Jag vill så gärna headbanga till knivhuggarhitsen

Jag vill så gärna headbanga. Men jag får inte. Då kan karotisdissektionen – blödningen på min halspulsåder som jag ådrog mig sent i höstas – rivas upp igen. Jag lovade min läkare att inte utsätta min nacke för några hastiga rörelser, men när The Dahmers spelar på Nalens klubbscen får jag syn på ett par så kallade ”front row bangers”, som man kallar folk som headbangar längst fram på konserter. Den ene slänger sin lockiga man genom luften i en virvel, den andre ser ut att skalla ett osynligt spöke och The Dahmers skräckrock får mig att vilja göra likadant.

Bromöllabandet bildades efter en halloweenfest för 15 år sedan. De tog sitt namn från seriemördaren Jeffrey Dahmer och blev snart kända för att klä sig i skelettmönstrade trikåer och skriva slamriga låtar om nattliga fasor. Netflixserien Dahmer satte fart på gruppens strömningssiffror. Det gjorde även ett intensivt turnerade, ofta som förband till storheter som Hellacopters, Millencolin och The Hives – vars basist Johan Gustavsson har producerat The Dahmers nya album Creature Feature. På denna fjärde fullängdare maxar de sitt sound med blås, klockspel och melodier som smittar snabbare än salmonella. Det är en blodig burgare med extra allt.

Titeln Creature Feature är hämtad från de amerikanska tv-sändningar som på 60-talet introducerade 30 år gamla skräckfilmer för en ny generation: Dracula, Frankenstein, Mumien vaknar, Varulven. Det var till stor del tack vare dessa repriser – och pionjären Screamin’ Jay Hawkins idé att göra entré i en likkista – som skräcken hittade in i rocken. Monsterdiggare som Alice Cooper, Kiss, Roky Erickson och Screaming Lord Sutch fick sina fans att yla mot fullmånen.

The Dahmers inspireras också av ännu äldre otäckheter. Nya Isolation radar upp citat ur Macbeth. ”Something wicked this way comes!” ylar Christoffer Karlsson med sin gälla röst och låter som en av häxorna i Shakespeares tragedi – som var allra blodigast i den filmversion som Roman Polanski gjorde för att bearbeta sin ångest efter mordet på hans hustru Sharon Tate.

Kanske är det skräckens viktigaste uppgift: att göra världens elände, alla våra förluster, mer uthärdliga genom att fiktionalisera dem. Edgar Allan Poe, 1800-talets främste skräckförfattare, skrev om alltings förgänglighet i dikten The Raven strax efter att hans fru fått tuberkulos. Korpen som kraxade ett olycksbådande ”nevermore” i det verket landar hos Christoffer Karlsson då han i The Dahmers låt med samma namn sörjer ett ex: ”This dark black bird will never sing for me. My soul from out the shadow shall rise no more. I’m just quoting Allan Poe.”

The Dahmers spelar sin knivhuggarhit Cut Me Down och jag kommer på mig själv med att försiktigt skaka huvudet fram och tillbaka. Först långsamt, sedan snabbare och innan jag vet ordet av har jag börjat headbanga. För att undvika inre blödningar retirerar jag till merchståndet och köper fyra av bandets snygga tröjor. Därifrån ser jag resten av konserten som avslutas med att dj:n sätter på Bobby ”Boris” Pickett & The Crypt-Kickers halloweenhit Monster mash från 1962.

Sedan går jag till logen och tackar för konserten. The Dahmers ska spela i Hova kvällen därpå och trummisen Karl-Oskar Hansson visar en bild av rekvisita som den lokala arrangören har fixat. ”Titta”, säger han.

”De har snickrat en likkista till oss.”

Om jag headbangar på fler The Dahmers-konserter kommer jag också att behöva en.