Svennis och Feldt visade vilka vi är
När världen skakar är det inte bara läge att nyhetsknarka, utan också att vända sig inåt. Vad är Sverige? Två legendariska svenskar som nyligen gått bort kan hjälpa oss med svaret.
I veckan var jag på en fin begravning av den tidigare finansministern Kjell-Olof Feldt som blev 93 år. Hans betydelse för svensk ekonomi och politik går knappast att överskatta. Upptäckt av Tage Erlander 1962 efter en träffsäker analys i teves svartvita valvaka. Statsråd under 80-talets stora brytningstid.
Socialdemokraterna kom tillbaka till makten 1982 efter sex år i opposition. Det blev rivstart med en devalvering på 16 procent för att sparka liv i exporten. Men balansproblemen bet sig fast, med inflation och klen återväxt i näringslivet.
Välfärden hade vuxit till världsklass, men finansiellt liknade det istid. Stockholmsbörsen sov en lång törnrosasömn. Bankernas utlåning var hårt reglerad. Folk behövde Riksbankens tillstånd för att föra ut några tusen kronor ur landet.
Makten satt i finansministerns magiska spakar, som Feldts tunga föregångare Gunnar Sträng vetat att utnyttja. Men modellens svagheter blev allt tydligare. Arbetslösheten steg och Sverige rasade i välståndsligan.
Gör som ni vill, jag begriper ändå inget
Vad göra? Kjell-Olof Feldt och hans så kallade ”kanslihushöger” var rationella. Vågen av liberaliseringar som svepte över världen gick inte att blunda för, även om den frontades av kontroversiella politiker som Reagan och Thatcher.
När svensk valutamarknad avreglerades 1985 yttrade Olof Palme de bevingade orden: ”Gör som ni vill, jag begriper ändå inget.”
På ytan en teknikalitet, på djupet en återanpassning till den globala marknadsekonomin. Fler reformer och skattesänkningar följde, liksom politisk turbulens och slutligen jättekrisen 1990 då finansministern avgick.
När jag och min journalistkollega Petter Karlsson skrev boken ”Historiens 100 viktigaste svenskar” placerade vi Kjell-Olof Feldt som nummer 92. Listan toppades av Gustav Vasa, Astrid Lindgren, Axel Oxenstierna och Alfred Nobel.
Strax efter Feldt låg en annan profil som också lämnat oss senaste året: fotbollstränaren Sven-Göran Eriksson. Även han från enklast tänkbara omständigheter, sonen till en busskonduktör och ett vårdbiträde.
Fotboll var grejen i Torsby, men Svennis så liten och tunn att han kallades ”Två pannkakor”. Det blev en plats som högerback i A-laget, men någon vidare spelare var han aldrig.
Tränarkarriären däremot … En resa från ettan i Värmland med utedass på gården till lyxvåningar världen över, och några av planetens mest prestigefulla jobb.
Svensk ledarstil slog alla med häpnad
Den vinnande modellen ”hög press på bollhållaren” förde ett gäng svetsare och fiskare i IFK Göteborg till seger i UEFA-cupen. Lazio blev ligamästare i Italien. Engelska landslaget var några missade straffar från VM-guld.
Svensk ledarstil slog alla med häpnad. Näringslivsdirektörer kopierade Svennis framtoning: jordnära, försynt, demokratisk på ytan men envåldshärskare i omklädningsrummet.
Liksom klassresenären Feldt kombinerade Svennis extrem noggrannhet och lutheransk arbetsmoral med en diskret, charmerande gränslöshet. När Feldt officiellt drog ner på sitt drickande – ett av många ämnen han skrev viktiga böcker om – innebar det tjugofem glas vin i veckan i stället för femtio.
Eriksson lyckades trots enorma inkomster göra en Elvis Presley och dö med skulder. Han fyllde italiensk och brittisk skvallerpress i decennier, trots att han teg som muren om privatlivet. Kommentaren var på sin höjd samma som när han agerade bisittare i teve:
”Möcke bra.”
Svenskare än så blir det inte.
LÄS MER: Niklas Ekdal: Putins största dag – sen 2014
LÄS MER: Sluta vänta, Sverige – passivitet ett dyrt val
LÄS MER: Vi kan inte ha det så här i svensk ekonomi
