Krympflation i miljonindustrin – kräftorna blir allt mindre

När yrkesfiskarna Jonny och Pär-Erik Ståhl lägger ut med sin båt från Järnevids småbåtshamn i norra Vättern vet de inte exakt hur många kilo kräftor som väntar i burarna på sjöbotten. På ett bra pass kan de få upp till 100 kilo.

Men de vet två saker:

För det första att alla kräftor de får upp redan är sålda till ett bra pris. Kräftorna kommer att befinna sig på en skaldjursfabrik några mil bort bara någon timme efter avslutat fiske.

För det andra att de kommer få slänga tillbaka en stor del av fångsten i sjön igen, eftersom andelen små kräftor ökar år för år. Inget som mäter mindre än tio centimeter från huvud till stjärtens slut får plockas upp, så lyder reglerna.

– Vi levererar ungefär tre ton kräftor per år till vår uppköpare. Jag skulle uppskatta att vi samtidigt slänger i ungefär ett ton kräftor som är för små. Så var det inte förr, säger Jonny Ståhl.

Småkräftorna ökar

För att underlätta sorteringen finns ett galler i båten. De minsta kräftorna tar sig dessutom ut genom små flykthål medan burarna ligger på botten.

– Varför andelen små kräftor ökat så mycket vet vi inte riktigt, men för mig är det uppenbart att det hårda fisket ligger bakom det. Tar vi bara upp stora kräftor och slänger tillbaka små så är det ju rimligt att anta att det blir fler små, eller hur?

Augusti är den traditionella kräftmånaden, och för de 19 yrkesfiskarna i Vättern den viktigaste tiden på hela året. Enligt Länsstyrelsen står kräftfisket för ungefär 90 procent av intäkterna.

– Det är en kombination av att priset är bra och att kräftorna är ganska enkla att fiska. Det är både bra och dåligt, för med åren har vi blivit sämre på att fånga annan fisk, säger Jonny Ståhl.

Ett halvt kilo per person

Det uppskattas att vi svenskar årligen äter ungefär 5 000 ton kräftor. Det är 0,5 kilo per person.

Ungefär hälften importeras från Kina, Turkiet, Spanien och USA (och då oftast röd sumpkräfta, inte signalkräfta). Resten kommer från svenska vatten. Fritidsfisket står för den absolut största delen. Den exakta siffran varierar och är svår att slå fast, men en äldre enkätstudie visade att det handlade om över 2 000 ton.

De svenska yrkesfiskarna tar upp ungefär 250 ton kräftor per år, alltså fem procent av det som äts. Det betyder en ungefärlig omsättning på 50 miljoner kronor i första försäljningsledet till fiskarna, och närmare 125 miljoner kronor i konsumentled.

Av yrkesfiskarnas fångst står Vättern för över hälften, ungefär 150 ton. Resten kommer främst från Vänern, Hjälmaren och Mälaren.

I samtliga sjöar ser man dock samma problem som i Vättern, nämligen att andelen små kräftor ökar snabbt.

– Vi har följt kräftbeståndet i de stora sjöarna noggrant i åtminstone tio år, och rent generellt ökar beståndet hela tiden, säger Patrik Bohman, miljöanalytiker och biträdande avdelningschef på Sötvattenslaboratoriet vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

– Vi vet inte om det hårda fisket är huvudorsaken, men sannolikt har det en stor påverkan. Det kan också vara så att det ökade antalet kräftor gör konkurrensen om näring hårdare, vilket gör att de växer långsammare.

Inplanterad men ändå invasiv

För att försöka ta reda på svaret har SLU startat ett treårigt projekt där man märkt 2 500 kräftor i Hjälmaren. Under de kommande åren ska deras utveckling följas, bland annat med hjälp av ett amerikanskt universitet som analyserar vad kräftorna faktiskt äter – och om de får i sig tillräckligt mycket näring.

Att det är just ett amerikanskt universitet är ingen tillfällighet. Signalkräftan kommer ursprungligen från USA och planterades in i Sverige på 1960- och 70-talet efter att kräftpesten nästan slagit ut den svenska flodkräftan. Signalkräftan är i princip immun mot pesten, men sprider den effektivt och hamnade därför på EU:s lista över invasiva arter 2016.

Det gör forskningsläget knepigt. Enligt den nationella handlingsplanen får situationen för de invasiva kräftorna inte medvetet förbättras. Därför ska små kräftor slängas tillbaka – inte för att stärka arten, utan för att minska risken att den sprider sig till andra sjöar.

Det är Länsstyrelsen i Jönköpings län som har ansvaret för kräftfisket i Vättern. Där har man länge velat genomföra studier i sjön, bland annat genom att låta valda delar vara fiskefria en tid för att se vad som händer med beståndet.

– Vi har sökt medel i flera år, men aldrig fått anslag. Vi har en ny ansökan liggande nu och hoppas på bättre tur. Det är så mycket vi inte vet om signalkräftans tillväxt och det är lite frustrerande med tanke på hur viktigt fisket är för näringslivet här, säger Anton Halldén, enhetschef på Länsstyrelsens fiskenhet.

Kräftskivans död överdriven

Nyligen skapade Richard Tellström, docent i måltidskunskap vid Stockholms universitet, rubriker när han påstod att kräftskivor kan vara på väg att dö ut eftersom ungdomars intresse verkar minska. Mathias Cah, ägare av Marcuskräftan i Väderstad, håller inte med. Han kokar tonvis med kräftor varje säsong, fortfarande efter farmors gamla recept. Här hamnar en stor del av alla kräftor som yrkesfiskarna tar upp ur Vättern, inklusive de från Jonny och Pär-Erik Ståhl. Kokeriet går för fullt kvällar och nätter fram till mitten av september.

– Vi ser absolut ingen minskning i försäljningen, och ska man döma av vilka som handlar i butiken är det lika många unga som gamla, säger Mathias Cah.

Han visar handgripligen varför kräftorna från just Vättern sägs vara de bästa. När man ser en levande kräfta från Hjälmaren intill en från Vättern är det tydligt att den senare är lite ljusare.

När EFN:s utsände testar den lokala marknaden ger i varje fall prisbilden honom rätt. En hink med ett kilo nykokta Vätternkräftor kostar närmare 500 kronor. En likadan hink Hjälmarkräftor hittas för 300 kronor på en lokal marknad. Vätternkräftorna är i vart fall klarare i färgen. Men de där små kräftorna Jonny, Pär-Erik och de andra yrkesfiskarna ser så många syns såklart inte till.

Men hur är det, äter fiskarna själva kräftor?

– Nej, att sätta sig och skala kräftor efter så många timmar i båten är för mycket jobb när man är så trött, säger Pär-Erik Ståhl.