Vad betyder din röst egentligen?

En bred politisk kontinuitet är att vänta, skriver Internationella valutafonden IMF i en rapport om Sverige som publicerades mindre än två månader före riksdagsvalet, trots att politisk turbulens ser ut att ligga i korten.

Samma IMF använder dystrare termer om exempelvis Frankrike. Inför presidentvalet 2027 varnar fonden redan nu för att politisk turbulens kan försena nödvändig budgetsanering och strukturreformer, pressa investeringar och väcka oro på finansmarknaderna. Vad gäller världens största ekonomi, USA, skriver IMF att kombinationen av tung skuldsättning och fortsatt expansiv finanspolitik hotar den långsiktiga riskbilden.

Sverige har hamnat någon helt annanstans, men det handlar inte om att alla partier i dag har närmat sig varandra så mycket att den ekonomiska politiken blivit helt förutsägbar. I stället handlar det om en trovärdig modell, stora säkerhetsmarginaler, starka institutioner som byggts upp under flera decennier samt en solid historik av genomförd politik som ger en stabil grund, skriver valutafonden.

Den torra meningen, packad med superlativ om landets monumentala robusthet, säger allt om vad Sveriges ekonomiska politik har att förhålla sig till: det finanspolitiska ramverket. 

För att förstå varför måste man tillbaka till den tid då Sverige snarare var landet andra regeringar varnades för.

Lars Heikensten har under sin långa karriär rört sig mellan finansdepartementet, banksektorn, internationella institutioner och Riksbanken. Som chef på finansdepartementets ekonomiska avdelning satt han nära händelsernas centrum när Sverige körde in i 1990-talskrisen. Senare blev han riksbankschef.

– Jag var väldigt skakad, berörd på ett personligt plan av vilken kris svensk ekonomi hade hamnat i. Jag var oerhört bekymrad för hur det skulle gå för Sverige, på ett sätt som jag aldrig har varit vare sig tidigare eller efteråt.

Sverige hade gått från överhettning till bankkris, fastighetskrasch, skenande arbetslöshet och snabbt försämrade statsfinanser. Budgetunderskottet växte till nivåer som några år tidigare hade framstått som overkliga.

Lars Heikensten representerade ofta Sverige i internationella finanspolitiska rum under krisen.

– Vi lyftes fram vid borden när man diskuterade problem i olika länder. Sverige var ett varnande exempel och man skämdes närmast för att vara svensk representant.

Några år senare hade dock situationen vänt.

– Fem år senare möttes vi med en väldig respekt. Folk var oerhört nyfikna på hur vi hade agerat och varför.

Krisen som förändrade allt

Historien brukar ibland berättas som om 90-talskrisen fick svenska politiker och ekonomer att sätta sig runt ett bord och i samförstånd rita den modell som rutar in landets ekonomiska politik än i dag. Den så kallade Lindbeckkommissionen lyfts ofta fram som en viktig utredning som stakade ut vägen för det ramverk som tog form.

Lars Heikensten minns en rörigare process än så, som påverkades av en global rörelse.

Det internationella ekonomiska tänkandet hade redan förändrats. Erfarenheterna från 1970-talets inflation, den som följde i spåren av oljekriserna, hade underminerat föreställningen att regeringar finanspolitiskt kunde pressa arbetslösheten varaktigt genom att stimulera efterfrågan. Tysklands självständiga centralbank hade blivit en förebild. Fria kapitalrörelser gjorde samtidigt den svenska ekonomin mer känslig för omvärldens förtroende för landet.

Sverige var sent in i den nya ordningen, enligt Lars Heikensten, och krisen gjorde anpassningen akut.

När kronan släpptes fri 1992, efter det misslyckade försöket att försvara växelkursen med 500 procents marginalränta, behövdes ett nytt ankare för penningpolitiken. Inflationsmålet kom året därpå. Riksbanken fick så småningom en formellt oberoende ställning.

Statsbudgeten byggdes om. Utgiftstak, överskottsmål och en striktare budgetprocess skulle hålla tillbaka utgifterna och förhindra nya stora underskott.

Pensionssystemet gjordes om så att pensionerna närmare knöts till livsinkomsten, ekonomins utveckling och den stigande livslängden. Folkpensionen och ATP ersattes stegvis av inkomstpension, premiepension och garantipension. Arbetsmarknadens parter skapade genom industriavtalet en ordning där den internationellt konkurrensutsatta industrin satte normen för löneökningarna – det så kallade ”märket”. Skatter reformerades och marknader avreglerades.

– Bilden vi har nu, att det här var ett samlat paket, den var nog inte lika uppenbar då, säger Lars Heikensten.

Ändå drog de stora reformerna åt samma håll.

Penningpolitiken skulle bedrivas långsiktigt. Statsfinanserna fick regler som kommande regeringar förväntades respektera. En politisk bieffekt blev att vissa av de stora frågorna i svensk ekonomisk politik gradvis försvann ur partipolitikens centrum. En fultolkning är att teknokrater band händerna på framtida politiker vad gäller stabilitetspolitik – den tog institutioner och regler hand om. Kvar att bråka om blev strukturpolitiken. Skatter, arbetsmarknad, bostäder, utbildning och tillväxt.

Konsensusen överlevde regeringarna

Nationalekonomen vill tona ned eventuella uppfattningar om att Sverige blivit ett land där höger- och vänsterpartier slutat bråka om ekonomisk politik.

Skatterna skiljer partierna tydligt åt. Inför årets val främst i synen på marginalskatter på höga arbetsinkoms­ter och kapitalbeskattning.

På några av de områden som var politiskt explosiva när reformerna genomfördes – som Riksbankens oberoende – har konflikten däremot nästan försvunnit. Alla partier säger sig värna det finanspolitiska ramverket, men har samtidigt slagit in på en väg som luckrar upp det. Märket i lönebildningen har brett stöd. Grundprinciperna i pensionssystemet har också överlevt åtskilliga regeringsskiften.

Lars Calmfors tycker samtidigt att det är överdrivet att beskriva graden av svensk samsyn som unik, även om det finns svenska särdrag. Det tydligaste är de sunda statsfinanserna.

Den offentliga skuldsättningen har minskat kraftigt under både borgerliga och socialdemokratiska regeringar sedan mitten av 1990-talet. I många andra EU-länder, Storbritannien och USA har utvecklingen gått åt motsatt håll under samma tidsperiod.

– Vi har haft en mer strikt syn på offentlig skuldsättning. Jag tycker att det är skillnaden mot de flesta andra jämförbara länder.

Sveriges offentliga bruttoskuld uppgick förra året till 35 procent av bnp – i enlighet med det så kallade skuldankaret. Det märks på finansmarknaden.

Karolina Ekholm, riksgäldsdirektör, tidigare vice riksbankschef och statssekreterare på finansdepartementet under Magdalena Anderssons tid 2014–2019, har som en av sina arbetsuppgifter att se till att svenska staten kan finansiera sig.

Ett riksdagsval får knappast dem som investerar i svenska statsobligationer att darra.

– Det är mer intresse kring vad vi har för lånebehov och hur det ser ut framåt. Alla har ändå ramverket att förhålla sig till. Visst, politikerna har kommit överens om vissa avsteg. Men det finns ju liksom gränser för hur stora avsteg de kan komma med till riksdagen och få gehör.

Investerarnas förtroende handlar mer om historik än själva ramverkets faktiska innehåll, som få på marknaden nog egentligen kan redogöra för med någon större exakthet, säger hon. Reglerna får betydelse eftersom marknaden har sett regeringar av olika färg följa dem, menar riksgäldsdirektören.

– De vet att vi har ett ramverk och de ser vad skuldsättningen är. Det kanske räcker för dem. The proof is in the pudding: skuldkvoten är låg.

När reglerna börjar tänjas

Där kunde berättelsen ha slutat – som en svensk framgångssaga om det finanspolitiska ramverket. Valåret 2026 innehåller dock en komplikation.

Kort efter att politikerna har bekräftat sin uppslutning kring det finanspolitiska ramverket i en finjustering som klubbades i slutet av 2025, enades de om stora avsteg från dess normala funktion. Försvarsutgifter och stödet till Ukraina får under 2026–2034 lånefinansieras och därmed generera underskott trots saldomålet, således ett betydande undantag från grundprincipen.

Lars Heikensten ledde fram till i somras Finanspolitiska rådet, som riktade hård kritik mot försvarsfinansieringen.

– Tillsammans med momssänkningen och annat så är försvarssatsningen det allvarligaste brottet sedan vi fick det här ramverket, säger han.

Varken Lars Heikensten, Lars Calmfors eller Karolina Ekholm beskriver saken som någon statsfinansiell katastrof. Sverige har marginaler. Men beslut som fattas nu minskar utrymmet för kommande regeringar.

Marknaden har också noterat försvarsupplåningen, enligt Karolina Ekholm, men än så länge har inte Sveriges möjligheter att låna tagit skada. Investerarna tycks räkna med att politikerna så småningom fixar den långsiktiga finansieringen.

– Man kan göra det en gång när man har starka argument. Men man kan inte göra så här gång efter gång efter gång och tro att folk fortfarande ska ha fortsatt förtroende.

Så hur många gånger går det då?

Karolina Ekholm skrattar åt frågan.

– Det vet jag inte. Men en gång är ingen gång.

Tyskland visar hur snabbt även starka regler kan förändras i händelse av kris. Efter valet 2025 ändrades landets grundlag. Försvarsutgifter över en viss nivå lyftes ur den så kallade skuldbromsen och en stor infrastrukturfond skapades.

Karolina Ekholm tror att en motsvarande svensk omläggning skulle vara känsligare. Den tyska ekonomin är mer än sju gånger så stor som den svenska.

Hon utesluter samtidigt inte högre svenska skuldnivåer. Ett skuldankare på mer än dagens 35 procent eller ett finanspolitiskt mål som tillåter mindre underskott skulle kunna vara förenligt med fortsatt billig upplåning. Av­görande är att ramverket förblir trovärdigt och att avsteg inte staplas på varandra.

”Ett system byggt för gårdagens problem”

Nationalekonomen Andreas Bergh vill dock nyansera det finanspolitiska ramverkets framgångssaga.

1990-talets regler fungerade mycket väl för problemet de skapades för: en skenande statsskuld och ett budgetunderskott som riskerade att hamna bortom kontroll.

Tre decennier senare ser han dock andra problem.

– Ramverket tillkom för att lösa ett specifikt problem. När budgetunderskottet ökade och statsskulden till slut var uppe runt 100 procent blev man orolig för att räntor på statsskulden skulle tränga undan utgifter för skola och sjukvård.

Sverige byggde då institutioner som hindrade kortsiktighet i politiken. Men sedan det kom på plats så har vi fått helt andra bekymmer, menar Andreas Bergh, och baksidan med stabiliteten är att den förhindrar anpassning till nya villkor.

Han lyfter fram 2010-talet och kallar det för ”det förlorade decenniet”. Sverige gick in i perioden efter den globala finanskrisen 2008 med hög svansföring – ett gott självförtroende över att ha gjort rätt efter 1990-talskrisen. Statsfinanserna var starka och de gamla reformerna fortsatte att leverera. Samtidigt sköts nya problem, kring demografi, integration, arbetsmarknad och bostäder, på framtiden.

– Vi surfade på gamla meriter, och när sedan kriserna började komma igen, pandemi, kostnadskris, handelskrig. flyktingkris, elprishock och annat, då började det bli uppenbart att vi inte gjort vårt reformarbete. Så jag tror att det gick lite för bra, säger Andreas Bergh.

Han går längre än de andra tre och menar att det finanspolitiska ramverket har blivit så politiskt svårt att röra att även motiverade förändringar riskerar att skjutas upp. 

– Det är som om du märker att det är lite fukt i ditt badrum. Du vet att när du väl börjar ta bort lite kakel så måste du göra om allt. Nu börjar det synas svartmögel. Nu är det läge att faktiskt göra något rejält. Jag tror att man måste diskutera ett nytt finanspolitiskt ramverk.

Lars Heikensten, som alltså är en av arkitekterna bakom ramverket, invänder mot själva problembeskrivningen.

Det finanspolitiska ramverket är tillräckligt flexibelt som det är och Sverige kan låna till stora investeringar när det finns goda skäl, säger han. Vi har samtidigt lägre skuld än de flesta jämförbara länder utan att infrastrukturen eller utbildningssystemet generellt kan sägas vara sämre, menar Lars Heikensten.

– Det är väldigt svårt att driva hem tesen att vi inte gjort vad vi behöver primärt därför att vi har ramverket, säger han.

Där går deras analyser isär. Andreas Bergh ser ett ramverk som blivit en del av reformproblemet. Lars Heiken­sten ser politiska misslyckanden som hade kunnat und­vikas inom de regler som redan finns.

Båda perspektiven leder vidare till samma fråga. Det finanspolitiska ramverket säger mycket om hur stabila statsfinanser ska upprätthållas, men betydligt mindre om vilka strukturreformer Sverige behöver.

– Det finns massor med förslag på saker som skulle kunna göras. Fler behöver gå fram i debatten och argumentera för att saker och ting behöver göras och fler politiker behöver gå i bräschen och ta tag i en del av de här långsiktiga frågorna, säger Lars Heikensten.

Där valet gör skillnad

Lars Calmfors pekar på skattepolitiken som den tydligaste skiljelinjen i höstens valrörelse.

Han efterlyser en skattereform som sänker de högsta marginalskatterna på arbete, gör kapitalbeskattningen mer enhetlig och rensar bland momssatserna. Han pekar också på utbildningssystemet: fler behöver välja yrkesutbildningar och fler av dem som går vidare till universitet behöver läsa matematik, teknik och naturvetenskap.

Andreas Bergh ser inte heller han något problem med brist på idéer. Ett problem är däremot att den politiska kultur som en gång gjorde breda och långsiktiga uppgörelser möjliga har förändrats.

Den äldre svenska modellen byggde enligt Andreas Bergh på pragmatism. Motståndare kunde vara djupt oense i andra frågor och ändå genomföra gemensamma reformer av pensioner och skatter. Denna kultur försvagades med populismens intåg, menar han. Partiernas jakt på väljare har blivit mer kortsiktig och valrörelserna mer inriktade på konkreta plånbokseffekter snarare än reformer som tar lång tid att både genomföra och se resultatet av.

Han lägger en del av ansvaret på journalistiken.

– Man räknar jättesnabbt ut vinnare och förlorare på olika reformer och redovisar plånbokssiffror. ”Vilka vinner, vilka förlorar, vilka blir arga, vilka blir glada.” Tidigare diskuterades oftare reformernas samhällsekonomiska konsekvenser, hävdar han.

Lars Heikensten håller med om att politikerna i dag tenderar att fastna i kortsiktighet.

– Där har vi tagit ett steg tillbaka under senare år, inslaget av ren populism är större, säger han.

Ramverket har överlevt flera socialdemokratiska och borgerliga regeringsskiften och fortsätter att ge den ekonomiska politiken stabilitet. Samtidigt råder bred enighet om att Sverige står inför strukturpolitiska problem som kräver politiska beslut. Frågan är varför stabiliteten inte har följts av en motsvarande reformkraft.

Lars Calmfors lyfter fram frågan om hur skattesystemet utformas, vilken utbildnings- och arbetsmarknadspolitik som förs, vilka infrastrukturinvesteringar man satsar på i fråga om inte minst energi och transportinfrastruktur, reglerna för arbetskraftskrafts­invandring och reformer av arbetstiden.

– Här har ju olika partier mycket olika inställning som kan spela stor roll för den framtida ekonomiska utvecklingen. Vänstersidan, främst Vänsterpartiet och Miljöpartiet men i viss mån också Socialdemokraterna, gör en helt annan avvägning än Tidöpartierna med mycket större betoning på fördelning än tillväxt.

Det gör också att olika regeringar kan ge olika resultat, på längre sikt. Valet har alltså betydelse, menar Lars Calmfors.

– Problemet är att i valdebatten låter allt kanske som ett nollsummespel eftersom diskussionerna handlar så väldigt mycket om fördelning via skatterna, men så glömmer man att den ekonomiska politiken har en stor effekt på mer långsiktig tillväxt. Riksdagsval spelar roll för vad som händer med den, säger han.