Tre signaler som styr världsekonomin just nu

1. Salamitaktik i Hormuz

Oljepriset sjunker på hopp om att USA och Iran närmar sig en överenskommelse som innebär att Hormuzsundet ska öppnas igen. Genom sundet passerar omkring en femtedel av världens olja.

Men notera hur mycket Donald Trump ser ut att ha tvingats acceptera på vägen.

Analytiker som Tina Fordham, författare till den kommande boken Mad World: A Geostrategy Survival Guide for Leaders, talar om iransk ”salamitaktik”. En tunn skiva i taget ser Iran ut att få USA dit landet vill: till en situation där Iran kan ta betalt av fartyg som vill passera genom sundet.

2. Kevin Warsh gör en Meghan Markle

USA nya centralbankschef Kevin Warsh gör en poäng av att Federal Reserve ska kommunicera mindre. Han vill minska antalet räntemöten och tona ned centralbankens roll i att styra marknadens förväntningar.

”Centralbanker behöver inte alltid och överallt stå i centrum för uppmärksamheten”. 

Problemet är väl att de gör det, närmast per definition. Särskilt när centralbanken i fråga sätter världens viktigaste ränta...

Warsh verkar dock  fast besluten att förändra det amerikanska centralbankeriet. Han har knappt hunnit innanför dörren innan han vill skriva om reglerna för hur institutionen uppträder.

Kevin Warsh gör helt enkelt en Meghan Markle: kliver in i en gammal institution och börjar omedelbart förklara hur den borde moderniseras.

Det kan vara välbehövligt.

Men det brukar inte göra en populär hos hovet. Och hittills har det inte heller haft önskad effekt på de amerikanska långräntorna.

3. Var Scott Bessents ”hemliga” anteckning en signal till marknaden?

USA finansminister Scott Bessent råkade i fredags lämna en ovanligt intressant att göra-lista synlig för en fotograf från Reuters under ett regeringsmöte.

På lappen stod det: ”Köp japanska yen för 5–10 miljarder dollar.”

Ungefär två timmar senare deltog USA i sin första valutaintervention till stöd för yenen på nästan 30 år.

Lappen kan förstås ha varit ett misstag. Men i finanspolitiken finns det misstag som är så välplacerade att de börjar likna kommunikation. Bessent antydde också detta i en senare intervju med CNBC.

Japan vill stärka yenen. Problemet är att landets dollarreserver till stor del är placerade i amerikanska statsobligationer. För att köpa yen behöver Japan därför normalt frigöra dollar, bland annat genom att sälja obligationer.

När en av världens största ägare av amerikanska statspapper säljer pressas obligationspriserna ned och de amerikanska räntorna upp.

Det är precis vad USA inte behöver.

Om Washington i stället hjälper till att köpa yen behöver Japan sälja färre amerikanska obligationer. Yenen stärks, samtidigt som trycket uppåt på USA långräntor blir mindre.

Det är med andra ord inte särskilt konstigt att den historiska valutainterventionen stod på finansministerns att göra-lista.