När ekonomerna upptäckte verkligheten

NATIONALEKONOMISK HISTORIA: DEL 1 AV 5. Edward Leamer, professor i ekonomi vid UCLA, formulerade 1983 en liknelse som skulle tvinga fram nya sätt att se på nationalekonomisk forskning.

Han föreställde sig två ekonometriker på en åker som upptäcker att säden växer bättre under träden i skogsbrynet. Den ene tittar upp bland grenarna och drar slutsatsen att det rimligen är fågelspillningen som gör susen i sådden.

Den andre ser ner på marken och konstaterar att skuggan får grödorna att gro bättre. Ingen av dem kan avgöra vem som har rätt – de kan bara studera ett mönster som redan finns och sedan försöka dra logiska slutsatser.

Skillnaden mellan teori och experiment

En jordbruksforskare som vill veta om ett gödselmedel fungerar har bättre förutsättningar att hitta rätt svar. Marken kan delas upp i lotter och slumpmässigt sprida gödseln på hälften av dem. Skillnaden i skörd mellan de gödslade och de ogödslade lotterna ger ett svar som går att lita på, eftersom att forskaren själv kontrollerade vilka lotter som fick gödsel.

Illustrationen belyser i grunden skillnaden mellan teori och experiment – eller metoder för att fastställa kausala samband. Edward Leamers kritik var att ekonomers empiriska resultat ofta var alltför beroende av vilka antaganden och statistiska specifikationer forskarna valde och hade tillgång till.

Ur den kritiken växte det som senare kallats trovärdighetsrevolutionen fram. Problemet är bara att nationalekonomi inte fungerar som åkrar. Det finns inga naturliga testytor att avvara enbart för experiment.

– Det skulle i teorin gå att slumpa fram vilka svenskar som får sänkt ränta eller lägre skatt. Men det bryter mot en grundläggande idé om att alla invånare i ett land ska behandlas lika och blir därför politiskt omöjligt i praktiken, säger Tommy Andersson, professor i nationalekonomi.

Lösningen, när den kom elva år senare, byggde på en enkel insikt: om forskarna inte kan skapa sitt eget experiment, så kan de leta efter tillfällen då verkligheten redan gjort det åt dem. Ekonomer kallar sådana situationer för naturliga experiment.

Verkligheten blir ett laboratorium

Den 1 april 1992 höjde delstaten New Jersey sin minimilön, medan grannstaten Pennsylvania lät sin vara oförändrad. Ekonomerna David Card och Alan Krueger insåg att verkligheten skapat en unik möjlighet att studera de ekonomiska effekterna experimentellt.

– Enligt dåtidens ekonomiska modeller och teorier fanns redan ett tydligt svar på vad som skulle hända: Blir arbetskraften dyrare köper arbetsgivaren mindre av den. Alltså borde jobben i New Jersey försvinna, förklarar Tommy Andersson.

David Card och Alan Krueger valde att testa antagandet. Snabbmatsrestauranger i direkt anslutning till gränsen mellan södra New Jersey och östra Pennsylvania liknar varandra i nästan allt. De påverkas av samma konjunktur, väder och samma kunder. Nu skilde de sig åt i exakt en sak – minimilönerna. De två ekonomerna ringde därför drygt 400 av restaurangerna, före och efter höjningen, och räknade anställda.

Trots läroböckernas tydliga förutsägelser föll inte sysselsättningen i New Jersey. Tvärtom steg den svagt. Resultatet var kontroversiellt, men ännu mer uppseendeväckande var själva metoden.

David Card och Alan Krueger behövde inte göra logiska antaganden om hur en arbetsgivare tänker eller förlita sig på några modeller av arbetsmarknadens logiska mekanismer. De behövde bara studera verkligheten på var sida av gränsen mellan de två delstaterna och låta experimentet ligga till grund för slutsatserna.

– En enda studie som bara håller på ett ställe är en sak. Minimilöneeffekten håller i land efter land, med olika data och olika metoder. Det är då man vet att det ligger något i det, säger Tommy Andersson.

Experimenten tar över

Sedan dess har liknande forskningsdesigner använts för att studera utbildning, migration, kriminalitet, hälsa, skatter och arbetsmarknad. Metoder som difference-in-differences, instrumentvariabler och regression discontinuity har etablerats som centrala nationalekonomiska verktyg. Fokus ligger på att identifiera kausala samband i data, snarare än att utgå från teoretiska modeller och strukturer.

Sammantaget har disciplinen genomgått en sorts idealskifte. Utvecklingen syns särskilt tydligt bland de senaste årens mottagare av ekonomipriset. David Card fick själv, 29 år efter snabbmatsrestaurangexperimentet, ta emot priset 2021 tillsammans med Joshua Angrist och Guido Imbens. Alan Krueger avled 2019.

Priskommitténs motivering var föredömligt rak: forskarnas ”metodologiska bidrag har visat att naturliga experiment är en rik källa till kunskap. Deras forskning har avsevärt förbättrat vår förmåga att besvara centrala kausala frågor, vilket har varit till stor nytta för samhället.”

Men hur kan man forska empiriskt i ekonomiska frågor när verkligheten ännu inte slumpat sig på ett sådant sätt att ett naturligt experiment uppstått av sig självt? Den frågan hade Abhijit Banerjee, Esther Duflo och Michael Kremer redan besvarat innan de fick ekonomipriset 2019.

Michael Kremer studerade avmaskningsmedicin i västra Kenya i slutet av 1990-talet. Till skillnad från David Card och Alan Krueger väntade han inte på att verkligheten skulle skapa en gräns – han skapade den själv, genom att lotta fram i vilken ordning skolorna fick medicinen.

– Det är en annan typ av experiment, som mer liknar de klassiska naturvetenskapliga och medicinska experimenten. Forskarna randomiserar själva, i stället för att förlita sig på att naturen har dragit en gräns åt dem, berättar Tommy Andersson.

I skolor där barnen fått behandling var de borta från lektionerna en fjärdedel mer sällan. 20 år senare kunde man se att samma barn tjänade mer som vuxna.

Experiment över århundraden

Men hur går det att tackla de stora teoretiska frågorna med de nya metoderna? År 2024 fick Daron Acemoğlu, Simon Johnson och James Robinson priset för att ha förklarat varför vissa länder är rika och andra fattiga. En fråga som vid en första anblick känns ytterst teoretisk – lika gammal som nationalekonomin själv.

Forskarna behövde hitta ett naturligt experiment flera hundra år tillbaka i tiden. De fann det i den europeiska kolonisationen från 1500-talet och framåt, när kolonisatörerna mötte vitt skilda sjukdomsmiljöer i olika delar av världen.

I Australien och Nordamerika kunde kolonisatörerna bosätta sig permanent och byggde varaktiga institutioner. I stora delar av Afrika innebar malaria och gula febern däremot hög dödlighet bland européerna, vilket försvårade permanent bosättning.

– Därför byggdes i stället institutioner för ett enda syfte: att suga ut så mycket resurser som möjligt, så fort som möjligt, och resa hem, förklarar Tommy Andersson.

Genom att identifiera var européerna hade hög respektive låg dödlighet och jämföra dessa historiska skillnader med dagens ekonomiska utveckling kunde forskarna undersöka det kausala sambandet mellan institutioner och långsiktigt välstånd.

Ingen metod ger facit

Med de naturliga experimentens framgång föds dock ett nytt problem: Resultaten håller bara om siffrorna stämmer. Den gamla teorin kunde ifrågasättas genom att diskutera om antagandena var rimliga. Ett naturligt experiment prövas i stället genom att gå tillbaka till källorna och räkna om.

– I dag måste forskare offentliggöra sina data och göra massvis av robusthetstester. Det ska gå att gå tillbaka och räkna om, och det ska inte gå att fuska med data. Det är en styrka, inte en svaghet – felen går att hitta, säger Tommy Andersson.

David Card och Alan Kruegers resultat om minimilöner har upprepats i dussintals studier och i flera länder, med olika data och olika metoder. Resultaten varierar, men den ursprungliga studien bidrog till en omfattande empirisk litteratur om minimilöners sysselsättningseffekter. Detsamma gäller den experimentella metod som Michael Kremer, Esther Duflo och andra utvecklingsekonomer har varit med och etablerat och som i dag används brett för att utvärdera bistånds och utvecklingsinsatser.

Ändå är robusthet inte samma sak som visshet. En studie kan upprepas hur många gånger som helst utan att forskningen når ett slutgiltigt facit – bara till slutsatser som blir allt starkare underbyggda.

– Experimentet visar att något fungerar. Teorin förklarar varför det gör det, men varken det ena eller det andra leder till absoluta sanningar, säger Tommy Andersson.

När Edward Leamer, som först formulerade kritiken mot den dåtida empiriska forskningen, själv kommenterade fältets utveckling i en artikel från 2010 formulerade han en ny, effektiv liknelse. ”Tantalos på vägen till Asymptopia” är kungen som stod i vatten som rann undan varje gång han böjde sig för att dricka.

Fullkomlig kunskap, var Edward Leamers poäng, ligger för alltid utom räckhåll.