Jakten på evigt liv

Gripen av insikten om sin egen dödlighet rider kung Gilgamesh över stäppen bort till världens ände för att söka odödlighet. Han möter Utnapishtim, som berättar om en taggig ört på havets botten som kan ge en gammal människa livskraft och ungdom.

Gilgamesheposet är världens äldsta bevarade berättelse, och temat är talande. Jakten på evig ungdom och odödlighet sitter djupt i vårt dna – både biologiskt och kulturellt. Försöken att överlista döden har följt människan från encelliga organismer till hårlösa, talande apor. Hoppet om att livet inte ska ta slut har inspirerat religiösa föreställningar, myter, litterära klassiker och alkemisternas jakt på odödlighet genom experiment med ädla metaller.

Dagens jakt på evigt liv arbetar annorlunda. Alkemisterna har bytts ut mot rika techentreprenörer och kemister och biologer med riktiga vetenskapliga metoder. Något livselixir finns inte, men forskningen pekar på potentiella kandidater som rapamycin, metformin, omprogrammering av celler, GLP-1 – och till och med ungt blod.

Varför vi dör

En av världens mest framstående forskare, biokemisten och Nobelpristagaren Venkatraman Ramakrishnan, ser försiktiga framsteg i vetenskapens förståelse för åldrandets mekanismer.

– Åldrandet sker genom att vi gradvis samlar på oss kemiska skador och förslitningar. Med tiden ackumuleras dessa och våra funktioner fungerar sämre. Och när funktionsförlusten till slut drabbar ett avgörande system – som hjärtat, hjärnan eller njurarna – till den grad att de slutar fungera, då dör vi, säger han.

I jakt på lösningar på åldrandet söker vetenskapen ofta svar i andra delar av djurriket. Generellt sett lever större djur längre, men undantagen är många. Människan är ett sådant undantag, då vår maximala livslängd är ungefär fem gånger längre än vad kroppsstorleken skulle förutsäga. Samtidigt finns arter som lever ännu längre i relation till sin storlek, som nakenråttor och vissa fladdermöss, vilka kan bli över 30–40 år gamla trots sina små kroppar. Det är tiotals gånger längre än livslängden hos andra genetiskt och storleksmässigt liknande arter. Och det finns även organismer, som hydran, som inte verkar åldras alls.

I djurförsök har forskare studerat olika sätt att bromsa åldrandet och förlänga livet. Ett sådant var att koppla ihop blodomloppet hos en ung mus med det hos en äldre.

– Blod är intressant för det förändras med åldern. I parabiosförsök, där unga och gamla djur delar blod, gynnas det gamla djuret medan det unga tar skada. Det tyder på att ungt blod innehåller gynnsamma faktorer och gammalt blod skadliga, säger Venkatraman Ramakrishnan.

Företag har redan börjat sälja blod från yngre människor till äldre. Alkahest, som ägs av det spanska läkemedelsbolaget Grifols, försöker ta fram en medicin som ska imitera samma process i kroppen.

Ett annat lovande område som studeras är om man tillfälligt kan omprogrammera celler så att de återfår ett yngre, mer stamcellsliknande tillstånd, utan att tappa sin ursprungliga funktion.

– Går det att aktivera dessa faktorer tillfälligt, så att cellerna föryngras utan att förlora sin identitet och funktion? I djurförsök har forskare sett tecken på förbättring hos äldre djur, säger Venkatraman Ramakrishnan.

Färre kalorier

Två etablerade läkemedel som forskare undersöker är metformin, som används vid diabetes, och det immunhämmande läkemedlet rapamycin. Båda tycks påverka samma biologiska mekanismer som aktiveras vid kalorirestriktion, något som i djurförsök visat sig kunna bromsa åldrandet.

– Flera djurförsök visar att kalorirestriktion kan förlänga livet, om än med biverkningar som ökad infektionskänslighet och sämre sårläkning. Äldre möss som fått begränsad kaloritillförsel liknar yngre möss på många sätt. Den här typen av läkemedel kan därför vara lovande, förutsatt att vi lyckas hantera biverkningarna.

Liknande effekter har även observerats för GLP-1-hormonet, som finns i läkemedel som Novo Nordisks Ozempic och Eli Lillys Mounjaro. De redan hajpade fetmaläkemedlen har därför nu börjat benämnas som potentiella longevitymediciner.

En möjlig förklaring till vårt åldrande handlar om så kallade senescenta celler – skadade celler som inte längre fungerar som de ska, men som ändå blir kvar i kroppen och driver inflammation. Det finns läkemedel, så kallade senolytika, som syftar till att rensa bort dessa ”zombieceller”. Även rapamycin och metformin har i studier visat sig ha effekt på senescenta celler.

– Att ta bort senescenta celler tycks förbättra många symtom på åldrande, som skörhet och begränsad rörlighet. Om det faktiskt förlänger livet är ännu inte klart. Rapamycin har däremot visat sig förlänga livet hos möss med omkring 20 procent – vilket för människor skulle innebära en genomsnittlig livslängd på 100 år i stället för 80, säger Venkatraman Ramakrishnan.

Svenska experiment

På Riedel Lab vid Stockholms universitet studerar forskarna åldrande på cellnivå och hur man potentiellt skulle kunna förebygga det. Molekylärbiologen Christian Riedel, som leder arbetet, öppnar ett skåp i laboratoriet och tar ut en liten genomskinlig plastbehållare. Han stoppar in den i ett av salens alla mikroskop och slår på en dator som fångar upp bilden.

– Det här är en liten rundmask, sådana som man kan hitta i rutten frukt över hela världen. De heter Caenorhabditis elegans och är knappt större än ett dammkorn, säger Christian Riedel.

I mikroskopet rör sig åtta små rundmaskar. Forskarna har gjort vissa proteiner självlysande gröna för att kunna observera maskarnas åldrande på cellnivå.

För att studera om ett läkemedel eller annan intervention bromsar åldrandet och förlänger livet behöver forskarna följa hela livscykler. Det kan ta lång tid om det handlar om stora djur. Fördelen med maskarna är att en generation bara lever i cirka tre veckor.

– När vi prövar en intervention för att se om den får masken att åldras långsammare och leva längre kan vi få svar redan efter några veckor.

Och fungerat har det. Bland annat genom att lura maskarna att de fastar.

– Man har lyckats förlänga deras liv med upp till tio gånger, med vissa biverkningar. Utan negativa effekter har vi tredubblat deras livslängd. Översatt till människor skulle det motsvara omkring 240 år.

Han understryker samtidigt att det är svårt att översätta det till människor. Ju mer komplex en organism är, desto mindre effekt får interventionerna. Att vi inom de närmaste decennierna skulle lyckas tredubbla ett människoliv bedömer han som osannolikt.

Vad han däremot ser som en möjlig väg längre fram är att omprogrammera celler på ett sätt som gör att de kan reparera sig själva mer effektivt. Det skulle i så fall kunna bromsa åldrandet – och i vissa avseenden till och med vrida tillbaka det.

– Jag skulle inte säga att det är omöjligt. Men troligtvis inte under min livstid, säger han och skrattar.

På kortare sikt tror han att vetenskapen och läkemedelsindustrin kommer att göra betydande framsteg med konsekvenser för mänskligheten.

– Jag är ganska optimistisk över chanserna att det kommer att komma läkemedel som bromsar åldrandet under de närmaste decennierna.

Det finns många startupbolag och några tungt investerade bioteknikbolag som satsar på att bromsa åldrandet. Men de stora läkemedelsbolagen är fortfarande avvaktande, förklarar han. Det beror på att åldrande inte klassas som en sjukdom av vården och därmed faller det utanför det system där vården normalt betalar för behandlingar.

– Om ett läkemedelsbolag skulle ta fram en åldrandeförebyggande medicin så faller det utanför deras etablerade affärsmodell. Där brukar vårdsystemet stå för notan. Så de vill inte ta risken, säger han och fortsätter.

– Men på sikt kommer det att förändras, tror jag. Förr eller senare kommer något företag att lyckas utveckla och lansera ett framgångsrikt antiåldrandeläkemedel. Då kommer läkemedelsjättarna att vilja ge sig in i matchen.

Tre öl i veckan

Medan de stora läkemedelsbolagen håller sig på sidlinjen har intresset vuxit snabbt på startupscenen. I USA har Altos Labs tagit in 5,5 miljarder dollar och hoppas kunna omprogrammera celler så att de blir unga igen. Flera andra bolag har fått hundratals miljoner dollar i riskkapital, bland annat Retro Biosciences, som backas av Open AI-grundaren Sam Altman.

Även i Sverige har det vuxit fram en rad nya bolag inom hälsoteknik och ”longevity”. I brist på säkra och effektiva läkemedel mot åldrande erbjuder de främst metoder för att kontrollera individers hälsa – genom blodprov och magnetröntgenkameraundersökningar och olika typer av biomarkörer – samt rådgivning om hur livsstilsförändringar kan minska risken för åldersrelaterade sjukdomar. Några exempel är Daniel Eks Neko Health, tidigare Krytopparnas nya bolag Elfcare och Helsa, som startades av Voimedgrundaren Douglas Stark.

Källa: FINANCIAL TIMES

Douglas Stark beskriver hur hans eget intresse för hälsa växte fram ur en vilja att optimera kroppen. Inspirerad av den amerikanske longevityprofilen Bryan Johnson började han systematiskt mäta och följa olika biomarkörer, som han dokumenterade i ett Exceldokument, berättar han under intervjun som han bestämt att vi ska ta utomhus i rörelse, under en av sina ”brainwalk” i Observatorielunden.

– I stället för att ta ett möte sittande i ett rum med dålig luft och lågt i tak och stirra på varandra kan vi göra det så här, under blå himmel, i solen och med barn som skrattar i bakgrunden.

Han beskriver hur han försökte maximera sin djupsömn, sin kost och sin träning. Allt mättes, följdes upp och justerades. Men perspektivet förändrades när hans mamma diagnostiserades med alzheimer. I samband med det fick han veta att han själv bär på samma genetiska risk.

– Då gjorde jag någon sorts analys av mitt Exceldokument, med 25 olika biomarkörer som jag hade och som jag följde varje vecka, och insåg att ingen av dem hade någonting att göra med hjärnan.

Just hjärnan är en av de största utmaningarna inom åldrandeforskningen. I takt med att behandlingar för hjärt-kärlsjukdomar förbättras och människor lever längre så drabbas allt fler av demenssjukdomar – där det fortfarande saknas effektiva behandlingar.

Douglas Starks Helsa erbjuder inga botemedel mot sådana sjukdomar. Däremot erbjuder bolaget analyser och rekommendationer som han menar kan ge indikationer på risk och öka chanserna att hålla sig frisk längre.

Men så en måndag i oktober inträffade något som fick honom att ifrågasätta hur mycket kontroll han kan ha över sin hälsa.

– Jag levde ett perfekt hälsosamt liv, men en morgon vaknade jag upp utan någon hörsel på vänster öra. Jag blev inlagd på Karolinska och fick diagnosen plötsligt dövhetssyndrom. Det slog mig att även om jag fastar, tränar rätt och sover ordentligt går det inte att undvika slumpen: shit happens.

Insikten om att det finns sådant som inte går att kontrollera fick honom att göra en kompromiss.

– Varje fredag unnar jag mig själv tre bärs, även fast jag vet att det är dåligt för hjärnan.

Men han kan inte låta bli att göra hälsokalkylen.

– Vi har gjort beräkningar som visar att sju enheter per vecka är väl ungefär ett halvt år i ”brain age” under en livstid. Tre öl skulle kunna motsvara runt 0,25 år – men det kanske det är värt.

Men kanske har Douglas Stark räknat fel på ölens kostnad. Den sociala samvaron som kommer med ölen kan göra det till en plusaffär i faktiska hälsosamma levnadsår, berättar Nobelpristagaren i kemi Venkatraman Ramakrishnan.

– Sociala band, vänner, familj och en känsla av mening spelar roll. Det kan vara en förklaring till varför italienare och spanjorer lever längre, säger han.

Ett vad om livets längd

Venkatraman Ramakrishnan hoppas att kombinationen av hälsosam livsstil och medicinska framsteg ska göra att allt fler lever friska upp i 90-årsåldern. Samtidigt är han betydligt mer tveksam till möjligheten att lyckas göra som med maskarna på Riedel Lab och förlänga livet.

Frågan delar forskarvärlden. Går det att pressa förbi dagens gräns på omkring 120 år – eller närmar sig biologin ett tak som är svårare att rubba än många vill tro?

Debatten har till och med tagit formen av ett känt vad mellan två av Venkatraman Ramakrishnans kolleger, de framstående forskarna Jay Olshansky och Steven Austad. Steven Austad är övertygad om att den första blivande 150-åringen redan har fötts. Jay Olshansky, liksom Venkatraman Ramakrishnan, förhåller sig skeptisk.

De har satsat 300 dollar var, vilket med ränta-på-ränta väntas växa till runt 1 miljard dollar på 150 år och kommer tillfalla den vinnande forskarens ättlingar – om ingen av dem mot all förmodan själv skulle leva länge nog att avgöra vadet.

Bakom vadet finns en mer grundläggande oenighet. Forskningen har blivit allt bättre på att behandla och skjuta upp enskilda sjukdomar. Det gör att fler kan leva längre med god hälsa. Frågan är om det också innebär att själva livets yttersta gräns flyttas – eller om vi i första hand förlänger den friska delen av livet, snarare än livet i sig.

Även om medicinska framsteg fortsätter att pressa tillbaka åldersrelaterade sjukdomar och göra oss friskare högre upp i åldrarna är det långt ifrån givet att människans maximala livslängd kan förlängas i någon större utsträckning. I vår jakt på åldrandets gåta har vi lyckats förlänga de små rundmaskarnas liv tiofaldigt, medan vi själva än så länge står dödliga och avundsjuka och ser på.

Kanske slutar det ändå som i Gilgamesheposet. Hjälten finner växten som ska ge evig ungdom – men förlorar den när en orm äter upp den. Kvar står människan, med samma insikt som för tusentals år sedan: livet är ändligt, och det är inom den ramen det måste levas.