger de om annat.