Fredrik Strage: Skräck ska lura nere i mörka källare

I mitten av 80-talet såg jag gärna filmer som fått många Oscar. Jag var ung och dum och tyckte att det var viktigt att det jag såg på bio hade ett ”budskap”. Därför älskade jag exempelvis den präktiga och övertydliga Vietnamkrigsfilmen Plutonen (som vann fyra Oscar, inklusive ”bästa film”) men tyckte att den mer brutala Full metal jacket (som inte vann någon) var sämre.

När jag blivit äldre – och min filmsmak förfinats – utvecklade jag i stället en aversion mot priset eftersom ingen av mina favoritregissörer (David Lynch, Martin Scorsese, Alfred Hitchcock, Stanley Kubrick) ännu hade fått det. Och efter att Forrest Gump sopat mattan med Pulp fiction på Oscarsgalan 1995 orkade jag inte längre bry mig. Jag tycker ändå bäst om skräck – en genre som sällan belönas med priser.

Till min förvåning blev vampyrer-på-bluesklubb-i-amerikanska-södern-rysaren Sinners i år den mest Oscarsnominerade filmen någonsin med 16 chanser att vinna. Den påminner starkt om Robert Rodriguez blodsugar-splatter-fest From Dusk Till Dawn, som de flesta kritiker skulle kalla B-film, men avhandlar också rasism, vilket ger den ett budskap. Därför uppskattas den av Oscarsjuryn på samma sätt som den body-horror-slafsiga The Substance (som varnade för utseendefixering) och den gastkramande Get out (som varnade för hur vita exploaterar svarta). Kusliga filmer som går hem hos kritiker kallas ibland ”elevated horror”, upphöjd skräck, eftersom de inte bara vill skrämmas utan också säga något.

Sinners säger att den svarta kulturen måste slåss för att bevara sin särart. Om den beblandas med den vita musiktraditionen riskerar den att tömmas på både blod och själ. Vampyrerna som dyker upp när ett par svarta tvillingbröder startar bluesklubb i 30-talets Mississippi är nämligen bleka spelemän som talar om jämlikhet och sjunger irländska folkvisor flerstämmigt. De vill komma in och jamma lite på klubben (vampyrer kan inte gå in i ett hus utan att få en inbjudan) men tvillingarna – som vet bättre än att lita på vita – tackar nej. Att det ändå blir blodbad beror på att deras (halvvita) väninna går ut och lyckas bli biten.

Genom att framställa välmenande vita som ett större hot än Ku Klux Klan lyckas Sinners – precis som Get Out – skrämmas lite extra och dessutom förmedla ett separatistiskt budskap som tilltalar recensenter på vänsterkanten. Det blir bara lite absurt när filmen påstår att den äkta, svarta och renläriga bluesen ledde fram till hiphop – trots att den senare genren började som ett lapptäcke, en collageteknik för att sammanfoga alla möjliga stilar och kulturer.

Även om Sinners inte förtjänar att vara den mest Oscarsnominerade filmen någonsin, så är det definitivt den bästa vampyrrullen sedan Nosferatu-remaken från 2024. Fans av fasor kan också glädjas åt att två andra, mindre politiska, skräckfilmer är nominerade: Weapons kan få en och Frankenstein nio statyetter.

De är visserligen, likt Sinners, ganska tafatta jämfört med fjolårets absolut otäckaste film: australiska Bring Her Back där två barn hamnar i ett fosterhem där det förekommer ockultism och kannibalism. Bring Her Back fick mitt blod att frysa till is. Men att den blev utan nominering tycker jag mest är skönt.

Skräck blir ju ännu otäckare om den fördöms av kritiker, förbjuds av politiker och stämplas som ”skadligt upphetsande” (för att låna den svenska filmcensurens favorituttryck på 80-talet). Jag vill inte att skräck ska vara ”upphöjd”. Jag vill att den ska lura nere i den mörka källaren och inte ha någon annan ambition än att skrämma livet ur mig.