Kampen om landet med de strategiska metallerna

Det har gått fem månader sedan M23-rebellerna inledde sin senaste militära offensiv i östra Demokratiska republiken Kongo (DRK). I januari 2025 intog M23 den viktiga provinshuvudstaden Goma efter hårda strider, vilket ledde till uppskattningsvis 3 000 dödsfall och att omkring 800 000 människor tvingades fly sina hem. M23 har också beskjutit FN:s fredsbevarande styrkor, vilket resulterat i tiotals dödsoffer.

Kongo borde vara en kontinentens Goliat – till ytan lika stort som Västeuropa, med omfattande mineralfyndigheter, rikliga tillgångar på guld och diamanter, och dessutom hemvist för merparten av den centralafrikanska regnskogen Kongobäckenet. Landets resurser är centrala för den globala gröna omställningen, både som källa till strategiska metaller och som kolsänka. Ändå framstår landet som en David.

M23 är en gruppering som skapades 2012. Namnet syftar på den 23 mars 2009, datumet för ett fredsavtal mellan FARDC och en tutsiättad rebellgrupp CNDP.

Efter kriget integrerades medlemmar från rebellgrupper in i den kongolesiska armén (FARDC) för att främja fred. De nya soldaterna hade blivit lovade en rättvis behandling, men så blev det inte enligt grundarna av M23, som gjorde myteri och bildade den nya rebellgruppen. M23:s framfart i östra Kongo är nära kopplad till kontrollen över mineraltillgångar som guld och 3T-mineraler (tenn, tantal/koltan, tungsten), nödvändiga för elektronikindustrin.

Enligt oberoende rapporter beskattar och smugglar rebellgrupper dessa råvaror till Rwanda för vidare export. Rwanda förnekar officiellt inblandning i den illegala handeln, men mineralexporten via Rwanda har fördubblats de senaste åren och utgör således en viktig del av landets ekonomi.

Rwanda anklagas även av FN och andra aktörer för att stödja M23 militärt och ekonomiskt, något som trots inblandning i fredssamtal fortsätter att förnekas. Denna artikel går igenom den snåriga historiska bakgrunden till M23:s framfart.

Svårt att hitta långsiktiga lösningar

Rwanda, styrt av Rwandiska patriotiska fronten och dess president Paul Kagame, som tillhör tutsiminoriteten som attackerades under folkmordet 1994, har länge haft strategiska intressen i östra Kongo.

I kaoset efter folkmordet flydde tiotusentals hutuer – både civila och milismän – över gränsen till Kongo. Rwandas regering betraktade förövarna som gömde sig bland civila i kongolesiska flyktingläger som ett säkerhetshot.

Snart inleddes militära räder in i Kongo för att ”eliminera hot”, något som utvecklades till en fullskalig invasion – med Ugandas stöd.

Den dåvarande kongolesiske diktatorn Mobutu Sese Seko, känd för sin leopardhatt och sin korruption, ignorerade först situationen. När han väl agerade var det med etniskt motiverade övergrepp mot tutsier.

Rwanda och Uganda svarade med att stödja rebellrörelser. Mobutu Sese Seko störtades när trupper från östra Kongo marscherade hela vägen till huvudstaden Kinshasa i väst. Fredsavtalet 2002 innebar att den första delen av konflikten formellt var över, men inget egentligt slut på våldet.

Trots fredsavtal och att en stor fredsbevarande FN-insats, Monusco, skapades har konflikterna fortsatt. Långsiktiga lösningar har varit svåra att finna i och med att konflikten har både etniska och ekonomiska drivkrafter.

Tidigare FN-experten Jason Stearns fann i ett tidigt skede att konflikten i östra Kongo inte följde de typiska motivationerna i krig som innebär att man vill få slut på våldet och konflikten. I stället har den upprätthållits och förlängts av olika grupperingar i takt med att den ekonomiska kontrollen över mineralutvinning blivit en lukrativ aktivitet.

På grund av den pågående konflikten och dess tydliga koppling till mineraler som guld och 3T-mineraler skapades det tidigt efter första Kongokrigen (under 2010-talet) flera nya lagar och regler kring spårbarhet av dessa så kallade konfliktmineraler.

Över tid har bland annat OECD-direktiv om spårbarhet, amerikanska Dodd-Frank Act, liksom flera EU-direktiv och branschstandarder som ISCTI införts. Därigenom skulle konflikten stävjas men även leverantörskedjor hållas transparenta. Enligt bland annat det svenska fredsforskningsinstitutet Sipri har dock denna ansats varit tvivelaktig.

Vissa mindre framsteg har gjorts, men grundproblematiken har bestått (Hanai, 2021 i Resources Policy).

FN:s trupper pressades tillbaka

Konfliktmineralerna i Kongo har fortsatt smugglas via grannländerna. Under de senaste årtiondena befaras stora mängder av 3T-mineraler ha smugglats från Kongo till Rwanda. Enligt den brittiska organisationen Global Witness rapport från 2022 befaras 90 procent av alla 3T-mineraler som exporteras från Rwanda härstamma från konfliktområden i östra Kongo, trots internationella lagar och regler. Värdet på Rwandas mineralexport 2024 låg på över en miljard dollar. En del i att kringgå regelverk är att Rwanda tillåter importerade varor att märkas som ”Made in Rwanda”, om de bearbetas eller processas i landet.

Situationen i östra Kongo stabiliserades under några år, men från och med 2021 eskalerade aktiviteten från rebellgrupper, särskilt M23, kraftigt enligt FN:s nationella rapporter. Samma år införde den kongolesiska regeringen undantagstillstånd i Norra Kivu och ingick ett militärt samarbete med Uganda. Detta oroade många, särskilt med tanke på tidigare erfarenheter. År 2021 var M23 endast en av många rebellgrupper i området, men under 2022 visade det sig i en sammandrabbning med M23 att det åter växt sig starkt och att FN:s fredsbevarande trupper var både numerärt och teknologiskt underlägset.

FN:s trupper pressades tillbaka. Successivt under de senaste tre åren har M23 avancerat och kontrollerar i dag stora delar av Norra Kivu. Redan i april 2024 kontrollerade gruppen den största koltangruvan i Kongo: Rubaya. Intäkter från beskattning av endast Rubaya uppskattas av en FN-rapport till omkring 800 000 dollar i månatliga intäkter åt M23.

Sedan millennieskiftet och fredsavtalet har Goma vuxit till en miljonstad med viss stabilitet tack vare tillgång till el, spirande entreprenörskap och framgångsrik användning av mikrolån. Utvecklingen har delvis också möjliggjorts genom långvarigt bistånd, riktat till att återuppbygga stadens sargade infrastruktur. Landet Kongo ligger långt ner på Världsbankens affärsklimatindex ”Ease of Doing Business”, men staden Goma har med sitt strategiska läge och aktiva näringsliv setts som den naturliga marknadsinträdespunkten för internationella energibolag.

Sedan invasionen i januari, har mikrofinansinstituten och bankerna stängt ner sin verksamhet och Deogracias Bengehya, professor i nationalekonomi vid Gomas universitet, varnar att ”om vi inte finner en lösning till detta problem, kommer det att bli väldigt svårt för människor att klara sig”.

Svårigheterna bekräftas av Internationella monetära fondens rapport från maj, som även fokuserar på statens förluster – 9 procent av sina tullintäkter och 3 procent av sina skatteintäkter. Flera FN-organisationer som IOM och World Food Programme har även rapporterat om svår brist på mat, rent vatten och mediciner.

Sedan Goma åter hamnat under M23:s kontroll rapporteras det om propaganda såsom filmer där rebeller städar gator och bygger ordning, och lokalbefolkningen uppmanas att tala rwandiska. Det har även rapporterats att barn och ungdomar inte vågar gå till skolan eftersom de är rädda att rekryteras som barnsoldater – mönster som känns igen från tidigare offensiver.

M23 har även tagit över Bukavu, provinshuvudstaden i Södra Kivu och flera viktiga gruvor. Framfarten haltades där, halvvägs till det koboltrika Kopparbältet – där över 70 procent av världens kända reserver av metallen finns. Företag i staden Lubumbashi har förberett evakueringar, men den stora majoriteten av befolkningen saknar flyktmöjligheter. I och med det underskrivna vapenstilleståndet i slutet av april håller de andan.

Kenya försökte medla

Samtidigt har det inte saknats försök att bromsa utvecklingen. Den nyligen omvalde kongolesiske presidenten Félix Tshisekedi engagerade sig under sin första mandatperiod i den Afrikanska unionen (AU) och under samma period anslöt sig Kongo till Östafrikanska gemenskapen (EAC) – två organisationer där även Rwanda är medlem. Samtidigt som den diplomatiska retoriken har skärpts mellan länderna, har situationen på marken blivit alltmer oregerlig. Under upptrappningen har Kongo betonat att de två länderna är brödrafolk, men har också varnat för risken för öppen konflikt. Samtidigt har Rwandas ledarskap gjort utspel om behovet av att rita om de koloniala gränserna i regionen, något som nu tycks ske.

Ett av nyckelländerna i EAC, Kenya, försökte 2022 agera medlare och skickade fredsbevarande trupper till östra Kongo. Insatsen avbröts efter något år, då en betydande andel av de kenyanska soldaterna hoppade av från sitt uppdrag för att i stället värvas av M23 – lockade av mer lukrativa ersättningar.

Att både östra Kongo och Rwanda domineras av swahili och närliggande bantuspråk förenklade rekryteringen. Efter Kenyas misslyckade insats har fokus skiftat till att mobilisera fredsbevarande styrkor från mer avlägsna delar av världen, bland annat från Sydafrika, Malawi och Uruguay.

Det sägs att den dåvarande sydafrikanske presidenten Nelson Mandela, under det första Kongokriget på 1990-talet, varnade Paul Kagame för att en rwandisk militär intervention i Kongo skulle framtvinga ett sydafrikanskt motdrag.

I dag är relationerna åter spända. Tretton sydafrikanska soldater har dödats i Kongo, och samtal mellan presidenterna Cyril Ramaphosa och Paul Kagame har hållits – men parterna ger olika versioner av vad som sagts. Under många år har flertalet internationella aktörer backat upp Paul Kagame och Rwanda, vilket kan ha bidragit till en ökad självsäkerhet.

När rebellgruppen M23 intog Goma 2012 räckte det med internationella påtryckningar och ett tydligt hot om indraget bistånd från bland andra USA för att gruppen skulle dra sig tillbaka. Men i dagens läge tycks dessa medel inte längre vara tillräckliga.

Skarp kritik från biståndsgivare

Efter invasionen 2025 har flera av Rwandas långvariga biståndsgivare reagerat med skarp kritik. USA har fryst delar av sitt bistånd medan Storbritannien, Tyskland och Belgien har pausat sitt icke-humanitära bistånd. Som svar har Rwanda brutit de diplomatiska förbindelserna med Belgien och kallar anklagelserna för rena konspirationer.

Efter folkmordet har Rwanda lyckats positionera sig som Afrikas stabila demokrati (där ledaren får över 99 procent av rösterna). Ett modernt och företagsvänligt land på en annars besvärlig kontinent – något som påverkat hur omvärlden förhåller sig till regimen. I huvudstaden Kigali finns exempelvis den svenska entreprenörshubben Norrsken House, och staden beskrivs ofta som ren, säker och välfungerande.

Bistånd är dock fortsatt en stor del i Rwandas framgångssaga. Landet har fått dubbelt så mycket bistånd per capita än grannländerna enligt data från OECD. Samtidigt har framgångssiffrorna i termer av fattigdomsbekämpning, enligt Financial Times och Review of African Political Economy, friserats och överskattats kraftigt.

Dessutom har Rwanda blivit en viktig internationell partner i säkerhetsfrågor. Landet bidrar med en tredjedel av FN:s fredsbevarande trupper och har även samarbetet med EU:s fredsfond (EPF) för att skydda strategiska oljefyndigheter från terrorhot i Cabo Delgado i norra Moçambique. Denna roll gör det svårare för det internationella samfundet att kritisera eller isolera landet utan att riskera andra säkerhetsintressen. Forskning från Lunds universitet visar även på hur sådana bidrag höjer landets internationella status.

Sveriges reaktion på invasionen var till en början relativt timid i jämförelse med övriga skandinaviska länder. Under 2020-talet har det svenska biståndet till Rwanda totalt uppgått till över en miljard kronor.

Formar egna narrativ

Under de senaste månaderna har dock Sverige kallat upp den rwandiska ambassadören för att markera mot landets fortsatta stöd till rebellgruppen M23 och har även skrivit under gemensamma uttalanden om att offensiven är i strid med folkrätten och att uppmana till att dra sig tillbaka.

Skarpa uttalanden om landets inblandning i konflikten har uteblivit. Under en interpellation i riksdagen i slutet av april svarade biståndsminister Benjamin Dousa att det inte var aktuellt att förnya några avtal, men åtgärder som att bryta eller pausa avtal som andra EU-länder gjort var inte aktuellt.

Möjligtvis inspirerade av USA:s förhandlingar med Ukraina om mineraltillgångar har den kongolesiska regeringen på senare tid börjat lyfta frågan om huruvida landets omfattande mineraltillgångar skulle kunna användas som hävstång för att säkra amerikanskt militärt stöd mot Rwanda.

Enligt dr Claude Kabemba, i en rapport för tankesmedjan Southern Africa Resource Watch, är detta en illusion. I praktiken är nämligen stora delar av Kongos tillgångar redan uppbundna, menar han. Över 90 procent av landets tillgångar inom koppar, kobolt och litium ägs av kinesiska intressen. Ett omfattande avtal tecknades 2008 mellan Kina och Kongo, där mineralrättigheter byttes mot kinesiska investeringar i infrastruktur – vägar, järnvägar och andra stora byggprojekt. Därmed är utrymmet för att använda mineralerna i en förhandlingsbricka gentemot väst mycket begränsat.

Samtidigt präglas omvärldens bild av de två länderna starkt av hur de lyckats forma sina respektive internationella narrativ. Rwanda har målmedvetet odlat en bild av ett rent, säkert och effektivt land och har ibland beskrivits som ett Afrikas Singapore. I kontrast beskrivs Kongo ofta som kaotiskt och korrumperat.

I omvärldens uppfattning om konflikten länderna emellan har även valet av språk spelat en roll. Båda länderna var tidigare belgiska kolonier med franska som förvaltningsspråk. Rwanda beslutade efter folkmordet att byta till engelska som officiellt språk, vilket har underlättat landets relationer med västvärlden och gett bättre genomslag i medier och diplomati. Kongo har däremot hållit fast vid franska, vilket inneburit en tydlig barriär i mötet med en huvudsakligen engelskspråkig global offentlighet.

Påtryckningar från andra länder

För att förändra narrativet har den kongolesiska regeringen på senare år satsat på att lyfta fram fler engelskspråkiga talespersoner som kan representera landet i internationella medier. Utfallet har hittills varit begränsat, med undantag för utrikesminister Thérèse Kayikwamba Wagner, som på kort tid har gjort intryck genom sin sakliga och konstruktiva närvaro i internationella sammanhang.

Under lång tid har Kongos återkommande påstående om att vara en David mot Rwandas Goliat förefallit överdrivet – ett försök till självförsvar snarare än en objektiv analys. Men nu tycks metaforen få förnyad aktualitet. Rapporterna från östra Kongo pekar i samma riktning: Rwanda är högst närvarande i konflikten, både militärt och logistiskt. M23:s framfart, dess kapacitet och dess resurser speglar en aktör som har mer än bara lokal anknytning.

Frågan är inte längre om Rwanda är inblandat – utan vad som kommer att göras åt det. Kongos krav på tydligare reaktioner från det internationella samfundet har blivit alltmer högljudda. Samtidigt har flera länder som länge stått bakom Rwanda, inklusive tidigare biståndsgivare och politiska allierade, försökt utöva påtryckningar.

Mycket kommer att avgöras av vilka drag som görs den närmaste tiden. Hur kommer grannländerna att reagera om konflikten sprider sig ytterligare? Vilken roll kommer västvärldens bistånds- och säkerhetspolitik att spela, särskilt med tanke på Rwandas nyvunna roll som säkerhetspartner? Vad gör Kina – som har strategiska gruvintressen i flera av de aktuella provinserna i Kongo? I april kom Rwanda och Kongo överens om en vapenvila och ett fredsavtal kom till stånd mellan parterna den 27 juni. USA samt Qatar har varit instrumentella i överenskommelsen. Hur passar detta in i president Trumps globala nyordning?

Tidigare fredsavtal har inte följts, men många verktyg i USA:s verktygslåda, särskilt i form av ekonomiska sanktioner, återstår. Rebellgruppen M23 har däremot inte varit direkt inblandade i processen och anser sig inte vara bundna av avtalet.

Kanske har början på ett nytt afrikanskt världskrig avvärjts, men vägen till fred är fortsatt lång.