Katrine Kielos: Så kommer 30-åringarna spendera sina miljoner

Vincent van Gogh var i högsta grad intresserad av japansk konst. Ingen behöver tvivla på den saken. Samtidigt fanns det onekligen ekonomiska skäl till att kommersiellt sinnade konstexperter vid stora auktionshus som Christie’s här i London under 1980-talet ofta tryckte på vidden av hur inspirerad den store holländske postimpressionisten var av just japanska träsnitt.

Förmögenheterna i den japanska ekonomin hade nämligen exploderat. Mellan 1985 och 1989 mer än tredubblades Nikkei-index samtidigt som markpriserna i de japanska storstäderna steg med omkring 25 procent om året. Den som redan ägde aktier, mark eller fastigheter blev oerhört mycket rikare. Åtminstone på papperet. Men eftersom bankerna gärna lånade mot de allt högre värdena på dessa pappersförmögenheter innebar de verklig köpkraft. En som dessutom inte stannade i Japan.

Att lyfta fram det japanska arvet hos en europeisk impressionist blev därför ett diskret sätt att introducera japanska köpare till europeisk konst. Varför inte? Det var ju inte så att du ljög.

I mars 1987 skulle Christie’s i London sälja en av Vincent van Goghs solrostavlor (han målade flera). Förväntningarna låg kring 9,5 miljoner pund. I stället vann en anonym telefonbudgivare auktionen på uppdrag av det japanska försäkringsbolaget Yasuda Fire & Marine Insurance Company. Priset: 24,75 miljoner pund.

Den dyraste målning som någonsin hade sålts på auktion. Det tidigare världsrekordet hade varit 8,1 miljoner pund. Det är vad som kan hända när en ny förmögenhetsboom spiller över på marknader där utbudet är starkt begränsat.

Bloomberg rapporterade nyligen om hur Wall Street-bankerna inte bara konkurrerar om att få en roll i Anthropics kommande börsnotering, de konkurrerar också om vad som kommer efter: nya grupper av mycket rika individer.

Goldman Sachs, Bank of America, BNY, JP Morgan och Wells Fargo har alla, enligt Bloomberg, fört samtal med Anthropic om att få finnas med på den lista av rådgivare som bolaget erbjuder sina anställda. Som Wall Street-nyhetsbrevet Short Squeeze konstaterade så kan ”en enda riktigt stor börsintroduktion på en eftermiddag skapa hundratals, ibland tusentals, potentiella private banking-kunder”. Och Anthropics börsintroduktion väntas som bekant bli den största någonsin. Vad kommer då dessa ”30-åriga ingenjörer med 15 miljoner dollar i nyss likvid aktieförmögenhet”, som Short Squeeze kallar dem, göra med sina pengar?

Financial Times skickade i augusti ut reportrar för att undersöka saken. Slutsatsen blev ungefär den förväntade. AI-eliten kommer köpa hus, privatflyg, snabba bilar och yachter. (Fast eftersom detta är unga och hälsomedvetna Silicon Valley-typer föredrar de mineralvatten framför champagne på privatplanet och träningsutrustning framför välfyllda barskåp på båten.)

Problemet med Financial Times genomgång är att den inte tittar på flera av de marknader där genomslaget av en ny grupp superrika kan få störst priseffekt: marknader där utbudet är starkt begränsat.

Om antalet superrika ökar och de vill ha nya bilar kan Lamborghini producera fler bilar. Gulfstream kan bygga fler privatflygplan och Princess fler superyachter. Men vad händer om efterfrågan plötsligt stiger på en marknad där utbudet faktiskt inte kan öka?

Här är just konst det extrema exemplet. Vincent van Gogh kan inte måla fler solrosor. Han är död. Det enda sättet för en sådan marknad att hantera ett stort inflöde av nya köpare blir därmed extrema prisuppgångar.

I studien Art and money, publicerad i American Economic Review 2011 försökte ekonomerna William Goetzmann, Luc Renneboog och Christophe Spaenjers ta reda på vad som får konstpriser att röra sig. De byggde ett historiskt prisindex baserat på återkommande försäljningar av samma konstverk hela vägen tillbaka till 1765.

Vad de kom fram till var att konstpriserna inte steg när ekonomin som helhet gick bra. Förändringar i bnp eller de totala inkomsterna hade inget tydligt samband med priserna på konst. Det hade däremot börsen. Mellan 1830 och 2007 fann ekonomerna ett positivt samband mellan aktiemarknadens utveckling och konstpriserna. Det var dessutom de förmögnas pengar, snarare än inkomstutvecklingen för ekonomin i stort, som tycktes vara särskilt betydelsefulla för konstmarknaden, konstaterade forskarna.

Silicon Valleys superrika är dock närmast ökända för sitt bristande konstintresse, det har åtminstone länge varit den vedertagna bilden. Financial Times konstredaktör Melanie Gerlis ägnade så sent som häromveckan en hel artikel åt att fundera på om den fortfarande stämmer. Hennes svar var i huvudsak ja. Visst äger techmiljardärerna konst, men de tycks inte så engagerade i den.

Artikeln avslutas med ett närmast fulländat patroniserande citat från en senior person hos konstrådgivaren Beaumont Nathan: ”Vi måste försöka möta dessa köpare där de är”, säger hon.

Men den ekonomiska logiken talar ändå för att en del av de nya förmögenheterna från till exempel Anthropics börsintroduktion kommer söka sig till marknader där utbudet är svårt att öka. Du kan inte bygga fler hus i vissa delar av San Francisco eller skapa fler tomter med utsikt över Stilla havet.

Jag ser dessutom redan tecken på fenomenet på en helt annan nischmarknad.

Artnet rapporterade förra året om den växande privata efterfrågan på fossilskelett. En Londonhandlare beskrev sina nya kunder som yngre människor, ofta i 30- och 40-årsåldern, som arbetar inom ”vetenskap eller teknik”. Låter inte detta som AI-miljardärer?!

År 2020 såldes ett Tyrannosaurus rex-skelettet ”Stan” på Christie’s för 31,8 miljoner dollar. Fyra år senare betalade någon 44,6 miljoner dollar för stegosaurien ”Apex”. Och i juli i år blev det nytt rekord när Tyrannosaurus rex-skelettet ”Gus” såldes för strax över 50 miljoner dollar.

Det går visserligen att gräva fram fler dinosaurier. Men det går inte att tillverka fler 67 miljoner år gamla skelett. Vad vi i stället kommer att få se är alltså en prisexplosion!

Kom ihåg var ni läste detta först: dinosaurieskelett är AI-erans Vincent van Gogh.