Vindkraften blev störst – sen tog det stopp

Arbetstillfällen och del av vinsten lockade när vindkraftsplanerna presenterades i de norrländska byarna. Motståndarna byggde allianser medan entusiasterna gladdes. Nu dominerar 189 kraftverk landskapsbilden.

Samtidigt krisar industrin och oron växer igen – vad ska hända med de enorma installationerna om ägarbolagen går i konkurs?

”Kändes som en provokation”

Arbetstillfällen och del av vinsten lockade när vindkraftsplanerna presenterades i de norrländska byarna. Motståndarna byggde allianser medan entusiasterna gladdes. Nu dominerar 189 kraftverk landskapsbilden.

Samtidigt krisar industrin och oron växer igen – vad ska hända med de enorma installationerna om ägarbolagen går i konkurs?

I fullsjön, tio mil nordost om Östersund i Ragunda kommun, är det sig likt.

Norrländskt inland: Granar, sjöar och jakttorn. Långt till affär och sjukvård. Till och med långt till fjällen. Anders Nilsson visar runt i vindkraftsparkerna, med namn som Björkvattnet, Storbrännkullen, Hocksjön – och Ögonfägnaden. Han påpekar att den sistnämnda parken döpts med en låg grad av eftertanke.

– Det känns som en provokation. Man får tycka vad man vill om vindkraften, men att den skulle vara en ögonfägnad tror jag inte att någon kan hålla med om.

Han fortsätter:

– Vid invigningen lyfte ägaren urbefolkningens liv, där fanns kåtor och någon ren. Samtidigt höll samerna en tyst sorgeprotest.

Till vardags är Anders Nilsson kantor i Oviken, men föräldrarna har en stuga i Fullsjön. Där har han tillbringat sina skollov och senare semestrar. När han först hörde talas om vindkraftsplanerna var det 2012. Då engagerade han sig emot vindkraftverken, syntes i medierna och läste in sig på ämnet. I grannkommunerna Ragunda och Sollefteå har politikerna tills vidare stoppat utbyggnaden, likaså i Strömsund.

Men liksom luften har gått ur vindkraftsnäringen har kraften lämnat Anders Nilsson.

– Jag orkar inte längre, politikerna kan ju byta fot igen.

Skotten ekade i mörkret

Någon mil bort, i Borgvattnet, bor Kerstin Torgersson med maken Tage ”Taggen” Torgersson.

Hon och Anders Nilsson fann varandra i antipatin mot vindkraften. Kerstin Torgersson påpekar att ett av de grundläggande problemen är att de privatpersoner som gynnas av vindkraften ofta bor långt från den. Om ett företag arrenderar deras mark och reser några kraftverk kan det handla om stora belopp.

– Tillräckligt för att inte behöva arbeta. Orättvisan blir så tydlig om du bor i någon stad och tjänar på eländet medan de som är kvar tvingas leva med det och i värsta fall förlora pengar när fastighetspriserna sjunker.

Från åtskilliga platser i landet har det rapporterats om sabotage mot vindkraften. Vingar och rotornav har beskjutits med älgstudsare, maskiner har förstörts och vägar blockerats. Anders Nilsson, som brukar fotografera norrsken, har ett eget relaterat minne från en mörk natt.

– Jag var ute i skogen mitt i ingenstans när jag hörde skott. Det var förbryllande, vem skulle skjuta så sent på den platsen? Möjligen kan det vara ett eftersök efter skadat vilt, men jag var ju långt från större vägar. Det var under älgjakten, men för sent på dagen för att vara tillåtet att jaga.

”Aldrig att jag kommer att bli för vindkraft”

Kerstin Torgerssons morföräldrars föräldrar var de första invånarna i den gula släktgården, själv tog hon över strax efter millennieskiftet. Utanför breder vita fält ut sig, och på andra sidan dem syns Borgsjöns snötäckta is som därefter övergår i skogsmark. Hon visar ett foto på utsikten med inritade kraftverk. Ett 40-tal där och 20 åt andra hållet, men de byggdes aldrig.

Över ett decennium av överklaganden, möten och affischering bar frukt – enligt Kerstin Torgerssons och Anders Nilssons syn på saken. Samtidigt har marknaden för vind fått sig en törn. Oavsett orsak verkar det för stunden inte bli några kraftverk i Borgvattnet sedan kommunstyret sagt nej till fler installationer norr om Indalsälven. Går du upp på en höjd i byn, där det ligger en prästgård som är känd för sin spöknärvaro, hörs ljudet från anläggningarna i Fullsjön någon mil därifrån. Mer är det inte.

Nyligen meddelades att Strömsund hör till de kommuner som får mest kompensation (13 miljoner för de två senaste åren) från regeringen för det intrång som vindkraften innebär. Kerstin Torgersson ser det som en muta.

– Ja, det gör jag. Jag är tveksam till att pengarna kommer att gå till bättre service i glesbygden. Aldrig att jag kommer att bli för vindkraft.

– Vi får inte andas ut, det är som att leva under ett mörkt moln. Men vi har vår motståndsgrupp kvar, Sju kvinnor kallar vi den. Den är vilande just nu men redo att väckas till liv om det skulle behövas.

Exploatörer i fina kostymer

Sett i backspegeln tycker Kerstin Torgersson och Anders Nilsson att det finns några punkter avseende vindkraftsbolagens agerande som de har extra svårt att glömma och förlåta. Först nämner de att löften angående arbetstillfällen inte infriades.

– Exploatörerna kom i fina kostymer och hävdade att det skulle strömma in nya jobb och att alla skulle få del av pengar som ersättning för ingreppen i bygden, säger hon.

Men i stället för att anställa lokalt flög man in personal från hela världen och modulhus restes i anslutning till arbetsplatserna.

Kerstin Torgersson tillägger:

– Det var många kineser och engelsmän som kom hit, men också balter, indier och alla möjliga nationaliteter. Det enda arbete som blev kvar var att en entreprenör från trakten skrev kontrakt om att skotta lite vägar.

Den lokala Icahandeln märkte enligt Kerstin Torgersson inte heller av något affärsmässigt lyft.

– Det var nästan det värsta. All mat kördes med långtradare från Danmark.

Och ersättningen, hur var det med den?

– Det blev en laddstolpe till slut, dessvärre är det ingen här som kör på el. I Fullsjön gjorde de lite på hembygdsgården. Det sades att 0,2 procent av vinsten skulle återinvesteras i lokalsamhället, jag har ingen aning om hur mycket det kan vara.

Det paradoxala i deras situation är den dubbla oron – dels för fler vindkraftverk, dels för att bolagen ska gå så dåligt att allt blir stående och sakta förfaller. Enligt prognosen bör ett vindkraftverks livslängd vara närmare 30 år om det servas på rätt sätt. Kerstin Torgersson och Anders Nilsson konstaterar emellertid att de första oroande tecknen på slitage dök upp redan efter 10 år. Ett uppmärksammat exempel var då en hjortronplockande familj var nära att träffas av en nedfallande vinge i Fullsjön. Förloppet filmades och blev viralt.

– Om pengarna tar slut och företaget är i konkurs, vad händer då? Det är så många bolag inblandade. Frågan är om markägarna lyckats friskriva sig.

– Annars kan de krävas, slutligen blir det väl en sak för skattebetalarna. I USA finns det skogar med döda vindkraftverk, förhoppningsvis slipper vi liknande hos oss, säger Kerstin Torgersson.