Niklas Ekdal: Geniala dårar har sällan haft fler stenar att kasta

Kanske har de glömt bort Edward Murphy. Flygplansingenjören, ni vet, med lagen om alltings jävlighet. Han formulerade till exempel denna regel:

”Det är omöjligt att göra något idiotsäkert eftersom dårar är så geniala.”

Många språk har talesätt på samma tema. ”Det krävs bara en galning för att slänga en sten i en brunn, men fyrtio kloka män för att få upp den igen.” Och så vidare.

Med den utgångspunkten är världsläget hösten 2024 onekligen rätt skrämmande. Geniala dårar har sällan haft fler stenar att kasta.

Inte sedan 1945 har storkrig hotat på så många fronter. Rysslands köttkvarn tuggar på i Donbass. Tysklands förbundskansler söker telefonkontakt med Moskva. USA visar också tecken på att krokna, medan ryssarna fortsätter att mobilisera. Ingen följer utvecklingen i Ukraina noggrannare än en Xi Jinping med ögonen på Taiwan.

På årsdagen av Hamas massaker i Israel brinner hela Mellanöstern, utan brandkår i sikte. USA, mitt i en känslig valkampanj, har varnat Iran och Israel för upptrappning så många gånger att president Biden reducerats till bakgrundsbrus.

Efter Irans vettlösa missiler mot Tel Aviv ligger bollen hos Benjamin Netanyahu. Han har byggt hela sin karriär på säkerhetspolitisk oförsonlighet och förmåga att domptera Washington. Det här kan vara tillfället att vidga konflikten, dra in USA, genom att slå mot Teherans kärnvapenprogram eller oljeexport.

Efter kollapsen för Hizbollah hänger den iranska regimen på repen. Ett av dess sista trumfkort kan bli att terrorisera sjöfart via ombud, som man gjort i Röda havet. Persiska viken är ännu känsligare, som när Irantrogna miliser i Irak hotar gulfstaterna och därmed energiflödet.

Flaskhalsar i världshandeln ger flashbacks till 2021, när ekonomer bedyrade att inflation på grund av störda leveranskedjor var ”transitorisk”. Tre år senare är vi alla fattigare och kostnadskrisen med nöd och näppe under kontroll. Strejk i amerikanska hamnar stoppar nu en fjärdedel av USA:s utrikeshandel. Panamakanalen har haft köbildning på grund av torka. Malackasundet har sina pirater, Östersjön sina kabelsabotage, Mellanöstern och Svarta havet sina krig.

”Geopolitisk risk” är en underdrift. Samtidigt finns det gott om potentiella bubblor.

Vilken som spricker vet man aldrig förrän efteråt. AI-bubblan? Bitcoin-bubblan? Kinabubblan? Bilbubblan? Den gröna bubblan?

Marknadsrisker blir svårbedömda i en värld där så mycket är upp och ner politiskt:

USA kan vara på väg att välja en president som vägrade acceptera det förra valresultatet, som är pigg på handelskrig och sätter likhetstecken mellan Putin och Zelenskyj.

Israel krigar mot terrorister i varje väderstreck, men med metoder som dragit på landet mer kritik i FN än hela den övriga världen sammanlagt.

Österrike, ett centralt placerat europeiskt land som gick med i EU samtidigt med Sverige, väljer ett regeringsparti grundat av nazister.

Om det finns ett genomgående tema här så är det brist på vuxna i kontrolltornet. Nationella eliter hukar under populistisk kritik, eller drar till skatteparadis. Myndigheter och politiska institutioner är frånåkta av den tekniska utvecklingen, klämda mellan techjättar och aggressiva diktaturer.

Ytterst handlar det om USA. Supermakten som vi älskar att gnälla på har gett världen åttio år av (någorlunda) lagstyrning, förutsägbarhet, frihandel och tillväxt. Närmar sig den epoken slutet?

En del av svaret kommer 5 november. Det kan ju gå bra också.