Niklas Ekdal: Slagpåsen vi inte klarar oss utan

Alla var förvånade när en okänd Simona Mohamsson blev partiledare. Alla utom de som såg EFN:s debatt inför EU-valet förra året.

Åtta kandidater inklusive erfarna parlamentariker som miljöpartisten Isabella Lövin och moderaten Tomas Tobé. Ett quiz om Europa med ja-och-nej-frågor: ”Är Montenegro medlemsland i EU?”

Centern svarar ja och åker ut.

”Har EU högre BNP än Kina?”

Nästan hela startfältet svarar ja och ryker. Finalen mellan KD och L blir desto tajtare fram till avgörande frågan: ”Har Irland högre BNP per capita än Schweiz?”

Simona Mohamsson svarar ja, vinner en euro och gör valrörelsens skönaste segergest.

Duktiga flickors revansch, för att citera boken av en annan tung liberalpartist, Birgitta Ohlsson. Även om Simona Mohamsson inte tog sig in i EU-parlamentet fick hon alltså partiets toppjobb. Och scenen från vår frågesport säger mycket om svensk politik.

Liberalerna har parkerat runt 2,5 procent. Det fascinerande är att ett så blygsamt parti i mittfåran drar på sig mest spott och spe. Några färska exempel:

Göteborgs-Postens Adam Cwejman säger att Liberalerna saknar ”existensberättigande”.

Expressens Viktor Barth-Kron kallar utnämningen av Simona Mohamsson pinsam. ”Inget friskt och sunt parti.”

Fokus Johan Hakelius häcklar ”tredjehandsvalet” och ser bara en fråga som kan rädda henne: legaliserad cannabis.

Till vänster är alla arga för att L gett inflytande åt SD. Till höger är de ännu argare för att det inte gjorts helhjärtat.

Kulturkrigets första offer är ”kuddflickan”. Liberalerna verkar unika på det sättet. Skulle någon kritisera ett vänsterparti för att det inte är tillräckligt kommunistiskt, eller ett högerparti för att det inte är tillräckligt fascistiskt? Nej, bara liberalismen är ideologin som alla hatar att älska.

Tidöregeringen har inte rosat marknaden. Klimatutsläppen ökar för att svenskarna vill ha billig diesel. Arbetslösheten stiger på grund av omvärldsläget. Skolan är en supertanker att vända efter 50 års tveksam pedagogik, kommunalisering och marknadsutopi. Vilket parti frontar dessa departement? Gissa en gång. Ansvar har varit en liberal grej sedan rösträttens införande, men aldrig betalat sig lika illa som nu. Hög tid att sluta be om ursäkt och vara lite fräck.

Min gissning är att väljarna tröttnat på både röda linjer kring annat än sakfrågor och på blockpolitiska låsningar som hindrar rejäla reformer, exempelvis vad gäller skatter, bostäder och energi.

Det är inget fel på Simona Mohamssons slogan ”bilda dig, bete dig, bry dig”, eller på ambitionen att bekämpa brott. Men när alla partier pratar svenska värderingar spänns vagnen framför hästen. Politikens roll är inte uppfostran utan systemgrepp.

Inget är i större behov av en radikal översyn än skatterna. Även om Simona Mohamsson satsar på borgerlig regering i första hand kan hon gott reta moderater med en liten påminnelse:

L och S har tillsammans sänkt marginalskatter mer genom åren än vad M gjort – 1981, 1990, 2019. Att hålla dörrar öppna är en bättre strategi än bara moderata stödröster.

En gång i tiden utbrast chefen för Svenska Dagbladets ledarsida, ofta och gärna citerat av hans medarbetare:

”Det kommer alltid, förr eller senare i varje politiskt tänkande varelses liv, en tidpunkt då man börjar hata Folkpartiet.”

Bra sammanfattning av hur M ser på L: nyttiga i borgerliga majoriteter, men obotligt irriterande med sina överspända ideal bortom klass-, block- och särintressen.

Fortsätt så.