Fredrik Strage: Kristendomen är fortfarande en hit

Är du där, Gud? Det är jag, Fredrik. Ledsen att jag missade ditt releaseparty på Bokmässan men jag orkade inte bli packad på Park och antastad av bibliotekarier från Alingsås. Grattis till nyöversättningen av din bok! Tänk att det gått 500 år sedan den gavs ut på svenska första gången. Och nästan 2 000 år sedan din son med sin död och uppståndelse skapade en framgångsrik religion.

Även om du inte är kristen måste du medge att kristendomen var en hit. Förlåt, jag vill inte häda, men ditt sätt att kombinera allsmäktighet och godhet med en blasé attityd till allt elände i världen tyder på att du är buddist.

Trots din höga ålder har du miljarder fans över hela planeten. Och NT 2026, som nyöversättningen av Nya testamentet kallas, trycks i över 200 000 exemplar! De ska visserligen delas ut gratis till kyrkobesökare på första advent så du kanske inte får sabrera champagne i jacuzzin med Camilla Läckberg riktigt ännu.

Men till skillnad från henne får du fina recensioner. ”En av årets – kanske årtiondets – största kulturhändelser”, skev teologen Joel Halldorf i Expressen och hyllade den nya översättningens rytm, klarhet och interpunktion. Det enda han klagade på var att översättarna varit så trogna de grekiska originaltexterna att stilistiken blivit lidande.

Själv stör jag mig på att det plötsligt står att Judas ”utelämnar” (inte ”förråder”) din son i Lukasevangeliet. Det är bara en detalj men lika irriterande som när George Lucas lade till digitala effekter i de tidiga Star warsfilmerna. Jag har också svårt för den nya versionen av Fader vår, din mest kända bön. Jag fattade inte poängen med att i 1981 års bibelöversättning döpa om den till Vår fader. Nu blir den i Bergspredikan ännu mesigare på grund av inledningen ”vår far i himlen” – en replik så familjär att den hade kunnat syfta på en lattepappa som dött av en stroke på padelbanan.

Varför bryr jag mig? Jag har ju ofta hyllat olika typer av hädisk hårdrock. I min skivsamling finns band som Eyehategod, Christian Death och Rotting Christ. Häromdagen gick jag runt med en t-shirt som gjorde reklam för death metal-bandet Deicide (vars sångare brände ett uppochnedvänt kors i pannan och sade att han ogillade att flyga eftersom han då kom för nära dig). Borde jag inte applådera att en gammal bön förlorar sin kraft?

Nej, om Bibeln ska fortsätta inspirera profan underhållning som skräck och heavy metal får den inte bli för vardaglig. Det bästa hade förstås varit om kyrkan aldrig övergivit latinet – ett språk som hålls levande inom populärmusiken mest tack vare satanistisk black metal (samt i Sverige genom prästdottern/folkmusikern Sara Parkman). I tidningen Dagen skriver Erik Helmerson apropå Fader vår att ”de gamla formuleringarna i sig själva dels väcker förundran och nyfikenhet, dels berättar något om kyrkans kontinuitet bakåt, om de generationer av kristna på vars gravar vi själva går”.

Som agnostiker föredrar jag också en ålderdomlig ton i bibeltexter. Även små ord gör skillnad. Två av mina favoritcitat (populariserade av Iron Maiden) lyder: ”Ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort” och ”Den som har förstånd skall tolka odjurets tal, ty det är en människas tal, och talet är 666”. I nyöversättningen av Uppenbarelseboken har ”ty” bytts ut mot ”eftersom” och ”för” (och ”raseri” har blivit ”vrede”). Det kanske är ”inkluderande”, för att använda ett modeord som översättarna gillar, men också svagare.

Nu ska jag inte klaga mer så att du tappar det och blir en bitchig diva som i Gamla testamentet. Grattis igen! Bokhösten är din och makten och härligheten i evighet. Amen.