Fredrik Strage: Konsten att göra revolt – mot allt

En gång frågade jag det norska punkbandet Turbonegro hur deras gitarrist Euroboy blivit sådan virtuos. De svarade att han – i enlighet med Malcolm Gladwells teori om hur man blir en överdängare på något – hade ägnat 10 000 timmar åt sitt instrument. “Jag spelade inget instrument”, sade sångaren Tony Sylvester. “Mina 10 000 timmar ägnade jag bara åt att lyssna på skivor.” Och basisten Happy-Tom tillade: “Mina 10 000 timmar ägnade jag bara åt att läsa fanzines. Jag lyssnade aldrig på skivorna.”

En typisk kommentar från Thomas Seltzer, som han egentligen heter. Att läsa fanzines (alltså tidningar gjorda av fans för fans) i stället för att lyssna på skivor, att välja rockjournalistik före rock, teori före praktik, är provocerande för folk som häver ur sig plattityder om att musik är det allra viktigaste i livet. Happy-Tom älskar också musik. Men kanske älskar han uppror lite mer. Det har han gjort sedan han som elvaåring såg Ebba Grön spela i Oslo (konserten var så bra att den förändrade hans hjärna på, skriver han, “neostrukturell nivå”). Om han fick punken från Thåström så fick han sin attityd till densamma från Lester Bangs, legendarisk rockjournalist, vars budskap Happy-Tom beskriver som: “Man får aldrig ta rocken på allvar, men man får heller aldrig inte ta rocken på allvar.”

Det mottot efterlever han i sin nya bok Visjoner, digresjoner och digre ereksjoner som är en mix av självbiografi, rockmytologiskt evangelium och odyssé genom musikbranschens mörkaste vrår. Han erkänner att det på sidorna råder en viss brist på erektioner (det är mest en referens till Turbonegros klassiker I got erection). Däremot finns här många digressioner, avvikelser från ämnet, då han kastar sig mellan anekdoterna i lika högt tempo som han spelar bas.

Han smugglar skateboardar över svensk-norska gränsen när rullbrädor är förbjudna i Norge, han umgås med kyrkbrännande satanister, han knarkar med en rik arvtagerska döpt efter en europeisk huvudstad, han tipsar om bandnamn som lockar publik (Free Beer) men nämner att man också kan kontakta en ande via ett ouijabräde, likt en grupp från Phoenix som fick kontakt med en död kvinna som sade att hon hette Alice Cooper: “Som skeptiker vill jag bara tillägga att hon kanske ljög och egentligen hette något annat.”

Likt Thomas Seltzers första bok Amerikansk karmageddon handlar denna till stor del om USA, hans andra hemland. Happy-Toms far kom från Texas, hans mor från Norge och en stor del av hans barndom tillbringades i Wisconsins rostbälte som förr hade en välmående arbetarklass. Han vill tro på den amerikanska drömmen, den frihetslängtan som finns hos Jack Kerouac (här nämns att hunden som råkar bli överkörd när rebellerna i On the road gasar genom Texas en mörk prärienatt 1949 med största sannolikhet tillhörde hans fars kompis).

Samtidigt rasar han mot den trumpska nyfascismen och den nyliberala ekonomiska politik som ledde fram till den. Till skillnad från de flesta punkare tar han inte avstånd från marknadsekonomi: “Kapitalismen som den fungerade mellan 1945 och 1975 är det mest produktiva system mänskligheten har uppfunnit.” Till skillnad från de flesta ekonomer refererar han till den neokonservative tänkaren Francis Fukuyama som “Francis Fuk-yo-mama”.

Likt Turbonegro kränger boken mellan det intellektuella och det idiotiska. Thomas Seltzer är allra mest underhållande när han redogör för djupt destruktiva musiker som chockrockaren GG Allin. Den senares låt Suck my ass it smells tycker han är språkligt uppfriskande: “Bara interpunktionen (eller rättare sagt bristen på sådan, det borde vara ett kommatecken efter ‘ass’) får mitt hjärta att slå extra hårt, i ren kärlek till några människors inneboende behov av att göra uppror mot fucking allt i hela världen.”