Fredrik Strage: Megafloppen får mig att längta efter mer

Nålen tränger in i armen och jag andas djupt för att inte svimma. Britsen som jag ligger på skjuts in den vita tunneln. ”Nu kommer kontrastvätskan”, säger radiologen. Nu svimmar jag. Nej. Får inte. Andas. Andas. Bort besvärliga blodskräck, försvinn hemska hemofobi, it’s the power of Christ that compels you!

Först fattar jag inte varför en replik ur Exorcisten poppar upp när mitt huvud röntgas (läkarna vill se om dissektionen på min halspulsåder, som jag fick i fjol har läkt). Sedan minns jag scenen där den besatta flickan Regan också genomlider en hjärnskanning – men med äldre utrustning: en tjock nål sticks i hennes hals när hon ska få kontrastvätska och kameran slamrar som en skördetröska.

Det var inte demonutdrivningen som fick folk att svimma när Exorcisten hade premiär 1973 utan de realistiska sjukhusscenerna. Bisarrt nog dömdes Paul Bateson, en av de riktiga radiologerna som tar hand om Regan, senare för mord (och misstänktes vara den seriemördare som härjade i New Yorks gayvärld i slutet av 70-talet och inspirerade Exorcistenregissören William Friedkins Cruising).

Exorcisten utses ofta till den bästa skräckfilmen någonsin. Men är den fortfarande otäck? Författaren Helena Dahlgren skrev nyligen i tidningen Makaber att hennes tonårsdöttrar SKRATTADE när hon lät dem titta på klassikern som skrämt deras mormor så mycket att hon inte sett en enda skräckfilm sedan 1974. Fasa är som bekant en färskvara. Ett skäl till att Exorcisten blev en succé är att Woodstockgenerationens uppror fick många föräldrar att känna som den besatta flickans mor: ”Saken där inne är inte min dotter.”

Exorcisten har fått tre uppföljare, två prequels och en tv-serie som inte lyckats överträffa originalet. Relativt sevärd är Exorcisten III, regisserad av William Peter Blatty som skrev boken på vilken första filmen baserades. Mest ökänd är Exorcisten II: kättaren, ett magplask vars historia berättas i den nya dokumentären Boorman and the devil.

Regissören John Boorman, som gjort succé med Den sista färden, hade blivit tillfrågad om att göra första filmen men tackat nej. Han gillade inte William Peter Blattys bok och ville att uppföljaren skulle handla om godhet i stället för ondska. För att få Max von Sydow att ställa upp skrev John Boorman att det skulle bli ”en vacker, poetisk film som väcker hopp om andlig pånyttfödelse”. Han lyssnade inte när Stanley Kubrick gav honom rådet att ge publiken ”mer blod och splatter”. I stället gjorde han ett slags drömspel om människans moraliska dualitet, en metafysisk betraktelse som inkluderade tusentals gräshoppor, en steppande Regan och en dyngrak Richard Burton.

Exorcisten II: kättaren kostade fyra miljoner dollar mer att göra än äventyret som den konkurrerade mot sommaren 1977: Star wars. Den senare filmen fick omedelbart dyrkande fans. Den förra väckte bara ilska och irritation. Efter premiären jagades ett par av filmbolagets Warners chefer från en biograf av en uppretad folkmassa. Kritikerna blev lika besvikna. ”Det är mycket troligt att Exorcisten II är den dummaste filmen någonsin från ett stort filmbolag”, skrev New York Magazine. I den nya dokumentären påpekar regissören Mike Flanagan att den snarare var ”överintellektualiserad”.

Förhoppningsvis begår han inte samma misstag i sin egen The exorcist: martyrs som får premiär i mars. Den utspelar sig i samma universum som de tidigare filmerna och kretsar kring en polis, spelad av Scarlett Johansson, som 13 år efter att ha fångat en seriemördare drabbas av en ”demonisk kraft”. Om Mike Flanagan skapar en lika effektiv pendang till Exorcisten som han med Doctor Sleep gjorde till The shining kan varken demoner eller dissektioner hålla mig borta från biografen.