Niklas Ekdal: Hej då USA, vi ses igen!

Dear United States,

Det har varit 60 fantastiska år men nu skiljs våra vägar, åtminstone tillfälligt. Allt började med en liten grammofonskiva. Min barnvakt hade hört att jag gillade Beach Boys, så när jag fyllde 4 år 1965 kom hon med ”Surfin’ USA”. Musik från himlen! Men senare fick jag höra att änglarna som sjöng inte alls surfade utan knarkade. Och låten hade de stulit från en svart kille som hette Chuck Berry.

Det här med USA var visst komplicerat. Allt coolt kom ju från er – jeans, cowboys, Bob Dylan – men varför bombade ni vietnameser och mördade era ledare? Jag fick inte ihop det med farsans berättelser om hur USA räddat världen från nazism och kommunism.

En natt väckte han mig för att se er landa på månen. Gåshud när presidenten ringde upp astronauterna från Vita huset. Men Richard Nixon visade sig vara en skurk som fick avgå. Har det blivit läge att minnas denna möjlighet?

Ni verkar pricka in både det bästa och det värsta. Å ena sidan otroliga författare – Walt Whitman, John Steinbeck, Charles Bukowski, Toni Morrison, Joyce Carol Oates – å andra sidan automatvapen och skräpmat.

Ni tar flest Nobelpris, gör bäst filmer, tjänar mest pengar. Ni försökte få fason på världen med FN och Nato, men inte längre. Nu tycks det vara smash and grab som gäller.

Sedan 1988 har jag besökt er varje år, bevakat alla presidentval, kört kust till kust två gånger. Florida–Kalifornien till ”San Diego serenade” med Tom Waits. Seattle–New York till ”Two most wanted” med Beyoncé. Hade hoppats på en ny roadtrip i sommar när det är fotbolls-VM. Vi skippar det.

Jag lägger också av med Jack Daniels, några av era asociala medier, Reese’s Peanut Butter Cups och att lyssna på Hank Williams. Det var hög tid ändå. Men rätt säker på att vi ses igen.

Cheers from Sweden

...

Många européer tänker i de här banorna nu. Inte bara för att vi känner oss kränkta i barnatron på Amerika. Inte för att våra små pensionsfonder har någon vidare inverkan på världens största ekonomi.

Vi bojkottar USA för att handlingar får konsekvenser. Som Kanadas premiärminister Mark Carney sade i Davos förra veckan:

Om vår integrering i världsekonomin vänds till ett vapen mot oss av en stormakt utan spärrar – då förändras allt. Den som inte sätter sig vid bordet står på menyn.

Kanada har sett igenom USA:s nya säkerhetsstrategi, där vänner bytts mot fiender. Donald Trumps europeiska föredöme är Victor Orbán i Ungern, EU:s mest auktoritära och korrupta ledare. Donald Trumps hjälte är Vladimir Putin, ingen mindre.

De 75 procent av Kanadas export som går till den störiga grannen på undervåningen ska ner till 50. Kina är en stabilare handelspartner.

Europa går åt samma håll genom frihandelsavtalet med Sydamerika. Storbritannien har gjort upp med Indien och närmar sig EU.

Svenska folket nettosålde USA-fonder 2025 och lär fortsätta i år. Att vi rundar den amerikanska aktiemarknaden struntar väl Donald Trump i, men ett isolerat Washington får värre problem än så.

Det skenande guldpriset signalerar minskat förtroende för USA. Säkrare med ädelmetall än dollar och amerikanska statspapper. Minskad aptit på de sistnämnda lär skicka upp den federala räntekostnaden. Med centralbankens oberoende under press är onda cirklar farligt nära.

Ingen supermakt i historien har frivilligt avstått sin dominans. Genom att rösta med fötterna hjälper vi USA att inte bli den första.