Agri Ismaïl: Helen DeWitts svar blottar vår tids största missförstånd

För att vara ett av litteraturens mest värdefulla priser brukar inte Windham-Campbell-priset göra särskilt mycket väsen av sig. Till viss del beror det på att nomineringsprocessen är hemlig: det enda sättet att veta om man över huvud taget övervägs för prisets 175 000 dollar är om man vinner. Detta skiljer sig från till exempel Bookerpriset och Augustpriset, där såväl nomineringarna som ”tävlingsmomentet” vid diverse galor används för att skapa medial uppmärksamhet.

Men när det blev offentligt att årets Windham-Campbell-mottagare i kategorin skönlitteratur var Gwendoline Riley och Adam Ehrlich Sachs publicerade kultförfattaren Helen DeWitt ett långt blogginlägg om att hon ursprungligen fått besked om att hon tilldelats priset, men att det föll på att hon inte kunde delta i all publicitet som krävs för att ta emot priset.

Dels måste man åka till USA inför Yales litteraturfestival – vilket Helen DeWitt sade sig kunna gå med på – dels måste man skriva en artikel för tidskriften The Yale Review, spela in en podcast, samt spela in diverse video- och ljudklipp för pr-ändamål, och allt detta måste ske innan prisets tillkännagivande

Författare vet att detta är priset man ofta får betala om man vinner något. Det går exempelvis inte att få bokmässans Sjöjungfrupris om man inte har möjlighet att flyga över till Göteborg, och att vinna Bookerpriset innebär i princip att man måste gå med på oändliga litteratursamtal i flera år framöver (de gånger jag har fått intervjua Bookerprisvinnare är mina första frågor nästan alltid: Hur löser du logistiken? Vem tar hand om dina barn?).

För att få Nobelpriset i litteratur krävs inte att man flyger över till Stockholm inför Nobelgalan (bland andra har Elfriede Jelinek vägrat att göra detta). Däremot måste man för att få pengarna ge en föreläsning, även om denna kan vara förinspelad eller – om man heter Bob Dylan – plagierad.

Debatten som följde Helen DeWitts blogginlägg kom att kretsa kring vad man som författare rimligen kan antas gå med på. 175 000 dollar motsvarar över en och en halv miljon kronor. Det är den sortens prissumma som faktiskt kan förändra en författares liv.

Kraven på att författare ska kunna marknadsföra sig själva och vara mediala ökar ständigt och känns ibland viktigare än huvudsysslan: att skriva bra böcker. Men det är inte alla författare som kan axla denna nya roll, av förklarliga skäl. Hade man velat bli en medieperson som står i rampljuset finns det trots allt bättre karriärval än just författare.