Katrine Kielos: Nya ”Kina-chocken” kan knäcka jätteekonomin

Eventuellt var det den store tyske poeten Johann Wolfgang von Goethe som bäst formulerade grunden i Tysklands pågående industrikris. Det skedde i så fall redan 1797.

I Trollkarlens lärling berättar den tyske nationalskalden nämligen om en ung man som jobbar för en stor och mäktig trollkarl. När hans chef är bortrest, förtrollar lärlingen kvasten som står i hörnet till att hämta vatten för att fylla ett badkar.

Detta fungerar utmärkt. Till en början. Problemet är att kvasten aldrig slutar: först svämmar karet över, sedan golvet, sedan hela rummet. När lärlingen i panik hugger kvasten i två delar fortsätter varje del att bära vatten. Det blir bara värre.

Det går inte att få stopp på de krafter som har satts i rörelse.

The Economist lyfte i slutet av 2025 fram det kinesiska begreppet ”neijuan” som ett av årets ekonomiska ord. På ett ungefär betyder det ”överkonkurrens”. Kina har mer än 100 elbilstillverkare och så många solpanelsproducenter att de spottar ur sig 50 procent mer än den globala efterfrågan. Den stenhårda konkurrens som därmed uppstår i många branscher tvingar de kinesiska tillverkarna att bli innovativa, men det leder också till att de sänker priser, gör förluster och att många av dem tvingas ta lån. Den kinesiska regimen oroar sig för utvecklingen.

Och precis som i Goethes dikt stannar vattnet inte heller i rummet. När överflödet inte längre får plats hemma söker det sig utåt. Varorna måste hitta en marknad. Och en stor del av dem hamnar i Europa.

Tankesmedjan Bruegel kom häromveckan med en prognos på att EU:s handelsunderskott med Kina kommer landa på 400 miljarder euro 2025. Detta är mer än dubbelt så stort som innan pandemin. Och så här ser det ut, trots att euroområdet som helhet uppvisar handelsöverskott gentemot resten av världen.

Nästa vecka besöker den tyske förbundskanslern Friedrich Merz Kina och fokus för besöket är just Berlins förändrade handelsrelation till Peking. Tysk export till Kina föll 9,3 procent förra året, samtidigt som kinesisk export till Tyskland ökade. Det tyska handelsunderskottet med Kina landade, enligt preliminära officiella data, på rekordartade 89 miljarder euro. När den tyske finansministern Lars Klingbeil var i Kina tidigare i januari pekade han på ”orättvis konkurrens och hotade tyska industrijobb”. Men han tryckte även på vikten av att ”prata med Kina i stället för att prata om Kina”.

EU har dock gjort mer än så. I ett försök att sätta stopp för inflödet av kinesiska elbilar införde EU till exempel tullar 2024. Problemet är att trots tullar på 17 procent har vissa kinesiska företag, såsom BYD, upprätthållit en stabil tillväxt i EU. Dessutom har de kastat sig in i Storbritannien. Kinesiska bilar väntas stå för en fjärdedel av den brittiska marknaden år 2030. Vilket förstås innebär färre tyska bilar … Allt detta har i internationell debatt börjat benämnas som ”Kinachocken 2.0”.

Få nationalekonomiska studier har varit så inflytelserika – och så missförstådda – som de av David Autor, David Dorn och Gordon Hanson om ”Kinachocken”.

I den uppmärksammade studien The China syndrome från 2013 analyserade ekonomiprofessorerna från MIT och Zürich vad som hände med amerikansk ekonomi efter Kinas inträde i Världshandelsorganisationen, WTO, 2001.

In kom billiga kinesiska varor av det slag som fyllde hyllorna på Walmart: möbler, textilier, leksaker och enklare elektronik. The China syndrome visade att amerikanska regioner som var särskilt beroende av den här typen tillverkningsindustri drabbades hårt. Jobb försvann, löner pressades och framför allt blev effekterna mycket mer långvariga än de flesta hade antagit.

I efterhand har både forskare och debattörer kopplat de ekonomiska sår som uppstod till vad som så småningom hände politiskt. Områden som drabbades hårdast av ”Kinachocken 1.0” visade sig vara mer benägna att rösta på Donald Trump 2016. För många blev ”Kinachocken” en symbol för ett politiskt och ekonomiskt etablissemang som offrade lokala jobb för billiga prylar från Asien.

Tyskland var dock ett av de länder som gled igenom den första Kinachocken som vinnare. Nationalekonomen Jens Südekum vid Düsseldorfs universitet har visat att ja, vissa mindre branscher (till exempel skotillverkningen) drabbades. Samtidigt var den större effekten positiv. När Kina byggde fabriker för att producera dockor och durkslag köpte de tyska maskiner att göra det med.

Kinachocken 2.0 påstås vara annorlunda. David Autor och Gordon Hanson återkom till sitt eget gamla begrepp i en artikel i The New York Times i höstas. ”Världens största och mest innovativa producenter av elbilar (BYD), elbilsbatterier (CATL), drönare (DJI) och solcellskomponenter (Longi) är alla kinesiska startupföretag”, skrev de.

Poängen som de ville föra fram var att den här gången handlar det inte om vem som ska producera plastblommor, paraplyer och pyjamasar. Det handlar om teknologiskt ledarskap. Samt för stackars Tyskland – om den egna ekonomiska modellen.

Visst finns det fördelar för EU med till exempel billiga kinesiska elbilar. Konsumenterna blir glada, utsläppen minskar, inflationen kan gå ner och ECB kanske kan sänka räntan mer än andra centralbanker.

Fast den kalkylen måste vägas mot den tyska ekonomins enorma betydelse. Efter Berlinmurens fall, och särskilt efter EU:s utvidgning 2004, flyttade tyska företag produktion österut. De investerade stort i Tjeckien, Ungern, Polen, Rumänien och Slovakien – och det växte fram en sammanlänkad industrikedja med Tyskland som nav. Om den tyska exportmodellen börjar krackelera kommer hela detta industriella nätverk att påverkas.

Geothe i all ära men vem är trollkarlens lärling i denna pågående ekonomiska berättelse? Är det Kina, som genom subventioner, krediter och politiskt styrd industripolitik har släppt lös en konkurrens så intensiv att överkapaciteten måste exporteras på det här sättet?

Eller är det västvärlden, som under tre decennier av globalisering, satt i gång en utveckling som dess egna samhällen inte kan absorbera? Frihandeln skulle ju skapa fred. Men om man drar resonemanget om ”Kinachocken 2.0” till sin spets riskerar den ju att skapa en högerpopulistisk utveckling i Tyskland av det slag som hela EU-projektet bildades för att undvika.

I slutet av Goethes dikt kommer trollkarlen hem. Han uttalar orden som får kvasten att stanna. Ordningen är återställd. I den makroekonomiska verkligheten finns det dock sällan några mästare.

Bara lärlingar som försöker hantera krafter som ingen fullt ut begriper.